Den rike är som lampan som drar till sig mal

När jag började blogga, var jag groteskt ärlig i mina inlägg. Jag lade ut varenda liten detalj om mitt privatliv, mitt mående och en lång rad andra saker i tillvaron. Det kändes helt naturligt att leverera detaljer om depressioner, ångest, självmordstankar och motgångar. Jag skulle säkerligen lagt inlägg om missbruksproblem, självskadebeteenden och spelskulder om jag haft några. Jag var med andra ord totalt hämningslös när det gällde att lägga ut saker till allmän beskådan. Men det lönade sig också rent besöksmässigt, för jag aldrig haft så många besökare på min blogg som på den tiden jag var så groteskt ärlig i mina inlägg. Som mest låg jag runt 1.000 besökare per dygn på min blogg – och tjänade ganska stora pengar på den.
Men med tiden har jag slutat vara så personlig i bloggen och varit lite mer allmän i mina inlägg. Jag kan lägga ut vissa personliga saker, men går inte in på hur personliga saker som helst. Det finns gränser och så finns det gränser, så enkelt är det bara. Jag har alltmer börjat tänka på att arbetsgivare, kolleger och vänner läser det jag skriver – och att man kanske inte vill lämna ut precis vad som helst till allmän beskådan på internet.

Häromdagen lade jag ut ett inlägg om min depression, som jag tampats med i närmare 20 år. Jag är inte längre van vid att lägga ut så personliga inlägg – och det satt väldigt långt inne att publicera inlägget ifråga. Det var minst sagt en aningen motigt att publicera ett så pass personligt inlägg, som handlade om mina allra innersta känslor. Säkerligen beroende på att jag sedan länge lagt om strategin för mitt bloggande och bestämt att inte vara fullt lika personlig i mina inlägg som jag varit tidigare.
Men rent bloggmässigt märker jag av en viss potential när det kommer till personliga inlägg. Ju personligare jag är, ju fler besökare får jag – det går helt enkelt inte att komma ifrån. Och det inlägg jag skrev om mina återkommande depressioner har under det gångna dagarna haft åtskilliga besökare. Med andra ord: ju personligare jag är, ju fler besökare får jag.
Jag märker en klar skillnad när jag är personlig mina inlägg, då får jag direkt fler besökare och läsare. Men det är en svår balansgång att gå, mellan hur personlig man vill vara kontra att få besökare. Jag vill inte längre lägga ut alltför personliga saker om mig själv, samtidigt som det är kul med läsare på bloggen.

Numera kan jag nästan störa mig på folk som är väldigt personliga på sina bloggar, jag kan nästan tycka att det vissa gånger blir lite osmakligt. Visserligen ska man vara väldigt personlig innan det blir osmakligt, men i vissa fall kan det faktiskt bli det.
Mitt största ”tabu” har varit att omnämna andra personer på bloggen, det är verkligen ett stort no-no. Min policy är att jag inte omnämner någon som inte givit sitt uttryckliga tillstånd, eller att är något som redan är omnämnt i till exempel media eller på internet. Då kan även jag omnämna det, men annars har jag inget som helst intresse i att ”hänga ut” någon på internet. Det enda stora undantaget är offentliga personer, som jag kan omnämna ibland i olika sammanhang. Men jag har följt bloggar där författaren detaljerat berättat om gräl med pojkvänner, om sex och det ena med det andra – och där tycker jag man passerar någon form av gräns, även om vederbörande givit sitt medgivande till publicering. Själv omnämner jag knappt min sambo alls i min inlägg – i första hand av hänsyn till henne.
Sen har jag själv luckrat upp just biten att omnämna andra en liten aning, förr skrev jag inte ens ut vad jag hade för civilstatus – något som ja gör idag. Men sen har jag gått åt andra hållet vad gäller att vara alltför personlig i mina inlägg, vilket faktiskt känns skönt. Man måste ju tänka på vilka som eventuellt läser ens blogg, det kan vara potentiella arbetsgivare, kolleger och så vidare. Så man får ju tänka på vad man vill att folk ska veta om en eller ej. Inläggen ligger ju kvar tills man som bloggare aktivt tar bort dem, vilket gör att det man skriver kan finnas kvar väldigt länge på internet.