Det som gör folk till slavar är deras intensiva önskan att vara fria

Som det är när man är timvikarie och egenföretagare, vet man aldrig från vecka till vecka hur intensiv ens tillvaro kommer att vara. En vecka kan måndag morgon vara ett totalt oskrivet blad, medan när söndagskvällen kommer så är man totalt utpumpad efter en intensiv vecka. Och just denna vecka är en sådan vecka, som så många andra gånger. Jag hade några arbetspass inplanerade under veckan, men det tillkom sedan ytterligare pass och jag insåg det svåra i att hinna med allt utan bil. Så istället för att lämna tillbaka hyrbilen i måndags, bestämde jag mig för att förlänga hyran med några dagar och är numera med bil fram till på fredag. Det känns skönt eftersom jag sparar en hel del tid genom att ha bil. Sedan kommer det inte att funka att ha hyrbil varje gång jag ska till Södertälje för att jobba, utan jag måste helt enkelt återgå till att ta tåget framöver. Nu är banarbetena över längs sträckan mot Södertälje och det är inte värt att i längden ta hyrbil varje gång jag ska dit. Men vid enstaka riktigt intensiva veckor får jag kosta på mig hyrbil för att få vardagen att fungera.
Sedan finns ju Mälartåg, vilket är ett bra alternativ till att åka med SL – som ju har rätt svårt för det där med att hålla tidtabellen lite väl ofta. Om Mälartåg är bättre vet jag inte, men det är värt ett försök att se hur det funkar. Eftersom jag jobbar skift, är det vissa tider som det helt enkelt inte går några tåg, utan jag får lösa resorna på annat sätt. Jag är i alla fall glad att jag har körkort och därmed möjlighet till att åtminstone hyra eller låna bil när det behövs. Körkortet är nog en av de bästa investeringar jag gjort när det kommer till utbildningar och kompetenser genom åren. Jag minns väldigt väl min 18-årsdag, då jag gjorde två saker under dagen. Jag började med att gå till banken och säga att mina föräldrar inte längre skulle ha tillgång till mina konton och sedan gick jag till körskolan för att anmäla mig till nästkommande teorikurs – eftersom jag fått just en sådan i födelsedagspresent. Det blev liksom första steget till att jag nu var vuxen och kunde bestämma själv. Detta är snart 30 år sedan och jag har hitintills inte behövt ångra att jag tagit mitt körkort.

Nu har halva arbetsveckan gått och jag är mitt uppe i denna intensiva vecka med mycket tid i Södertälje och resterande tid hemma i Bagarmossen. Nu tycker min handledare att jag börjar bli klar och snart ska börja jobba själv på min nya arbetsplats. Det är som alltid lite kluvna känslor kring att börja jobba själv och klara saker på egen hand när man är ny på ett jobb. Å ena sidan är det roligt och lite skönt att börja jobba på egen hand, samtidigt som det å andra sidan alltid är lite pirrigt och nervöst att göra sina första pass på egen hand. Men jag hoppas på att det ska bli bra och det kommer det förmodligen också att bli. Visst är det lite nervöst, det går liksom inte att komma ifrån, samtidigt som jag tycker att jag börjar känna mig någorlunda trygg i arbetet. Några pass med handledare är det ändå kvar, vilket känns skönt. Jag behöver slipa lite på vissa saker och känner att jag behöver repetera en del. Samtidigt känner man sig nog aldrig riktigt fullärd under den tid man går dubbelt, utan den största säkerheten får man genom att arbeta på egen hand.
Lite ledigt får jag ändå in den här veckan, även om den är intensiv. Som det ser ut just nu, kommer jag vara ledig kommande helg om inget oförutsett inträffar. Och man behöver viss återhämtning också, hur rolig vardag man än har. Jag tycker nämligen att jag just nu har en väldigt stimulerande vardag där tiden fylls med väldigt roliga ting. Det är hektiskt och intensivt ibland, men det gör liksom ingenting när det känns roligt och stimulerande att gå till jobbet. Och kanske har jag nu hittat en arbetsplats där jag faktiskt kan tänka mig att vara kvar ett bra tag framöver, där jag kanske till och med blir kvar till pensionen. Om allt faller rätt ut vill säga, för än så länge har jag ju ”bara” ett vikariat och man vet förstås aldrig hur länge ett sådant förlängs och länge man därmed faktiskt blir kvar.

I helgen fick jag frågan om min dröm i livet, vad jag drömde om i framtiden. Och efter viss eftertänksamhet kom jag fram till att jag nog åtminstone för ögonblicket på något vis lever min dröm. Jag jobbar med något jag faktiskt utbildat mig till, även om det just nu bara är på deltid. Vid sidan av arbetet ges jag möjlighet att ägna mig åt att filma, vilket jag ju som bekant tycker är extremt roligt. Till det har jag ett boende jag trivs med och träffat någon att leva med – ja, hörrni, kan det bli så hemskt mycket bättre?! Visserligen har jag ingen hög inkomst för tillfället, vilket möjligen kan vara det som fattas just nu. Men i övrigt känner jag att jag har en tillvaro som jag trivs fantastiskt bra med och som jag helst inte vill ändra på för tillfället. Det har varit lite tufft några månader, när jag gått utan arbete – inte minst ekonomiskt. Och visst har man saknat ett sammanhang, att få vara en del av något i form av ett arbete att gå till. Jag kan verkligen förstå hur tufft det måste vara för folk som går arbetslösa år ut och år in utan att få en vettig sysselsättning, det måste ta knäcken på den starkaste till sist.
Jag undrar om detta var vad min före detta chef på Trafikverket hoppades på när beslutet togs om att avsluta min provanställning i våras? Någonstans har det ibland känts som att det var ett beslut som togs lite för att jävlas med mig. För jag fick tämligen tidigt känslan av att min före detta chef av någon anledning jag inte känner till hade horn i sidan till mig – och med tanke på vilka anledningar han angav till min uppsägning, så kändes det som att han mer eller mindre bara letade efter anledningar att säga upp mig. För jag har då aldrig, genom alla år som yrkesverksam, varit med om att en arbetsgivare haft åsikter om att jag bloggat eller tagit antidepressiva mediciner. Och då har jag varit ute i yrkeslivet i snart 30 år och varit på ett stort antal arbetsplatser under den tiden. Nu har jag istället vänt det hela till det bättre och trivs oerhört mycket bättre med tillvaron än under min tid på Trafikverket.

Nu tror jag innerst inne inte att man sa upp mig för att jävlas, utan att det kanske snarare är saker som okunskap, rädsla eller annat som ligger bakom. Men tanken slår mig ibland att det kanske hade just att göra med att man ville jävlas med mig på något vis, att man helt enkelt inte gillade mig av någon anledning. Sedan hoppas jag innerligt att en chef på en statlig myndighet inte är så oprofessionell, utan helt enkelt försöker ha mer saklig grund för att avsluta anställningar på. Han tyckte säkert att han hade saklig grund för att avsluta min anställning, medan jag själv inte riktigt håller med. Men jag tänker inte gräva ner mig mer i den storyn, utan har nu som sagt – i mitt tycke – bytt upp mig till något bättre och ser det som något positivt att jag fått denna chans. För trots allt blev det ju faktiskt en chans och en spark i arslet att söka sig vidare. Jag hade förmodligen inte sökt min nuvarande tjänst på Sjöfartsverket om jag haft en fast tjänst någonstans – som till exempel på Trafikverket.
Så visst har saker och ting vänt till det bättre, så är det ju. Och jag känner mig väldigt nöjd med att det blivit som det blivit trots allt, även om vägen hit varit lite krokig och kanske inte helt lätt. För det är inte roligt att gå arbetslös ur flera perspektiv och det är klart att det inte kändes roligt att bli uppsagd – jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Men allt som inte dödar härdar säger man ju – och det är just så jag känner i det här läget. Jag har härdats lite mer och vänt något negativt till något extremt positivt.