Depression får näring av oläkta sår

För väldigt många år sedan diagnostiserades jag med depression. det var tidigt 2000-tal och hade föregåtts av ett antal tuffa år, med bland annat en tuff separation och en rad andra händelser som till sist utlöste en djup depression. Det började med att jag fick grava sömnproblem, jag sov i bästa fall ett par, tre timmar per dygn. Så fortgick det månad efter månad jag försökte få hjälp via vårdcentralen för mina sömnproblem, men jag blev bara hemskickad. I bästa fall med rekommendationen att ta vitamintabletter eller något annat hokus pokus för att lindra mina bekymmer.
Till sist brakade allt samman. Ingenting kändes längre roligt, sömnen fungerade inte överhuvudtaget och ångesten och hjärtklappningen plågade mig nästintill dygnet runt. Febrilt sökte jag hjälp för mitt mående, jag förstod givetvis att något var fel men visste inte vart jag skulle vända mig. Hos vårdcentralen kan jag med facit i hand säga att helt fel frågor ställdes, helt fel åtgärder vidtogs. Jag förstod att något var fel rent psykiskt, men det där att söka hjälp hos psykiatrin kändes oerhört främmande. Jag såg ju liksom framför mig hur patienterna där var av ett helt annat klientel än jag själv. Det var tvångströjsbeprydda personer som var förvirrade och tuggade fradga – inte jag, som ju kunde sköta ett jobb och levde ett i övrigt normalt liv med lägenhet och så vidare.
Jag fortsatte att vända mig till vårdcentralen, fortsatte att berätta om hur jag mådde för läkaren, men hjälpen uteblev. I bästa fall fick jag några sömntabletter utskrivna för att kunna få sova ostört några nätter – men inte mer än så. Till sist vände jag mig till företagshälsovården i ett desperat försök att få den hjälp jag ansåg mig behöva. Och där visste läkaren vad han skulle ställa för frågor för att komma fram till rätt diagnos. Vips fick jag antidepressiva tabletter utskrivna, jag fick insomningstabletter för att kunna få bättre sömn – och jag fick tid hos en psykolog.

Mitt mående tvärvände – och sedan dess har jag med några uppehåll ätit antidepressiva tabletter för att må bra. Jag har bytt medicin några gånger, justerat dosen ett antal gånger och numera tycks man ha hittat den medicin och den dos jag behöver för att må bra. Det har nu gått knappt 20 år sedan jag började med medicinerna – och jag mår bra.
Men är det något jag lärt mig under resans gång, så är det hur otroligt med förutfattade meningar och fördomar det finns om psykisk ohälsa. Till en början var jag väldigt öppen om min sjukdom och berättade gärna om den – men ed resultatet att jag fick höra väldigt många konstiga saker om psykisk ohälsa och oss som lider av det. Jag har fått höra alltifrån rätt ”snälla” och harmlösa saker som att jag inte bör köra bil eller har svårt för förändringar till att jag är rent farlig för mig själv och andra och egentligen borde hållas inlåst.
Fördomarna berör mig inte så värst mycket längre, jag har lärt mig att leva med dem på något märkligt sätt. Och jag har själv fördomar om saker och ting, så vem är jag att döma andra utifrån deras fördomar? Däremot blir jag rätt trött på alla självutnämnda psykologer som komma med diverse råd om vad jag ska göra för att må bra. Vissa menar att det är väl bara att börja tänka positivt, så går alltihop över. Men du, om det vore så enkelt, då hade jag trots allt inte behövt starka mediciner varje dag! Andra har kommit med ”rådet” att skaffa barn, för då kommer minsann depressionen att försvinna. Jag vet å andra sidan väldigt många som har barn, men som ändå äter antidepressiva – så hur går den matematiken ihop?? För att inte tala om alla som ska försöka ställa egna diagnoser om att det kanske inte alls är depression jag lider av, utan någon bokstavskombination, manodepressivitet eller något helt annat. Jag brukar då säga att jag har mina specialistläkare som jag går till – och de vet nog vad de pratar om utan utomståendes råd.

Men alla fördomar och låtsaspsykologer har gjort att jag helst låter bli att prata om min sjukdom, jag berättar knappt för folk längre att jag är sjuk. Det finns oftast ingen anledning att berätta för arbetsgivare, kolleger och så vidare, eftersom jag funkar hur bra som helst på en arbetsplats bara jag tar mina mediciner. Men det tar väldigt långt tid innan jag berättar för nya bekantskaper om hur det ligger till. Om jag en berättar alls. Ja, det är en inställning som går helt stick i stäv med att lägga ut det hela på internet helt till allmän beskådan. Men kanske kan jag få någon enstaka att tänka om genom detta inlägg? Kanske kan åtminstone någon inse att bara för att du äter antidepressiva mediciner, så är du inte farlig. Jag skulle tro att de flesta av oss jobbar med någon och/eller på annat sätt känner någon som äter en här typen av mediciner. Man räknar idag med att över en miljon svenskar äter just antidepressiva mediciner, med andra ord en tiondel av befolkningen. Så med andra ord känner vi nog alla minst en person som gör det – och säkerligen fler.