Ett bra pusselspel skulle vara att korsa Dublin utan att passera en pub

Det är ibland svårt att få livspusslet att fungera och gå ihop när allt ska hinnas med varje vecka. När jag är mitt uppe i veckor som denna, är jag glad att jag faktiskt skippat kursen i ryska för den här terminen, jag får faktiskt svårt att få allt att stämma vissa gånger. Det är sådana här veckor som inte skulle funka utan bil, det skulle helt enkelt inte funka annars. Visserligen planerar man ju sin tid utifrån omständigheterna, hade jag inte haft bil hade jag fått planera annorlunda helt enkelt. Nu är jag lite rörligare med en bil och kan faktiskt planera ett aningen tajtare schema. Men ibland blir det svårt att få allt att gå ihop med den fullklottrade almanacka som jag har – med eller utan bil. Det blir tidiga morgnar, sena kvällar och i övrigt en del udda tider – liksom en hel del flängande mellan olika stadsdelar och kommuner. Jag bor i en kommun, jobbar i en annan och flänger mellan olika stadsdelar och kommuner för jobb, filminspelningar och andra uppdrag. Och denna vecka har det hittills varit ett väldigt flängande mellan olika saker – och det kommer inte lugna ner sig under resten av veckan.
Jag frågar mig ofta hur folk får det att funka med barn, djur, villa och så vidare. Vi är två vuxna utan barn i vårt hushåll, inga djur och vi bor i en hyresrätt – men lik förbaskat kan det vara svårt att få schemat att gå ihop vissa gånger. Som det varit denna vecka, har telefonen gått varm på dagarna och jag har haft fullt upp att tackla allt som behövt göras. I måndags var jag ledig från både jobb och firma, men hade fullt upp med att uträtta en rad ”ärenden” hemifrån. Jag behövde ringa en lång rad instanser, rapportera in saker till A-kassa och Arbetsförmedlingen, kontakta vårdcentralen, förnya några recept – ja, ni ser ju, jag hade att göra under dagen. Jag satt antingen i telefon eller vid datorn från tidig morgon till långt in på eftermiddagen och tampades med olika instanser.

Sen höll Arbetsförmedlingen på att skrämma livet ur mig när jag försökte logga in för att skicka min aktivitetsrapport för oktober månad. Jag måste ju fortfarande rapportera till Arbetsförmedlingen att jag aktivt söker jobb varje månad eftersom jag har en timanställning och stämplar upp till heltid. Men först gick det inte att logga in – och när jag väl kom in stod det att jag inte längre var arbetssökande. Det visade sig dock efter en stund att man hade tekniska problem med hemsidan och däri låg problemet i att både logga in liksom att se sina uppgifter om man väl lyckades logga in. Men för att vara på den säkra sidan ringde jag upp dem för att verkligen ha koll på att allt stod rätt till med mina uppgifter. Efter en lång väntan kom jag slutligen fram och kunde prata med en telefonist på Arbetsförmedlingen och hon kunde lugna mig med att allt bara var ett tekniskt problem. Vilket ju visserligen var skönt att höra, men känns som att sådant inte riktigt ska kunna ske. Min erfarenhet under de månader jag varit inskriven hos Arbetsförmedlingen är att det är datastrul tämligen ofta. Det är lite då och då som man inte kan logga in, eller som det helt enkelt är annat strul med deras hemsida.
Trots allt kan det ställa till det en hel del om man inte kan logga in som planerat och skicka sina rapporter. Nu fick jag bra hjälp av den mycket trevliga kvinnan i andra änden av linjen när jag väl kom fram. Hon kunde se att min aktivitetsrapport var inskickad som den skulle och att jag var inskriven på ett korrekt sätt. Men innan jag väl fick rätsida på allt, såg jag liksom tillvaron raseras en aning – för en viss del av tryggheten just nu är ju just att jag kan stämpla upp till heltid. Nu kan jag andas ut och luta mig tillbaka i vetskapen om att allt är som det ska – jag kan fortsätta stämpla som planerat och hålla mig ovanför ytan ekonomiskt.

Sen ska väl tilläggas att jag inte åtar mig för mycket, utan att jag känner att jag har en balans mellan jobb och fritid. Vissa veckor är mer hektiska än andra, men rent generellt blir det inte för mycket. Jag vet aldrig från vecka till vecka hur jag kommer att jobba, men rent generellt är ju de flesta veckor lugnare än denna innevarande vecka. Belastningen går upp och ner från vecka till vecka – vilket givetvis är på gott och ont. Å ena sidan ger det en frihet man inte har om man går på ett fast schema, samtidigt ger det en osäkerhet eftersom jag aldrig vet hur mycket jag kommer att få jobba och därmed hur mycket jag får i lön. Jag hoppar ju in vid behov på jobbet och det kan variera markant från vecka till vecka hur mycket jobb det blir. När jag började lät det som att jag skulle snitta någonstans kring 25-50% men i realiteten har jag jobbat mer eller mindre heltid – vilket ju är jättebra ekonomiskt. Men däremot har det givit mindre tid över till annat.
Jag tyckte att det var en jättebra idé att plugga på halvtid om jag skulle jobba ungefär halvtid. Så därav att jag sökte till högskolan för att pluggar ryska på halvtid. Men i och med att jag jobbat så mycket mer än jag räknat med, så kändes det svårt att hinna med allt. Så i veckan tog jag som sagt beslutet att hoppa av, jag hade helt enkelt svårt att hinna med både jobb och studier. Sedan finns ju regler för hur mycket man får vara borta från kursen utan att bli underkänd. Två gånger år man vara borta, sedan går det att göra undantag. Jag har fått ett undantag och varit borta tre gånger. Men nu vet jag att jag kommer vara borta minst två gånger till och då känns det som att jag glider efter för mycket. Så det kändes som ett tämligen bra beslut att hoppa av kursen.

Bilen till trots, så blir det ett visst pusslande med resor kors och tvärs genom Stockholms län för att vardagen ska fungera. Jag avskyr nämligen att köra bil inne i stan och skyr detta som pesten. Så det gör att jag vissa gånger väljer bort bilen för att återgå till att åka tunnelbana eller taxi istället, inte minst när jag ska in till stan. Jag må ha bott i Stockholm i 25 år, men jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt att köra bil inne i stan – och gör det bara i undantagsfall. Framförallt om jag vet att jag behöver parkera någonstans, då undviker jag än mer att ta bilen. Köra igenom stan är en sak, men att köra till stan en helt annan. Jag undviker det in i det längsta och blir omåttligt stressad av att köra inne i stan. Småstäder gör det mig ingenting att köra i, även om jag inte hittar – men trots att jag hittar hyfsat bra i Stockholm undviker jag bilkörning. Det är väl å andra sidan dit politikerna vill komma, att få ner bilkörningen i stan. Jag kan visserligen hålla med om det ställningstagandet och i Stockholm funkar det ju skapligt att låta bilen stå eftersom det finns en välfungerande kollektivtrafik. Det är ju annat på mindre orter, där det bara går enstaka bussar per dag – om ens det.
Sen går det alldeles utomordentligt att köra i utkanterna av stan, så länge man slipper ta sig innanför tullarna. Jag kör nästan varje dag till Södertälje vilket inte är några som helst konstigheter, men då är man ju ute på motorvägen hela tiden vilket inte gör så mycket. Sen fascineras jag av den trafik som är mer eller mindre dygnet runt i Stockholm – det känns som att trafiken ökat de senaste åren. Jag åker på de mest udda tider till och från jobbet – jobbar jag dagpass, åker jag hemifrån vid femtiden på morgonen och avslutar jag med kvällspass åker jag hemåt vid tio på kvällen. Men oavsett tid och veckodag, är det nästan alltid tämligen tät trafik. Självklart är det mindre trafik en söndagsmorgon än men onsdag – men det är fortfarande en hel del trafik. Och då är det ändå ingenting jämfört med många andra storstäder runtom i världen. Jag minns trafiken i London när jag bodde där på 90-talet, den var inte nådig. För att inte tala om Bangkok. Och i båda dessa städer har man den fula ovanan att köra på fel sida vägen, vilket är otroligt förvirrande för en annan som är van vid högertrafik.