Första steget mot min sterilisering är taget

Så är första steget taget mot att genomgå en sterilisering. I onsdags var det dags för ett första, förberedande läkarbesök inför det stundande ingreppet. Det har varit en krokig väg till detta läkarbesök, jag har bokat om tiden ett par gånger – och när jag väl fick en tid som passade, ja, då glömde jag bort att gå dit. Men nu har jag varit där och tagit det första steget mot att sterilisera mig.
Det är ett beslut jag tagit sedan länge, egentligen redan i tonåren. Jag har aldrig drömt om skaffa barn, om att bilda familj, jag trivs bra med livet utan att ha några barn. Varken i tonåren eller senare som vuxen har drömmen funnits om barn. Redan i 20-årsåldern började tanken på en sterilisering att gro, men någonstans ville jag vänta ett tag, jag vill vara säker på att jag tagit rätt beslut. Ibland har jag tänkt att kanske har jag inte träffat rätt person än, kanske kommer jag ändra mig om jag träffar rätt tjej. Men vem jag än har träffat, så har jag aldrig ändrat ståndpunkt i barnfrågan – snarare har jag stärkts i mitt ställningstagande och landat i att jag inte vill ha barn.
Så jag bestämde mig för många år sedan, att har jag inte skaffat barn när jag fyllt 40, då ska jag sterilisera mig. Efter 40 anser jag mig helt enkelt vara för gammal för att skaffa barn, jag orkar inte med vaknätter, blöjbyten eller att så småningom vara tonårsförälder när jag passerat 50. Dessutom vill jag inte vara en gammal förälder. Jag vill se mina barn växa upp medan jag själv är tämligen ung, jag vill hinna se mina barnbarn och se dem växa upp, ta studenten och så vidare. Jag vet att jag mycket väl kan bli pappa väldigt sent i livet, rent biologiskt sett, men det känns fel både gentemot mig själv liksom mina barn och eventuella barnbarn.
Nu har jag passerat 40 med flera år. Några barn har det inte blivit och jag står fortfarande fast vid att jag inte vill ha några barn. Nu fyller jag 50 om fyra år och anser med all bestämdhet att jag är för gammal för barn. Skaffar jag barn nu, är jag 61 år när mitt barn fyller 15, 66 när hen är 20. Jag kommer förmodligen vara för gammal för att se eventuella barnbarn växa upp. Ja, ni förstår säkert mitt resonemang. Så det är inte bara oviljan mot att skaffa barn, jag anser mig numera vara för gammal för att skaffa några.

Det var en konstig situation att vara hos läkaren i onsdags. Plötsligt skulle jag redogöra för mitt livsval, plötsligt skulle jag redogöra för ett beslut som vuxit fram under de senaste 30 åren, jag som aldrig har varit så övertygad om något som just detta. Nu ska plötsligt någon utomstående analysera mitt ställningstagande och göra en bedömning om huruvida jag tagit ett överilat beslut eller ej.
Jag fick fylla i en hälsodeklaration, redogöra för familjeförhållanden och vad jag jobbar med – som om det skulle spela någon roll för mitt beslut, jag kan liksom inte riktigt se kopplingen. Nåja, det är inte allt man förstår som lekman när det kommer till det medicinska. Jag redogjorde för mitt beslut och varför jag kommit fram till det jag kommit fram till i barnfrågan. Och man kommer boka in en operation så snart som möjligt. Den görs under lokalbedövning och jag kommer kunna gå hem samma dag. Lite obehag kan man känna första dagarna efteråt tydligen, men det mest ska försvinna med vanliga värktabletter.

Det hela känns som helt rätt beslut att ta, framförallt när jag sedan så länge saknat en längtan efter barn. Hade jag varit mer ambivalent och velat mer, då hade jag kanske inte varit lika säker i mitt val – kanske hade jag då väntat med att ta det här beslutet. Men beslutet har som sagt vuxit fram under närmare 30 års tid och det känns därmed helt korrekt att göra detta.
Jag har verkligen fått försvara mitt beslut, det är inte alla som kan acceptera när man tar detta normbrytande beslut att avstå ifrån barn. Men jag känner flera personer som tagit ungefär samma beslut som jag, även om de kanske inte varit lika drastiska som jag tagit beslutet att sterilisera sig. Så det är kanske inte fullt så konstigt som man kan tro det där med att avstå från barn…