Människor som går på en diet får snabbt veta att de är dåliga förlorare

Jag har slitit i flera år med min vikt och försökt att gå ner, men det går lite sisådär om jag ska vara helt ärlig. För ett par år sedan tog jag i med hårdhandskarna för att komma tillrätta med de överflödiga kilon som jag kånkar omkring på. Då tog jag bort allt onödigt som man stoppar i sig; socker, alkohol, fett och så vidare. Och visst gick jag ner i vikt, jag fick bort ganska många kilon – men tillvaron blev också ganska tråkig. Nu är socker, fett och alkohol inte allt i livet – men erkänn att det blir lite extra guldkant på tillvaron om man kan ta en drink ibland, äta lite efterrätt vid något enstaka tillfälle och kanske äta den där hamburgaren eller pizzan någon gång här och där. Men allt sådant tog jag bort från tillvaron och det var tufft, riktigt tufft måste jag säga – jag tyckte tillvaron var exceptionellt tråkig när jag tog bort alla dessa glädjeämnen ur livet.
Sen övergick till att försöka vara mer måttfull med saker och ting istället och försöka hålla tillbaka på allt det goda. Jag försökte principen att vara måttfull helt enkelt, att hålla mig till att unna mig saker under helgerna – och dessutom i måttliga mängder. Även det gick väl lite sådär i ärlighetens namn, jag har svårt för det där med att vara måttlig och äta/dricka i små mängder. Tycker jag om något, då blir det gärna lite större mängder än vad som är bra för midjemåttet. Tyvärr. Jag kanske inte vräker i mig saker i dess rätta bemärkelse, men det blir lite för stora mängder för att jag ska vara vän med badrumsvågen. Som det är idag, ligger den i garderoben tills den bett om ursäkt – och det är väl inte riktigt så jag vill ha det. Förr eller senare vill jag kunna plocka fram vågen igen och faktiskt våga ställa mig på den utan några obehagliga överraskningar.

Nåja, för några månader sedan gick jag till läkaren och frågade om det fanns någon form av medicin man kunde få för att gå ner i vikt. Jag ordinerades en medicin som gör att tarmarna inte tar upp fett, utan fettet kommer istället ut med avföringen. Vilket i sin tur gör att man har väldigt fet avföring, rent naturligt – eller hur?! Nåja, jag gick ner några kilo men sen har det varit totalstopp. Jag har verkligen tänkt på vad jag ätit och försökt att hålla nere på saker och ting, men det har inte hjälpt. Detta medicinen till trots, utan jag har legat kvar på ungefär samma vikt som tidigare. Nu vet jag förstås inte om jag fortsatt att gå upp i vikt utan medicinen, men målsättningen har ju varit att gå ner.
Sen har jag börjat tröttna på biverkningarna av medicinen, nämligen att jag bland annat får springa på toaletten hela tiden. Vissa gånger har jag heller inte hunnit till toaletten i tid, vilket blir väldigt besvärligt om man inte är hemma. Dessutom blir det ofta fettfläckar på byxorna som är svåra att få bort, detta då man sonika fiser fett hela tiden. Så jag har redan förstört flera par byxor under de veckor jag tagit medicinen. Det har med andra ord gått så långt att jag på allvar börjat överväga att sluta med medicinen och försöka gå ner på annat sätt. Framförallt vill jag ha normala rutiner kring det där med att gå på toaletten igen, det börjar bli ganska påfrestande att springa på toaletten flera gånger per dag. Det är jobbigt när man inte är hemma, bara att gå en sväng på stan kan bli en utmaning när man behöver jaga toaletter hela tiden.

Hur jag ska bära mig för att gå ner i vikt på annat sätt vet jag dock inte. Det känns som att jag har prövat de knep som finns, men får ingenting att fungera. Jag har prövat att hålla nere på saker och ting i kombination med att träna, jag har tagit mediciner, jag har hårdbantat – och det är egentligen bara det sistnämnda som någorlunda fungerade. Men istället var det ju – som sagt – fantastiskt tråkigt. Det är ganska många kilon jag behöver gå ner, så det är inte något som ordnas över en natt direkt. Så jag kommer få ligga i rejält för att nå min målvikt. Att viktnedgången sedan stannar upp ibland, för att man så småningom fortsätta igen är ju heller inget konstigt. Så man ska inte ge upp bara för att man tycker att det tar tid med viktnedgången. Och det är väl i första hand inte det som gör att jag funderar på att sluta med medicinen, utan det är biverkningarna som kommer med den.
När jag sedan nått min målvikt, måste jag hitta strategier för att behålla vikten också. Jag kan inte återgå till gamla vanor, utan måste ha en strategi för att inte gå upp i vikt igen. Jag har märkt hur jag har en tendens att falla tillbaka i gamla mönster så fort jag avslutar eller pausar en diet. Och då är ju allt slit med vikten liksom totalt meningslöst. Så det gäller att hitta ett sätt bibehålla vikten, hur nu det ska gå till – men det är i nuläget det minsta problemet. Det gäller att vara mer måttfull med saker och ting – och jag vet med mig att det är mitt största problem, att jag är så omåttlig med sådant jag tycker om.

Ju äldre jag har blivit, ju viktigare har det blivit att ta hand om kroppen och hälsan på något sätt. Man börjar inse att livet inte är oändligt långt, utan tvärtom tämligen kort. Ska man gå efter statistiken, har jag levt halva mitt liv redan – lite drygt till och med. Och det gör att man blir mer mån om att inte korta ner livet i onödan, att göra vad man kan för att få ett så långt liv som bara är möjligt. Det var därför jag slutade röka för ganska många år sedan, jag har sett över mina alkoholvanor och nu är det vikten jag försöker ta tag i. Det är så många hälsoaspekter kring övervikt som gör att jag känner att det är viktigt att faktiskt gå ner rejält. Övervikt ökar ju risken för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och en lång rad andra saker. Det är inget jag vill råka ut för, så därför motiveras jag lite extra att faktiskt gå ner – frågan är bara hur jag ska göra det.
Om det sen är en ålderskris eller något annat som gör att hälsan plötsligt blivit så viktig får någon annan dra slutsatser kring. Men jag har inte varit någon ängel direkt när det kommer till att tagit hand om kroppen och hälsan under vuxen ålder. Jag har varit storrökare under många år, festat på lite mer än vad som förmodligen är hälsosamt – och ätit det jag velat ha i de mängder som behagat mig. Så visst finns det saker att jobba med för att komma tillrätta med vikten och får ett hälsosammare liv.

Är det något jag slarvat med rejält på sistone, så är det träningen. Jag har under flera år haft träningskort på något gym i stan och tränat tämligen regelbundet. Så var tanken att nyttja Trafikverkets tämligen frikostiga friskvårdsbidrag för att köpa nytt gymkort efter det gångna årsskiftet – så jag sa upp gymkortet som jag betalt via autogiro varje månad. Men sen blev det ju som det blev med min anställning och jag hann aldrig nyttja friskvårdsbidraget. Och just nu har jag helt enkelt inte råd att köpa nytt gymkort, utan det får vänta ett tag till. Det känns bara väldigt surt, för all styrka och kondition som jag trots allt byggt upp genom åren börjar nu försvinna och det börjar sakta kännas som att jag snart är tillbaka på ruta ett igen. Jag hoppas på att snart ha råd att komma igång med träningen igen, att ekonomin med tiden tillåter det. Det optimala är förstås att jag får ett jobb med bra friskvårdsbidrag som jag kan utnyttja, det är ju målsättningen. Och hittills har de jobb där jag gått vidare också haft frikostiga friskvårdsbidrag, så det bådar ju gott utifall man faktiskt skulle bli erbjuden en anställning.
Sen kan jag inte skryta med att jag tycker det är roligt att träna, utan snarare tvärtom. Träningen är ett ont måste och något jag gör för att jag vet jag verkligen behöver det. Jag kan verkligen avundas de personer som tycker om att träna och som tycker det är roligt. Somliga kan verkligen se fram emot ett träningspass och anser att man ”unnar sig” ett träningspass. Själv unnar jag mig att låta bli att träna, det är det som är det tragiska.

Relaterade artiklar

Dagens nyheter 1