Saliga äro de fåordiga – ty de hava lägre telefonräkning!

Regeringen vill strama åt reglerna kring telefonförsäljning och det diskuteras till och med att försäljare enbart ska få ringa till dem givit sitt uttryckliga tillstånd. Och själv känner jag bara att äntligen!! Äntligen kanske vi kommer tillrätta med detta otyg med telefonförsäljare – detta måste ju vara världens mest hatade yrke, till och med efter kronofogdar och parkeringsvakter. Är det något jag har svårt för, så är det dessa försäljare som ringer i tid och otid, alltifrån tidiga morgnar till framåt kvällskvisten. Jag har varit med om försäljare som ringt vid nio på morgonen, likväl som samma tid på kvällen. Och jag tycker bara det är tröttsamt, till 99 % är man ju inte ens intresserad av det som telefonförsäljarna vill sälja – utan oftast är det bara skit de vill pracka på en. Dessutom är många väldigt aggressiva och vill sälja sina varor eller tjänster till varje pris.
Jag har inställningen på min telefon, att den varnar mig när en misstänkt telefonförsäljare ringer och då brukar jag låta bli att svara. Men det är inte alltid dessa varningar fungerar, utan ibland får jag samtal från okända nummer som slinker igenom nätet. För där har vi nackdelen med att vara egenföretagare, nämligen att potentiella uppdragsgivare ringer från okända nummer. Så jag kan liksom inte bara låta bli att svara heller, för då förlorar jag i värsta fall ett uppdrag. Där har jag något av en rävsax, att jag känner att jag måste svara på okända nummer, men samtidigt finns risken att det är en telefonförsäljare i andra ändan. Och för att tydliggöra en sak; mitt nummer är registrerat i NIX-registret – så jag har frånsagt mig att bli uppringd av försäljare. Men lik förbaskat ringer de titt som tätt i alla fall. Både från företag där jag redan är kund och från företag där jag inte är det.

Grejen för min del, är ju att om jag vill köpa en vara eller tjänst – då vill jag själv leta upp den leverantör som erbjuder bäst pris och bäst villkor. Jag vill absolut inte bli påprackad något av en aggressiv telefonförsäljare som vill sälja sin prylar till varje pris. Sen är jag fullt medveten om försäljarnas anställningsvillkor. De går ofta på provision och lönen baseras helt eller delvis på hur mycket de lyckas sälja varje dag. Men jag sysslar inte med den typen av välgörenhet, jag tänker inte köpa något bara för att vara snäll mot en försäljare. Råkar jag nu vilja ha just det som försäljaren vill sälja, då vill jag fortfarande jämföra priser och villkor och anlita den leverantör jag själv väljer utifrån dessa förutsättningar. Men det funkar ju inte så när det kommer till telefonförsäljare – någon gång har jag sarkastiskt svarat att jag vill kunna jämföra priser och villkor och sedan ringa tillbaka till försäljaren senare på kvällen om jag är fortsatt intresserad. Då har man ganska snabbt avslutat samtalet.
Är det något yrke jag har svårt att förstå att man väljer, så är det just telefonförsäljare. Jag kan verkligen inte fatta att man tar ett sådant jobb, att man nedlåter sig till att ringa runt och störa helt oskyldiga människor. Är det en yrkesgrupp om någon som får ta mycket skit, så måste det trots allt vara telefonförsäljare. Jag tror aldrig jag hört någon tala om telefonförsäljare i positiva ordalag, utan jag får konstant känslan av att folk tycker sig bli störda av dessa samtal. Många stör sig på glassbilar, parkeringsvakter och kronofogdar och tycker att dessa inkräktar i den privata sfären. Själv stör jag mig på telefonförsäljare mer än någon annan yrkesgrupp.

Och inte får telefonförsäljare bättre ryckte av de skandaler som på sistone uppdagats kring exempelvis Socialdemokraternas försäljningsmetoder av sina lotter. Här har vi aggressiva försäljare som inriktat sig på äldre, gärna förvirrade personer som i grunden har svårt att säga nej. Jag har själv aldrig blivit uppringd av någon av dessa försäljare, vilket kanske har med min relativt unga ålder att göra. Men jag förstått av nyhetsrapporteringen att man har ganska aggressiva försäljningsmetoder. Hur kan man känna någon som helst yrkesstolthet när man har ett sådant jobb? Hur kan man känna glädje av att gå till jobbet överhuvudtaget? Jag kan liksom inte förstå det hela, det går liksom inte in i skallen på mig.
Så visst är det bra att man vill strama åt reglerna kring telefonförsäljning, jag skulle till och med vilja gå så långt att det borde förbjudas helt och hållet. Tänk vilken behaglig tillvaro man skulle ha utan dessa försäljare, eller hur?! Själv kör jag med metoden att jag blockerar de nummer som telefonen varnar för kommer från försäljare. Det har ändå gjort att antalet försäljarsamtal har gått ner markant till mig, men samtalen fortsätter trots allt att komma lite då och då. Jag tycker nästan frågan är så viktig att jag skulle vara villig att rösta på det parti som är villigt att driva frågan om förbud. Möjligen skulle jag inte rösta på Sverigedemokraterna enbart på grund av en sådan fråga, men somliga andra partier skulle jag definitivt rösta på.

Jag har själv gått arbetslös under ett antal månader i år och ihärdigt sökt nytt jobb för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Och jag har sökt en hel del jobb som jag kanske egentligen inte riktigt vill ha, men jag har sökt dem för att Arbetsförmedlingen kräver att jag söker ett visst antal jobb varje månad. Dock har det funnits vissa gränser för vilka jobb jag sökt, somliga har jag gallrat bort direkt – även om jag förmodligen haft goda chanser att få dem. Och där har vi jobb som lokalvårdare, brevbärare, parkeringsvakt, väktare – och telefonförsäljare. Vissa jobb skulle jag ta om jag annars riskerade att bli utförsäkrad, men en sak kan jag svära vid min själ på – och det är att jag aldrig i livet skulle jobba som telefonförsäljare. Då skulle jag hellre bli utförsäkrad flera gånger om – av två onda ting är det det minst onda. Må så vara att jag är fördomsfull, att jag har förutfattade meningar och kanske till och med är lite korkad – men viss stolthet besitter jag trots allt. Och min stolthet förbjuder mig att jobba med detta, det finns liksom inte.
Det är tråkigt och fyllt av tristess att gå arbetslös. Men jag gör det hellre än att ta all den skit man måste få utstå som telefonförsäljare. Jag går hellre hemma utan pengar än att nedlåta mig till att ringa och störa människor i deras hem i tid och otid. Och jag vill kunna känna någon form av stolthet när folk frågar vad jag jobbar med – jag vill inte att folk ska sucka och titta lite snett på mig när jag säger att jag terroriserar folk per telefon. Sen har jag all förståelse för att det kanske för vissa personer inte finns något alternativ, att vissa helt enkelt måste ta anställning som telefonförsäljare för att helt enkelt ha en inkomst. Men det måste kännas oerhört förnedrande, oerhört trist att behöva göra detta. Jag hoppas att alla telefonförsäljare har turen att hitta ett nytt och mer meningsfullt jobb och har mer lycka än så i arbetslivet.