Planer är intet – planeringen är allt

Sakta börjar även januari månad att fyllas med diverse aktiviteter att komma ihåg. Det är inte överhängande många saker ännu, men tillräckligt många för att skriva upp filofaxen så att jag inte glömmer det hela. Vissa saker är dessutom så långt fram i tiden att jag måste skriva upp det bara därför. I slutet av januari är det till exempel dags (igen) för magnetkameraundersökning. Man ska även denna gång kolla hela ryggraden, så det kommer bli en lång session i den varma magnetkameramaskinen. Jag gillar egentligen inte dessa undersökningar, de är ganska påfrestande – men de måste trots allt göras Framförallt är det själva undersökningarna i sig som är lite jobbiga, att ligga still i den varma maskinen i uppåt en timme tär på krafterna. Men sen är det förstås alltid en anspänning inför själva resultatet av undersökningen också – för trots allt så vet man ju aldrig om det kommer att dyka upp några ovälkomna cellförändringar. Det har det ju gjort tidigare, så vad säger att det inte kommer göra det denna gång? Jag vet att risken är liten, men den finns trots allt, annars skulle jag inte behöva genomgå dessa evinnerliga undersökningar.
I början av januari ska jag äntligen få laga mitt hål som jag har i en tand. Det är inte något jag lider av egentligen, jag visste inte ens att jag hade ett hål innan tandläkaren påpekade det. Men det måste naturligtvis lagas, så är det ju bara. Hålet upptäcktes vid en rutinkontroll i höstas och jag fick direkt en ny tid för att komma och laga hålet. Sedan blev jag tvungen att boka om tiden jag fått eftersom jag blev tvungen att jobba. Men när jag slutligen kom till den ytterligare nya tiden, hände något mycket märkligt. Jag hade tid klockan 16:00 och var på plats i god tid vid 15:30. Men så börjar tiden gå, klockan passerar fyra och börjar fundera på vad som händer eftersom jag inte blir inkallad till tandläkaren. Så ropar man plötsligt på mig från receptionen – och meddelar att en undersökning dragit ut på tiden så mycket att man inte hinner ta emot mig. Man erbjuder sig istället att boka om tiden. Tja, det är ju inte så mycket att säga – utan vi bokar om tiden och jag lovas dessutom en extra tandblekning för 1.000 kronor som kompensation för strulet. Nu har jag i alla fall min tid i början av januari och hoppas på att äntligen få hålet lagat.

Så det är ett par tråkiga måsten som är inplanerade, varken magnetkamera eller tandläkare står särskilt högt upp på min lista över favoritsysselsättningar. Sedan har jag redan några arbetspass inplanerade, men det kommer garanterat bli fler. En kvalificerad killgissning är att det kommer bli en hel del jobb i januari, inte minst för oss timvikarier, så det gäller att ladda batterierna nu under jul och nyår så att man orkar med denna i övrigt mörka, kalla och trista månad när det dessutom blir att jobba en hel del. Vore det inte för att jag trivs så bra som jag gör på jobbet, så vore det tufft att jobba mycket. Men nu trivs jag oerhört bra och tycker som sagt att det är en fröjd att gå till jobbet, så då gör det inte så mycket om man i perioder får slita lite extra. Dessutom behöver jag alla pengar jag kan få in just nu, så alla inkomster är bra inkomster. Och kanske går mörka, trista januari lite fortare om man ser till att jobba en stor del av månaden?
Annars är ju januari en ganska trist månad, det måste ändå erkännas. Med eller utan tandläkarbesök och magnetkameraundersökningar är det en grå och trist månad då inte särskilt mycket händer och man inte har så värst mycket att se fram emot. Hösten har jag inte så hemskt mycket emot egentligen, men januari och februari är riktigt tråkiga månader – dåligt med pengar efter jul och nyår liksom ett konstant mörker och kyla. September och oktober kan vara riktigt fina månader och från november har man julen att se fram emot. Men januari och februari är bara en enda långa uppförsbacke. Först i mars kan man börja ana lite vår i luften och att det sakta börja bli ljusare. Så ska jag utse några hatobjekt när det gäller kalenderns månader, då är det nog januari och februari som står högst upp på listan.

Men än så länge är det bara annandag jul och vi har inte gått in i januari ännu. Innan det ens blir januari ska vi ha några mysiga mellandagar och dessutom fira nyår. Och nyårshelgen kommer för oss att spenderas på Grand Hotell i Saltsjöbaden, vilket jag tror kommer bli väldigt storslaget. Vi har bott där en gång förut och var oerhört nöjda, så jag hoppas att vi kommer bli det även denna gång. Nu kommer vi dessutom ha tillgång till spaavdelningen, vilket vi inte hade senast eftersom man höll på att renovera den. Men nu har man lovat att spaavdelningen ska vara öppen under nyårshelgen, vilket känns som en stor fördel. Det blir perfekt att gå dit en sväng efter incheckningen och sedan kunna göra sig i ordning inför middagen på kvällen. Det kommer garanterat en utförligare rapport efter nyår kring hur vi har haft det under denna årets sista helg.
Så jag ska inte ta ut januarimörkret i förskott, utan vi ska fortsätta av njuta av nuet och det vi har framför oss de närmsta dagarna. Januari hinner vi lida av så det räcker och blir över under 31 dagar efter nyår. Samtidigt går det ju redan nu emot ljusare tider, fast det kanske inte märks så mycket förrän i februari/mars. Men varje dag som går blir faktiskt några få minuter längre, hur gärna man än vill tro motsatsen. För det känns inte så så här i slutet av december, eller hur?

Nu är i alla fall julhelgen 2024 så gott som över och det känns lite vemodigt på något vis. Man har planerat och förberett sig i närmare två månader för dessa få dagar och sedan är det över innan man ens hinner känna efter överhuvudtaget. Julafton är en väldigt intensiv dag med många moment som ska hinnas med några få timmar – inte minst är det mycket mat som ska ätas, fika som fikas och godis som ska inmundigas. Hunger brukar vara det sista man känner när man kryper till sängs på julaftonskvällen – snarare står magen i fyra hörn efter allt ätande och drickande. Som barn var det ju julklapparna som var den stora höjdpunkten under julaftonen – och hela dagen var en lång, olidlig väntan på tomten. Nu som vuxen uppskattar man maten och umgänget med nära och kära minst lika mycket, om inte mer. Klapparna har liksom blivit en bisyssla på något vis under julaftonen, inte själva huvudnumret.
Se senaste två åren har det fallit på min och sambons lott att arrangera julfirandet hemma hos oss, vilket varit jätteroligt. Det har blivit en påtagligare julkänsla på något vis och en flashback till barndomens jular, då vi ofta firade hemma hos oss i mitt barndomshem. Vi hade julmat för ett helt kompani när gästerna gick på kvällen och åt julmat fram till nyår kändes det som. Precis som när jag var liten. Men i år blev det att vi firade hos släktingar på annat håll här i Stockholm, vilket självklart var väldigt roligt det med – det vore lögn att säga någonting annat. Och i ärlighetens namn lite mindre att pyssla med än när allt ska ordnas hemma. Men julmat fixade vi och provsmakade kvällen före julafton, innan vi satte för att slå in de sista julklapparna på kvällen. Jag jobbade igår kväll, men även ikväll vankas det ett dignande julbord för två här i Bagarmossen.

Telefonen har varit oförskämt tyst under den gångna julhelgen, åtminstone när det kommer till samtal från jobbet. Jag våndades nästan lite för att få samtal från jobbet om att hoppa in och jobba, men så har det gudskelov inte blivit – utan samtalen har uteblivit. Någonstans trodde jag att man skulle ringa vid åtminstone något tillfälle för att be mig hoppa in och jobba, men så blev det alltså inte. Så jag slapp avböja att jobba, något som jag någonstans tycker är väldigt jobbigt – jag avskyr nämligen att behöva säga nej. Till det kommer att jag trivs så pass bra och dessutom behöver pengarna, så blir verkligen svårt att säga nej när man ringer. Men ibland måste man värna privatliv och fritid också, även om man nu är timvikarie som ju jag är. Och jag har verkligen ställt upp mycket sedan jag började jobba på Sjöfartsverket, det har varit ett ständigt tricksande och fixande fram och tillbaka för att kunna kombinera arbetsliv med fritid och firma. Förmodligen mer tricksande än man varit medveten om från arbetsgivarens sida. Men jag har gjort vad jag har kunnat för att kunna ta de allra flesta pass som jag har blivit erbjuden – och somliga veckor har det varit många strykningar i kalendern och omplaneringar när arbetspass har dykt upp.
Så nu känns det skönt att telefonen faktiskt varit tyst ett par dagar och jag har kunnat fokusera på att fira jul istället. Från och med imorgon kan man börja ringa igen, bara jag får vara ledig över nyårshelgen som planerat. Jag jobbar ju natten emot nyårsafton, åker hem och sover några timmar för att sedan åka till Saltsjöbaden och fira nyår. Hade jag fått frågan tidigare, hade jag kunnat ta nyårshelgen – men nu har jag liksom hunnit göra upp andra planer som dessutom är både svåra och dyra att ändra på med kort varsel. Och ofta är det just med kort varsel som man blir inringd som timvikarie, det är långt ifrån alltid som man får särskilt mycket till framförhållning – även om det naturligtvis förekommer det med.