Jaha, så har man tagit fjärde dosen av covidvaccinet. Jag får erkänna att jag är lite öm armen, precis som efter de tidigare sprutorna. Men det är också den enda bieffekten jag fått av sprutorna, jag har inte fått minsta lilla förkylningssymtom eller liknande efter att jag vaccinerat mig. Och det är väldigt skönt att slippa en massa symtom när man tagit sprutan, utan kan fortsätta leva som vanligt efter vaccinationen.
Själva vaccinationen gick väldigt smidigt, det var inte ens kö när jag kom till stället där jag skulle vaccinera mig. Utan jag fick komma in direkt, få min spruta och sedan var allt över på bara ett par minuter (om ens det). Tidigare har jag varit på stora ”vaccinationscentraler”, som till exempel Älvsjömässan. Och då har det varit en enorm apparat och massor med folk som stått i kö. Det var lite vad jag väntade mig idag, men köerna uteblev och allt gick oerhört smidigt.
Nu får jag invänta att ömheten i armen går över, den brukar ju kunna hålla i sig några dagar vet jag av egen erfarenhet. Men det kan jag leva med, hellre lite ont i armen några dagar än att bli svårt sjuk i covid. Sen är det ju inte säkert att man blir sjuk även om man inte vaccinerar sig, men sannolikheten minskar i alla fall i och med sprutorna.

Idag blev det ett träningspass direkt efter vaccinationen. Jag var lite tveksam först, om jag skulle orka träna direkt efter en vaccination. Och det kändes faktiskt att man hade något i kroppen när jag ställde mig på bandet, bara någon timme efter att jag fått sprutan. Jag fick ta i lite extra för att orka, men slutligen gjorde jag mina 9,5 kilometer på bandet och kände mig stolt över det resultatet. Det går bättre och bättre på bandet och 9,5 kilometer på 70 minuter får man ändå vara nöjd med. Målet är att klara milen på samma tid och det känns som att det målet ändå är inom räckhåll nu.
Det känns rent allmänt att konditionen blir bättre och bättre och att jag orkar allt mer. Jag svettas mindre och mindre – annars brukar jag svettas floder av minsta lilla ansträngning. Men numera klarar jag till och med att gå på stan utan att kläderna är blöta av svett när jag kommer hem. Mina svettningar och min varmblodighet har nästan varit lite handikappande genom åren. Jag är så pass varmblodad att jag inte ens äger en vinterjacka längre – jag behöver helt enkelt inte någon. Istället har jag en hyfsat varm rock som jag använder vintertid, men som inte alls är lika tjock som en dunjacka.
Nu kan jag även stoltsera med att ha gått ner hela 13 kilo sedan min diet började för några månader sedan. Viktnedgången har bromsats upp sedan jag kom efter semestern och börjat synda litegrann här och där. Men nu tycks den ha kommit igång igen och för första gången är jag under 103 kilo på åratal. Men så har jag börjat ligga i lite mer igen och faktiskt tänkte mer på vad jag äter och dricker. Undantagen ska bli färre har jag bestämt, allt för att försöka få viktnedgången att komma igång igen.

Igår anmälde jag mig till fortsättningskursen i ryska, som börjar till våren. Eftersom det är högskola vi pratar om, är det ju viss framförhållning när det kommer till att anmäla sig till olika kurser. Till jul har jag 15 högskolepoäng i ryska och målet är att jag med tiden ska ha väsentligt mycket fler poäng än så. Så till våren ska jag läsa ytterligare lika många poäng, vilket verkligen känns jättekul. Det har varit en del slitande med ryskan de senaste dagarna och det känns att nivån höjs hela tiden. Den ryska grammatiken är inte att leka med och vi har redan börjat nosa lite på olika grammatiska saker. Efter de veckovisa föreläsningarna, är det ett virrvarr av kyrilliska bokstäver och grammatiska begrepp i huvudet, men jag hoppas att allt reder ut sig ju längre in i kursen man kommer.
Jag läste inte mindre än fyra språk på gymnasiet – engelska, tyska, ryska och spanska – och måste säga att ryska nog är det svåraste språket jag givit mig i kast med att försöka lära mig. Men jag är envis och en dag kommer jag prata skaplig ryska hoppas jag på. Kanske inte helt grammatiskt korrekt, men jag kommer åtminstone göra mig förstådd.
Häromdagen kom min nya leksak, ett nytt tangentbord med kyrilliska bokstäver, som jag ska försöka lära mig att hantera. Det är inte helt lätt att hitta alla tangenter, men med tiden ska jag förhoppningsvis kunna skriva med skaplig takt även på ryska.

Min nya leksak.

Nu har jag börjat titta på julkort, vilket känns helt absurt så här i slutet av september. Men jag brukar beställa personliga julkort att skicka både genom mitt företag och rent privat. Jag har hittat ett tryckeri som för en billig peng trycker och levererar fina julkort, där man själv till stor del kan bestämma designen vilket jag tycker är jättekul. Det är kanske lite gammalmodigt att fortfarande skicka julkort, men jag tycker att det liksom hör till jultraditionerna på något vis.
Att jag redan nu börjat titta på julkort har med att göra att man erbjuder nedsatt pris på just julkort hos tryckeriet, vilket förstås gör att jag passar på att börja designa årets kort. Kan man spara några hundralappar, gör det ju ingenting alls eller hur?!

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

    1. Min morfar kom från Estland, vilket gjort att jag är väldigt intresserad av Östeuropa. Så jag läste rysk på gymnasiet och har länge velat återuppta språket. När jag nu har ett jobb som tillåter att jag pluggar parallellt med arbetet, gjorde jag slag i saken och sökte in. 🙂

Kommentera

%d bloggare gillar detta: