Folkuniversitetet

Det tog en termin, men nu har jag kommit in i den lilla bubbla som utgör tillvaron som student. Och jag börjar inse att att jag kommer sakna den här tillvaron, när det i slutet av maj är läge att återgå till arbetsmarknaden och jobba som vanligt igen. Det kommer bli tufft, har jag sakta börjat inse. Som student, där en stor del av studierna är egenstudier, lägger man i stor utsträckning upp sina ”arbetstid” själv efter eget huvud. Viss frihet har jag på jobbet trots allt, med flextid och möjlighet att jobba hemifrån ibland. Men jag är inte lika fri som jag är under det här läsåret som student. Och det har verkligen varit en ynnest att få lägga ett helt år på något man brinner för, nämligen att skriva och förkovra sig i texter.

Jag pluggar i stort sett hela min vakna tid. Och den tid jag inte pluggar, kretsar tankarna nästan konstant kring studierna. Vad ska nästa text handla om? När ska jag hinna flika in att göra nästa inlämningsuppgift? Det har liksom blivit vardag att nästan all vaken tid cirklar kring studierna på skrivarlinjen.

Jag har nog glömt hur tufft det kan vara att plugga. Det är drygt nio år sedan jag satt i skolbänken senast, så jag har onekligen blivit lite ringrostig. Sen blir man ju inte yngre heller, så åtminstone jag känner mindre stresstålig nu än senast jag satt i skolbänken. Man orkar definitivt inte lika mycket som förr tillbaka.

Så har jag avverkat min första vecka som heltidsstuderande på några år. Det är en minst sagt ovan känsla att återigen sitta i skolbänken och huvudet kan liknas vid en mosig degklump som håller isär öronen. Jag har inte suttit i skolbänken på heltid på nio år, så det är något av en utmaning att vänja om sig till studentlivet.