Kärlek är att se varandras knasigheter – och älska ännu mer för det

Efter att jag gått igenom mitt första samboförhållande, bestämde jag mig för att vara långt mer försiktig när det kommer till kärlek och inte gå för fort fram nästa gång jag träffar någon. Den gången gick det oerhört fort och vi hade bara känt varandra några månader innan vi flyttade ihop och förlovade oss. Detta trots att jag sett vissa varningssignaler vad gällde hennes svartsjuka kontrollbehov och kanske egentligen borde ha dragit i nödbromsen långt innan jag gjorde det. När det väl tagit slut och jag flyttat till Stockholm för att komma ifrån denna kvinna som inte ville lämna mig ifred, tog det många år innan jag började dejta igen. Jag levde som singel närmare sju år innan jag bestämde mig för att det kanske ändå var dags att träffa någon. Då var det där med internetdejting fortfarande tämligen nytt och lite tabubelagt, men jag tyckte det verkade vara ett smidigt att träffa någon och lade upp en profil på Mötesplatsen – som då var en av de största sajterna. Det här var innan Tinder och det blivit tämligen vanligt att träffa någon via internet eller någon dejtingapp, så det var kanske inte något man direkt gick runt och skröt med att man ägnade sig åt
Men jag gav mig ut i dejtingdjungeln och började dejta tjejer på löpande band. Det blev ett par längre relationer, varav ett samboförhållande till – men de flesta relationer sprack tämligen fort av olika anledningar. Kanske berodde det vissa gånger på att jag gick lite väl försiktigt fram, andra gånger berodde det på helt andra saker – som att jag tycks ha en tendens att dras till knäppa fruntimmer som med tiden kommer ha svårt att överhuvudtaget träffa någon för ett långvarigt förhållande. Jag skulle kunna ha långa utläggningar om många av de tjejer/kvinnor jag dejtat men det skulle bli ett extremt långt inlägg om jag skulle presentera alla detaljer. Så jag ska inte tråka ut någon med dessa detaljer. En del saker finns redan här på bloggen för den som vill läsa lite om vad jag gått igenom på kärleksfronten.

Hade jag träffat min första sambo idag istället, hade hon med största sannolikhet fått kalla handen tämligen tidigt i relationen – långt innan någon av oss ens tänkt tanken på att flytta ihop och/eller förlova oss. Inte bara för att jag blivit försiktigare med vad jag tar mig för när det kommer till kärlek, utan också för att man med största sannolikhet är en större människokännare som 50-åring än när man är i 20-årsåldern. Hade jag märkt av minsta tecken på den svartsjuka denna människa besatt, så hade jag nu som mer vuxen och (förhoppningsvis) förståndigare dragit öronen åt mig direkt och gjort slut illa kvickt. Då, som 20-åring, visste jag egentligen väldigt lite av vad som är sunt och normalt i en relation. Ibland tänkte jag att det kanske var helt normalt att man inte gick ut på krogen på varsitt håll om man var i en relation. Jag tänkte att det kanske var i sin ordning att inte ”få” brevväxla med en tjej i Sydkorea om man faktiskt har en flickvän. Idag vet jag bättre och skulle aldrig acceptera att en flickvän/sambo/hustru förbjöd mig att gå ut med mina kompisar, träffa min familj, brevväxla, gå på en begravning och så vidare. På samma vis som jag aldrig accepterar att samma person försöker ändra på mig som person eller tala om för mig hur jag ska klä mig, bete mig eller i övrigt vara den som gör mig till den jag är. Numera tänker jag att en kvinna som inte kan ta mig för den jag är, är heller inte värd att ha en relation med. Varken på en vänskaplig nivå eller mer än så.
Det lustiga är trots allt att när jag och min nuvarande sambo träffades, så gick allt otroligt fort. Vi får dra oss tillbaka till juli 2014 för den historien och jag var då fortfarande medlem på Mötesplatsen i jakten på den perfekt matchningen. I slutet av juli slänger jag iväg ett mejl till en profil där kvinnan bakom verkade väldigt trevlig. Jag fick svar och vi mejlade/chattade under ett par veckors tid innan vi i mitten av augusti fick till en fysisk dejt. Vi tog en promenad på Djurgården här i Stockholm och sedan var det klippt – det sade liksom klick, som kungen hade sagt. Redan på tredje träffen kom hon ut till min familjs sommarstuga och hälsade på – en stuga som ligger långt ute i Söderhamns skärgård, nästan 30 mil ifrån Stockholm. Under den här tiden hade jag dock börjat må dåligt och förstått att något inte stod rätt till i kroppen. Jag hade googlat lite (vilket man naturligtvis inte ska göra) och börjat ana att mina symtom stämde väldigt överens med att ha en hjärntumör. Och den andra september 2014 fick jag svart på vitt att det var just detta jag hade, det var just en hjärntumör. Min nya dejt erbjöd sig helt utan omsvep att bo hos mig fram till operationen för att hjälpa mig med allt som behöver göras i ett hushåll – som handling, städning, tvätt och så vidare. Det gjorde hon fram tills jag lades in på sjukhus och sedan har hon helt enkelt inte flyttat ut. Så denna gång tog det mig ungefär tre veckor att bli sambo på nytt, något som jag svurit heligt på att det inte skulle ske.

Men ibland känner man helt enkelt att något är rätt, att något är värt att satsa på. Och hade jag sett minsta lilla varningssignal på svartsjuka, kontrollbehov eller annat illavarslande hos min nuvarande sambo – då hade hon åkt ut illa kvickt. Nu har det gått lite drygt elva år sedan hon flyttade in och hon bor fortfarande kvar. Vi har bytt lägenhet till en större i samma fastighet, men i övrigt är det inga större förändringar i vår relation. Men visst är det ironiskt när man säger en sak, lovar sig själv att inte göra en viss sak – och sedan gör man precis tvärtom. Den här gången blev det dock bra – och kanske var det just det jag kände där för elva år sedan att det skulle bli? Ibland måste man lita på sin magkänsla och tro på att saker och ting blir bra, så enkelt är det ju. Jag lovade mig själv att inte gå så snabbt fram nästa gång jag träffade någon och det där med att flytta ihop kom på tal, men lik förbaskat flyttade jag ihop med min nuvarande sambo efter bara några veckor. Fast den här gången var det ett korrekt beslut, så är det ju – det har funkat friktionsfritt under de år som gått och den här gången hade jag rätt när jag gick på min magkänsla. De två samboförhållanden jag tidigare haft skulle nog inte blivit något av med facit i hand – och hade jag i större utsträckning gått på min magkänsla, hade jag förmodligen avslutat åtminstone den senare relationen innan det blev riktigt seriöst. Men det är inte alltid man går efter sitt sunda förnuft, utan ibland tar andra känslor överhand.
Jag har gått igenom alldeles för många relationer där den jag dejtat velat ändra på mig på de mest konstiga sätt – och jag har förstått att jag inte duger som den jag är för den tjej jag träffat. Det har varit olika saker man ”lagt sig i” – som hur jag klär mig, hur jag beter mig, vad jag gör eller inte gör på egen hand och så vidare. En tjej vägrade gå med på att jag pratade med några barn överhuvudtaget eftersom jag inte ville ha några egna barn. En annan vägrade att följa med till Hälsingland och hälsa på mina föräldrar eftersom personer på mindre orter har så dålig inredningssmak. Och så där har det fortsatt genom åren, jag har träffat den ena tjejen knäppare än den andra. Fram tills nu – då jag har en sambo som är någorlunda normal, tro det eller ej.