allkonstnarenTrots att vi nyss har flyttat, kan jag inte låta bli att någon gång emellanåt gå in och kolla på lediga lägenheter som kommer i Stockholms bostadskö. Och jag är verkligen glad att vi inte längre letar lägenhet, för det är verkligen inte lätt i Stockholm att hitta någonstans att bo. Även om man har 20 år eller mer i bostadskön, så är det inte många lägenheter som kommer ut. Och sen är det inte bara tiden i bostadskön som räknas, utan sedan ska man uppfylla eventuella krav på inkomst och andra krav som hyresvärden kanske ställer på sina blivande hyresgäster.
Själv har jag egentligen haft en väldig tur när det kommer till boende i Stockholm med omnejd. Jag är nu inne på mitt tredje förstahandskontrakt i Stockholm, vilket torde vara ganska bra jobbat. Första lägenheten – som låg i Upplands Väsby – tog det mig två veckor att ordna fram. Den bytte jag till mig mot en liten etta på 35 kvadratmeter i utkanten av Hudiksvall. Helt osannolikt, eller hur? Inga pengar emellan eller andra skumraskaffärer, utan ett helt legalt byte. Lägenheten i Väsby bytte jag efter några års letande mot en tvåa i Bagarmossen – och där har jag sedan blivit kvar. För några månader sedan bytte vi tvåan mot en trea i samma trappuppgång, denna gång fick vi kontraktet genom bostadskön – tack vare dryga 20 års köande. Det säger ju en hel del om konkurrensen om lägenheterna när det är 20 års köande för en trea i Bagarmossen. De som fick tvåan jag hade tidigare hade stått i kö sedan 1991, vilket känns helt absurt. Då kan man ju börja fundera på vilka kötider som krävs för en lägenhet i stan. Ofta när jag tittat på lägenheter i stan, har man konkurrerat med personer som stått i kön sedan tidigt 80-tal – och där har man ju inte en chans.
Sen kan jag inte påstå att jag har någon direkt längtan efter att bo inne i city. Jag trivs bra med att bo lite i utkanten av stan och kunna åka in när jag har något ärende. Jag har en känsla av att jag bara skulle känna mig instängd inne i stan, utan att ha naturen runt hörnet – så som är fallet i Bagarmossen. Det är så skönt att ha både stan och naturen inom räckhåll, att inte behöva åka särskilt långt för att nå endera av sakerna. Och det är tydligen vad folk har börjat inse när det gäller Bagarmossen, att man har just natur och stan inom överkomligt räckhåll. För det är just i Bagarmossen som bostadspriserna ökar som mest i Stockholmsområdet, vad jag förstått.
Det är inte heller helt lätt när man har vissa krav på hur man vill bo när man söker bostad i Stockholm. Vi hade inte särskilt höga krav när vi letade större lägenhet, men ändå fick vi hålla på ett bra tag innan vi hittade något som levde upp till de förväntningar vi hade på vårat nya boende. Vi ville ha en trea på minst 75 kvadrat inom tunnelbanenätet. Det skulle finnas hiss och balkong och lägenheten skulle ligga intill någon slags centrum med lite affärer och matställen. That’s it, högre krav än så ställde vi inte. Men det tog ändå närmare två år innan vi hittade vad vi letade efter. Då hade vi visserligen bestämt oss för att vara kräsna och inte ta första bästa lägenhet, för vi kände inte att vi hade någon brådska att flytta. Vi var liksom inte i akut behov av något större, utan det fick ta den tid det tog helt enkelt.
Tyvärr är hyresmarknaden i Stockholm fastighetsägarnas marknad, de kan bete sig lite hur de vill och ändå få sina lägenheter uthyrda. Det finns så många som är i desperat behov av lägenhet att de tar vad som erbjuds, även om hyresvärden är känd för att inte vara särskilt kundvänlig. Jag minns hur det var i Hudiksvall innan jag flyttade därifrån i slutet på 90-talet, då var det allt annat än bostadsbrist där. Lägenheter stod tomma och det kommunala bostadsbolaget lockade med gratis prenumeration på morgontidning, frikostiga ekonomiska stöd till flytten och en lång rad andra saker för att få hyresgäster. Men istället slutade det med att man rev en hel del fastigheter eftersom man inte fick lägenheterna uthyrda. En helt annan verklighet än den som råder i Stockholm sedan decennier tillbaka, eller hur?!
