Den som ägnar sig för mycket åt småsaker går miste om de stora

Jag hade egentligen börjat fila på ett annat blogginlägg till idag, men inser att jag får tänka om och fortsätta på temat från igår. Gårdagens inlägg handlade om min minst sagt tvivelaktiga uppsägning från Trafikverket häromdagen och det var ett inlägg som fått större genomslag och spridning än jag ens vågat hoppas på. I skrivande stund har inlägget närmare 1500 visningar och det ökar hela tiden. Jag vill börja med att tacka för allt stöd, alla mejl, meddelanden och kommentarer som kommit i olika forum. Sedan inlägget publicerades har min telefon plingat och ringt mer eller mindre konstant – både idag och igår – och jag har inte haft en sportsligt chans att besvara alla personligen, något jag egentligen föredragit att göra. Några av er kommer säkerligen med tiden få personliga svar, men under de gångna dygnet har de helt enkelt inte hunnits med.
Men det värmer i hjärtat att gårdagens inlägg engagerar och berör så många, att så många tar sig tid att höra av sig på olika sätt för att visa sitt stöd. Många har givit mig rådet att koppla in både facket och JO, men den fajten tänker jag faktiskt inte ta. Jag vill nu lägga energin på att lägga detta bakom mig och så snabbt som möjligt komma tillbaka till arbetsmarknaden, inte genomlida diverse rättsprocesser för att i bästa fall få några tusenlappar i skadestånd – eller i värsta fall behöva bekosta motståndarens rättegångskostnader. Jag har alldeles för lite på fötterna för att eventuellt kunna vinna rättsprocess och vill helt enkelt inte ta den risken.

Sen är en provanställning alltid en provanställning och väldigt lätt att avbryta. Arbetsgivaren behöver egentligen ingen större anledning till att avbryta en sådan, utan kan göra det relativt godtyckligt. Sen kan man givetvis ha åsikter om olika anledningar till provanställningar avbryts, inte minst i mitt fall – och det finns säkerligen fler tillfällen då arbetsgivare avslutat provanställningar på mer eller mindre tvivelaktiga grunder. Frågan är med andra ord hur lätt det är att få rätt mot en arbetsgivare som valt att avsluta en provanställning. Inte minst när ord står emot ord – jag har svårt att tro att man från Trafikverkets sida kommer att erkänna att man avslutat en anställning på de grunder man sa till mig.
Jag kan idag gräma mig lite över att jag inte var mer förutseende och till exempel spelade in de två samtalen jag hade med min chef. Hade jag haft minsta lilla misstanke om vad som faktiskt väntade när vi skulle ha vårat första samtal, så hade jag kanske även tänkt tanken att spela in det. Men jag visste ju inte vad som väntade, utan blev helt överrumplad av samtalet. Medan jag trodde vi skulle ha lite uppföljning och kolla hur det gick, så kom det en rad anklagelse insinuationer om hur olämplig jag var om trafikledare och hur illa jag passade för yrket.

Men sedan jag slutade för några dagar sedan, ekar det i min hjärna vad Trafikverket ofta skriver i sina platsannonser – inklusive den platsannons jag själv svarade på innan jag rekryterades. För där står det nämligen så här:

På Trafikverket jobbar vi med att göra Sverige närmare. Vi tror på att en förening av olika erfarenheter, bakgrunder och perspektiv är den bästa grunden för att bygga en arbetsplats fri från diskriminering och en miljö där alla trivs och gör sitt bästa. Vi tror på mångfald där den gemensamma nämnaren är pålitlighet, engagemang och mod. För det är så vi bäst representerar vårt samhälle.

Är det bara jag som tycker att det rimmar väldigt illa med den anledning min före detta chef hänvisade till när han valde att avbryta min provanställning häromdagen? Min bakgrund räknas liksom inte i det här sammanhanget, utan det ska vara en perfekt bakgrund utan mediciner eller annan skit i bagaget. Lägger man dessutom till en blogg, blir man som anställd extra besvärligt tydligen.
Men det är någonstans min erfarenhet som bloggare, att somliga blir riktigt skitnödiga när man visar sig ha en blogg. Det tycks verkligen skrämma skiten ur folk minst sagt. Dock är det faktiskt första gången en arbetsgivare har reagerat så här på att jag är bloggare. Jag har aldrig hymlat med att jag bloggar och är aktiv i sociala medier – som sagt finns det till och med en länk till min blogg i min CV, så det var knappast en hemlighet för Trafikverket när jag anställdes. Såvida man inte slarvade rejält när man läste min CV förstås. Och är det nu så känsligt att man bloggar, hade man kunnat haft en diskussion med mig under rekryteringsprocessen om det hela – då hade vi säkerligen kunnat komma fram till en lösning på det hela.
Sen ska tilläggas att jag alltid är väldigt noga med att inte diskutera mitt arbete i sociala medier överhuvudtaget – om jag inte blivit uppsagd vill säga. 😜 Jag skulle aldrig diskutera detaljer på jobbet, mina kolleger, chefer eller något som hänt. Det gäller inte bara på bloggen, utan även på Facebook och andra plattformar där jag har konton. Precis som att man inte diskuterar vissa saker ur sitt privatliv, så diskuterar jag inte jobbet, så enkelt är det bara. Men det är väl kanske just det vissa arbetsgivare är rädda för, att man ska börja lägga ut detaljer om arbetet till allmän beskådan. Det är bara konstigt att ingen arbetsgivare tidigare sagt någonting överhuvudtaget, trots att det varit medvetna om mina bloggarvanor.

Relaterade artiklar

Kompasskurs: Gårdagens inlägg om Trafikverket