Det säkraste sättet att bli lurad är att tro sig vara smartare än andra

Det är då och då man hör om personer som blir lurade av bedragare i olika sammanhang – ofta på ganska stora summor pengar. Senast hörde jag om en kvinna på radion som lurats på närmare 500.000 kronor – och hon var inte ens särskilt gammal, utan tämligen ung. Helt ovetandes godkände hon flera uttag från sina konton genom att på bedragarnas uppmaning logga in med sitt bank-ID. Och själv tänker jag bara att hur dum får man vara?? Självklart är det så att bedragarna blir skickligare och mer sofistikerade för var dag som går och självklart kan jag inte säga att jag aldrig kommer att bli lurad själv. Men jag tror faktiskt att det ska fantastiskt mycket till för att jag ska bli lurad på det sätt som man gång efter gång får höra att folk blir. Jag skulle aldrig logga in någonstans med bank-ID på någon annans uppmaning, allra minst på min bank. Det är knappt att jag loggar in någonstans alls på någons uppmaning, eftersom jag så väl vet att det kan vara en varningssignal för bedrägeri. Detta trots att jag vet att det ibland förekommer att man faktiskt måste logga in på olika ställen när man är i kontakt med banken, beställer saker – eller vad det nu kan vara. Jag kanske är sjukligt försiktig vad gäller sådana saker, men hellre det än att bli lurad på sitt sparkapital. Jag har lättare att förstå när äldre personer eller personer med knackig svenska blir lurade – här har vi personer som kanske inte är lika insatta i dagens teknik eller som på grund språkförbistringar inte förstår att något är galet. Men när en lite yngre person som talar perfekt svenska blir lurad, då har jag lite svårare att förstå att det sker. Att gång på gång logga in med bank-ID på sin bank på någon annans uppmaning, att gång efter gång godkänna olika saker, det är för mig helt obegripligt. Det är exakt sådana saker som Polisen, banker och andra brottsförebyggande myndigheter säger att man absolut inte ska göra – men ändå finns det folk som gör det.
Damen i exemplet ovan hade fått ett sms om att hon hade en obetald faktura, det var så det hela började. Fakturan var enligt sms:et på väg till inkasso och hon vågade inte låta detta ske, utan ringde numret som stod i sms:et – istället för att fråga sig själv om det kunde stämma att hon hade en faktura på väg till inkasso. Slarvar hon i normala fall med sina fakturor? Brukar hennes fakturor med jämna mellanrum gå till inkasso? Själv skulle jag börja med att fråga mig själv just dessa ting, har jag anledning att tro att en av mina fakturor är på väg till inkasso? Grejen är nämligen att jag har så pass bra koll på mina räkningar och fakturor att jag borde veta om en gått iväg till just inkasso. Så redan där skulle det börja ringa en varningsklocka om jag fick ett sådant sms. Jag skulle förmodligen redan där och då förstå att detta är ett bedrägeriförsök och bara bortse från sms:et ifråga. Skulle jag ringa upp numret ifråga? Nej, med största sannolikhet inte – så länge det inte är frågan om ett företag där jag vet att jag är kund skulle jag bara låta det hela passera. Eventuellt skulle jag gå igenom mina betalningar och fakturor, se om jag kunnat missa en faktura – men jag skulle förmodligen inte ringa upp numret ifråga, än mindre logga in någonstans på bedragarnas uppmaning.

För ett par år sedan fick jag ett mejl från en person som utgav sig för att vara datahacker. Hen påstod sig ha tagit över min dator, kopierat alla mina kontakter och dessutom tagit kontroll över webkamera och kunnat kopiera mina aktiviteter på internet. Bland annat påstod ”hackaren” att man filmat mig genom webkameran medan jag tittat på grov porr samtidigt onanera. Grejen var att några dagar tidigare hade jag sett ett inslag på nyheterna om en tjej som utsatts för en gruppvåldtäkt som förövarna filmat och sedan lagt ut på internet. Jag minns hur jag tänkte att dessa förövare måste ju vara helt dumma i huvudet – det är ju som att be om att få åka dit om man lägger ut ett övergrepp på internet, inte minst om ens ansikte syns. Så jag sökte lite sporadiskt på filmade våldtäkter, tanken var att skriva ett blogginlägg i ämnet. Något blogginlägg blev det aldrig – men jag hittade filmer som var helt sjuka, milt uttryckt. Och så kom det där mejlet från den påstådda hackaren, som påstod sig ha kopierat vad jag sökt på och samtidigt filmat mig. Men så kom jag på att onanerat, det hade jag trots allt aldrig gjort medan jag tittade på dessa rent fruktansvärda filmer. Och sakta gick det upp för mig att det all sannolikhet var ett bedrägeriförsök – för vad hackaren ville, var att jag skulle sätt in motsvarande 5.000 kronor i bitcoins på ett visst konto, sedan skulle filmerna på mig och vad jag tittat på raderas. Om jag inte betalade, skulle hackaren istället skicka bildmaterialet till alla kontakter i min inkorg. Jag valde att bortse från mejlet, jag raderade det och lät det hela bero helt enkelt. Och det kom aldrig något filmmaterial till mina kontakter, vet jag från tämligen säkra källor. Men jag var för några sekunder nära att i alla fall överväga en betalning.
Det komiska i kråksången är att många tydligen gått på det hela och faktiskt valt att betala när detta mejl kom. Det gick så långt att det faktiskt stod om det här mejlet i bland annat Aftonbladet, där man ringt och pratat med Polisen – som uppmanade folk att inte betala om de fick detta mejl. Jag kan tänka mig att om du har lite suspekta internetvanor och har desto mer än mig att förlora på att detta kommer ut – då kanske steget inte är så långt till att faktiskt betala i ett sådant här fall. Du vill helt enkelt inte ta risken att dina vanor kommer ur. Själv tänker jag att en bedragare som faktiskt kapat datorn skulle skicka med ”smakprov” på filmer man gjort för att lägga extra tyngd bakom sina hot – och dessutom kunna påvisa att det påstådda filmmaterialet faktiskt existerar. Men något bevis på att man filmat mig kunde man inte påvisa – eller rättare sagt, jag frågade aldrig ens efter det utan raderade bara mejlet rakt av. Men det är uppenbarligen inte alla som resonerar som jag, utan vissa blir tillräckligt kissnödiga för att faktiskt betala den begärda summan – vilket jag själv tycker är ganska tragiskt.

En annan gång fick jag mejl om att jag skulle ha signat upp mig på en dejtingsida men inte betalat för mig. Genom mejlet krävde man mig på pengar, att jag skulle betala cirka 70 Euro för att bli skuldfri. Ingen jättesumma, men heller inte något som jag har någon som helst lust att betala. En tid senare kom mejl från en påstådd advokatbyrå som sa sig företräda företaget bakom den påstådda dejtingsidan (där jag för övrigt aldrig varit medlem). Man krävde mig återigen på dessa 70 Euro och hotade med att dra mig inför domstol om jag inte betalade. Jag förstod förstås att det hela var lurendrejeri och ingenting annat, men bestämd mig ändå för att skoja lite med bedragarna. Jag googlade på advokatbyrån, som enligt vad jag hittade på nätet inte existerade. Varje företag med någon form av självaktning idag har förstås en hemsida – men det hade inte den här firman. Men jag mejlade tillbaka och frågade efter mer material kring kravet, att jag ”ville veta mer” innan jag betalade. Och jo, det kom faktiskt material i form av en PDF-fil som skulle innehålla all information jag behövde enligt avsändaren. Givetvis brydde jag mig inte om att öppna filen eftersom jag var rädd att den kunde innehålla vissa saker jag inte vill ha på datorn. Trots allt är det roligt att driva med dessa bedragare, att få dem att tro att jag gått på det hela även om jag nu inte har gjort det. Här är det väl samma sak om med den påstådda hackaren i exemplet ovan, har du försökt ha någon kärleksaffär vid sidan av ditt äktenskap och plötsligt får en påstådd advokat efter dig, så kanske du betalar illa kvickt. Allt för att det inte ska komma fram att du försökt söka något vid sidan av ditt vanliga förhållande. Själv genomskådade jag det hela, jag betalade aldrig – men i min inkorg fortsätter dessa mejl att komma trots att jag blockerar dem.
Jag kan förstå somliga som går på detta, men långt ifrån alla – tänk en gång extra när det kommer krav på pengar! Har du ens varit med på sidan ifråga? Finns det någon som helst chans att det finns en gnutta sanning i vad avsändaren påstår? Oftast är svaret nej på fråga nummer två och då behöver du inte ens vara rädd för att något kommer att hända. Hur ska en advokatbyrå i Tyskland – som i det här fallet – ens kunna ställa till det för en person i Sverige? Jag tänker att de då får gå den väg som alla andra tar, nämligen kontakta ett svenskt inkassobolag som får driva frågan. Och då är det bara att bestrida det hela, svårare än så är det helt enkelt inte. Men folk tänker uppenbarligen inte så långt, utan betalar hellre stora summor pengar till bedragare i hopp om att inte strula till tillvaron genom att vissa saker ska komma fram. Har du för vana att onanera till tvivelaktiga porrfilmer eller lägger upp profiler på minst lika tvivelaktiga dejtingsajter så kanske du ska tänka över ditt beteende litegrann – för visst blir det pinsamt om det kommer fram. oavsett om du betalar pengar till bedragare eller ej.

Återigen, dock har jag väldigt svårt att förstå att vissa går på dessa bedrägerier – oavsett om det är saker som kommer telefon eller mejl. Jag håller med om att vissa bedrägerier kan vara sofistikerat utformade och inte alltid helt lätta att genomskåda. Men det finns trots allt väldigt enkla sätt att skydda sig emot bedrägerier, som att inte logga in någonstans med bank-ID, som att inte betala för saker – hur pinsamt det än låter som att alternativet är när bedragaren mejlar dig. Ha lite is i magen, det kommer med all sannolikhet inte att hända någonting om du inte betalar. Man brukar ju säga att om något låter vara för bra för att vara sant, så är det förmodligen det. Detsamma gäller oftast det motsatta också – för mig låter det tämligen osannolikt att någon hackat mina kontakter och min webkamera för att ta bilder på mig och sedan hota med att sprida dem. Är man så duktig på att hacka datorer, då kan man säkert hacka min internetbank direkt och på så vis komma åt mina pengar. Så låter något för osannolikt för att vara sant, då är det förmodligen också så. Och vill någon att du loggar in på din bank eller liknande, då ska du dra öronen åt dig direkt. Jag brukar vägra att logga in, oavsett vem som ber mig – om jag undvikit några bedragare på det viset vet jag inte, men jag har i alla fall inte lurats på några pengar hitintills. Om det beror på att jag inte är lättlurad eller någon bedragare helt enkelt aldrig har ringt mig, det vet jag inte heller. Men att vissa låter sig luras är totalt obegripligt för min del – och jag säger att man ”låter sig luras” är helt medvetet, för jag tycker det är exakt det man gör. Det är så ofta som banker, Polisen och så vidare går ut och informerar om att man inte ska lämna ut känsliga uppgifter eller logga in någonstans på någons uppmaning – och lik förbaskat gör folk just detta. Det finns så enkla metoder för att inte låta sig luras, men ändå blir folk lurade stup i kvarten.
Förr tillbaka blev man rånad på sina ägodelar, idag har de kriminella övergått till begå bedrägerier istället. För 25 år sedan gick man inte och viftade med plånboken eller en dyr klocka på offentlig plats, idag får man vara försiktig på andra sätt för att inte bli utsatt för brott. Det är klart att man fortfarande kan bli rånad på saker och ting, men det känns som att risken är större att man blir utsatt för ett bedrägeri än ett rån. I och med att kontanthanteringen stadigt går ner, måste även brottslingarna ändra sina arbetsmetoder fört att kunna betala för sitt leverne. Det är många år sedan man hörde om bankrån eller värdetransportrån på nyheterna – idag jobbar de kriminella inte på det viset utan begår man rån, är det guldsmeder, pankbanker och liknande som drabbas. Om någon överhuvudtaget tänker sig att begå ett rån, det är ekonomiskt mer givande att försöka lura av folk deras pengar genom olika transaktioner som man själv får godkänna via bank-ID – eller lura av folk deras bankkort med tillhörande kod.