På en höft

Nu har det snart gått två veckor sedan jag fick så okristligt ont i min vänstra höft. Jag har ganska hög smärttröskel, men smärtan i höften fick mig ibland att vilja skrika rakt ut. Jag hade svårt att gå, stå och även sitta. Likt en gammal gubbe linkade jag runt med en käpp krampaktigt hållandes i vänster hand. Allt för att i möjligaste mån avlasta höften. Jag fick dock ett föredömligt bemötande av vårdcentralen och fick en tid redan dagen efter när jag ringde dem. Läkaren kom fram till att det var en inflammation i muskulaturen och jag ordinerades smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter.
Och det verkar som att läkaren hade rätt. Jag har under de knappa två veckor som gått lydigt tagit mina mediciner och tänkt på att inte överbelasta höften. Jag har avstått från träning, undvikit att gå i trappor i onödan och inte gått några längre sträckor. Det var inte fel att röra på sig litegrann enligt läkaren, men med viss måtta. Så jag har försökt att efterleva läkarens råd så gott det har gått. Och smärtorna har successivt försvunnit. Senaste dagarna har jag kunnat gå helt obehindrat och kunnat lämna min käpp hemma.

Jag brukar ha svårt att finna mig i att vara sjuk eller drabbas av olika krämpor och de begränsningar det kan innebära. Så jag har haft lite svårt att acceptera mina begränsningar nu när jag haft ont. Jag har till och med saknat kunna gå och träna, jag som i normala fall tycker att träningen bara är ett ont måste. Men jag har börjat inse att jag mår bra av det och att jag någorlunda håller vikten i schack genom att träna regelbundet. För att inte tala om konditionen, som ständigt blir bättre.
Men jag ska låta det gå några dagar till utan att ha ont innan jag går tillbaka till gymmet igen. Jag vill inte falla tillbaka i att ha så ont som jag hade för ett par veckor sedan. Jag skulle ta mina antiinflammatoriska tabletter i två veckor för att “boosta” kroppen lite, så ska låta det gå minst två veckor totalt innan jag börjar anstränga kroppen alltför mycket igen.

Jag får väl skatta mig som lycklig som valde att investera i en käpp när jag gick så dåligt när jag var sjuk för några år sedan. Sjukvården försåg mig visserligen med både en käpp och en rullator när jag gick som sämst. Men käppen var skitful och tråkig (även om den säkert uppfyllde sin funktion) och rullatorn blåvägrade jag att använda. Jag tyckte att, ska jag nu gå dåligt så kan jag i alla fall göra det med lite stil. Så det blev en käpp med ett handtag i silver i form av en dödskalle och själva käppen i svart ädelträ.
Käppen har kommit till användning mer än en gång sedan jag var sjuk. För något år sedan fick jag en hälsporre i en foten och hade groteskt ont under en tid. Även då fick jag antiinflammatorisk medicin och linkade som bara den när jag försökte att gå. Så då åkte käppen fram för att avlasta foten så gott det gick.
Det är väl något av ett ålderstecken att man har en käpp hemma – och dessutom behöver den med jämna mellanrum. Men – som sagt – ska man nu gå dåligt, kan man ju ändå göra det med lite stil! 😁