allkonstnarenDet är märkligt vad snabbt kroppen ställer om till helt nya rutiner och vilket besvär det kan vara att komma tillbaka till något som tidigare varit en självklarhet. Under några år hade jag kontorstider, något som inte alls passade mig ur flera aspekter. Framförallt tyckte jag det var urbota jobbigt att vara uppe tidigt varje morgon, fem dagar i veckan. Visserligen gick det lättare och lättare med tiden, men jag plågades konstant av att inte få sova ut om morgnarna. Som skiftarbetare var jag visserligen uppe tidigt vissa morgnar, men aldrig fem dagar i rad. Det var sällan det rörde sig om mer än tre till fyra dagar i rad som man behövde stiga upp tidigt, något som passade mig perfekt.
Nu har jag under några månader enbart jobbat, vilket passar mig perfekt. Visst känner man att det sliter lite på kroppen och visst att man blir trött när det närmar sig morgontimmarna och man varit vaken hela natten, men det är ingenting mot den trötthet jag känner när jag stigit upp tidigt på morgnarna.
Under mina år som kontorsarbetare, var fredagskvällarna riktigt jobbiga. Jag deckade framför TV:n vid åttatiden på kvällarna och de var lögn att tro att man skulle orka göra något en fredagskväll – mer än att dega framför TV:n. Sedan jag gick tillbaka till skiftarbete, är jag generellt piggare och tycker att jag orkar – och hinner – mycket mer.
Nu i dagarna har jag åtagit mig en filmroll och inspelningen sträcker sig över flera inspelningsdagar. Samtliga dagar är förlagda någorlunda på kontorstider och jag är uppe vid femtiden på morgnarna för att hinna till inspelningen på utsatt tid. Men nu har kroppen och psyket hunnit ställa om sig till inte vara vaken den tiden såvida jag inte jobbat hela natten – och snoozeknappen har plötsligt blivit min allra bästa vän. Jag har sjukt svårt att komma upp på morgnarna och känner mig som människa i bästa fall först framåt lunchtid.
Så bara på en relativt korta tid jag nu jobbat natt, har kroppen totalt vant sig av med att stiga upp tidigt på morgonen. Jag känner mig som en levande fossil första timmarna av inspelningsdagarna och har vissa gånger svårt att ta in när jag får instruktioner från regissör eller statistansvarig. På kvällarna är jag så övertrött att jag har svårt att sitta/ligga still överhuvudtaget. Jag är så övertrött att det till och med är svårt att somna – och då är det riktigt illa.
Tur är att jag ägnar dagarna åt något som jag tycker är väldigt roligt, nämligen just filminspelning. Det gör det lite lättare att hålla sig vaken. Det är dock tur att jag “bara” är statist och inte skådespelare, där det krävs en helt annan skärpa mentalt för att tagningarna ska bli bra. Att vara filmskådespelare är långt ifrån så glamouröst som jag inbillar mig att många tror. Det är otaliga omtagningar av varje scen och för varje omtagning ska man leverera sina repliker med samma inlevelse som vid första tagningen. Vi pratar inte bara bara två till tre omtagningar, utan uppåt tio är inte helt ovanligt. Det kan vara monotont att som statist göra samma sak om och om igen, men det är långt ifrån lika krävande som det är för skådespelarna. Det krävs inte lika mycket inlevelse att promenera fram och tillbaka i en korridor som om man ska leverera mimik och repliker.
Det är sådana här perioder med mycket filmande, som jag alltmer frestas av att ha en tillvaro där jag helt skulle kunna leva på att vara statist. Tyvärr finns inte de pengarna i statistbranschen att det skulle gå att leva på inkomsterna som statist, det är snarare ett extraknäck som kan ge en okej sidoinkomst vissa månader. En riktigt bra månad kan jag dra in 15 000 kronor, men det är riktigt, riktigt bra – och ytterst ovanligt. Så inkomsterna från statisteriet skulle inte ens täcka mina fasta utgifter varje månad. De flesta statister har någon annan inkomst också för att få ekonomin att gå runt, det är få förunnat att kunna leva på enbart statistjobb.
I vissa länder – som USA och Storbritannien – är arvodena för statister helt andra, där kan man faktiskt leva på att vara just statist i olika produktioner. Men i Sverige har vi fortfarande en bra bit kvar att gå innan vi når dit. I somliga produktioner är arvodena skrattretande låga, många gånger betalar man runt 300 kronor för runt 12 timmars arbete. Dessa uppdrag brukar jag själv aldrig ta, av rena principskäl. Värderar filmbolagen inte min tid mer än så, lägger jag inte energi på att delta i deras produktioner. Jag tar numera aldrig uppdrag som betalar mindre än ungefär 100 kronor i timmen. Punkt slut.
Men fantisera om att kunna leva på in hobby kan man fortfarande göra, sen får man se om det en dag slår in. Kanske kan jag hitta ytterligare områden där jag kan “expandera” min enskilda firma och kunna kombinera detta med att vara statist. Det skulle ju vara den optimala lösningen.
