Din tankesmedja i etern
Lagen om alltings jävlighet heter det tydligen – och det är något som drabbar oss alla med jämna mellanrum. Dit hör till exempel att aldrig en sak hemma går sönder åt gången så att man får köpa nytt – utan det är alltid flera saker som går sönder och måste ersättas. Jag minns när både …
Jag är uppvuxen i en tid av kassettband och LP-skivor när det kom till att lyssna på musik. Jag minns hur man satt bänkad vid radion när Tracks och Svensktoppen sändes för att spela in sina favoritlåtar på kassettband. Och hur man inte fick dansa, hoppa eller röra sig för häftigt när grammofonen var på – för då hoppade den och det kunde bli hack i skivan. Ville man lyssna på musik när man inte var hemma, fanns inga appar att tillgå, utan det var freestyle som gällde. Och vad gällde dessa små bärbara bandspelare, var det strängt förbjudet att spola fram eller tillbaka bandet eftersom det drog extra mycket på batterierna. Att batterierna började ta slut, märkte man snabbt på att bandet började gå långsamt och att volymen blev sämre.
När världen utanför har bantats ner till en broschyr och till ett sammandrag på TV klockan sju. Och när lyckan fått en prägel av att vara allt för dyr – och statistiken slagit drömmarna i tu. Och när trenderna har sagt vem som är glad och sensuell och romantiken blir en tår på TV3. Och när skrattet måste kittlas av en loopen karusell och inget finns som inte går att se. Och när filmerna har sagt att den som krånglar måste dö och blir till barnprogram som lönar sig och slår.
Jag växte upp med kassettband och LP-skivor, egentligen ett ganska opraktiskt sätt att lyssna på musik. På helgerna satt man klistrad vid radion för att spela in sina favoritlåtar från Svensktoppen och Trackslistan på kassettband. Och dessa kassettband trasslade sig emellanåt, så fick man sitta med en penna och försöka reda ut trasslet. Ni som var med på den tiden vet precis vad jag pratar om – och ni som inte var det, lämna en kommentar så ska jag förklara närmare! 😂
Vi bestämde tidigt att ta en lugn helg, så här dagarna innan lön. Det är ungefär vad vi har råd med när pengarna börjar tryta så här med dagar kvar tills pengarna kommer. Men det gör heller ingenting att ta det lugnt och inte göra så mycket, det går trots allt att få tiden att gå ändå. Vi har handlat hem lite god mat, godis och annat och hitintills tillbringat en hel del tid framför TV:n. Vädret är ju inte det bästa heller denna helg, man har utlovat regn och några få plusgrader, något som vädergudarna valt att följa också. Det är inte mycket solen varit framme, så man har inte direkt längtat ut för att göra något. Sådana här helger tackar man sin lyckliga stjärna för olika streamingtjänster och ett stort utbud av TV-kanaler. Det har liksom blivit vår bästa vän sådana här regniga och kyliga dagar – inte minst när man har dåligt med pengar och inte riktigt har råd att göra något speciellt.
Jag har byggt upp en ganska bra tillvaro kring att gå hem hela dagarna. Hade jag haft en tillvaro där jag varit mer eller mindre sängliggande, hade jag förmodligen varit rejält uttråkad vid det här laget. Men riktigt så har läget inte varit, utan jag har haft viss energi att hålla igång med saker trots allt. Jag har kunnat lägga tid på att skriva och blogga till exempel, vilket inte gör mig någonting.
Den enda gången jag blivit i närheten av uttråkad, är nu när jag varit hemma med min trilskande höft och faktiskt inte kunnat göra ett smack. Det har gjort ont till och med när jag suttit, så det har varit en utmaning även att sitta vid datorn. Jag har extremt svårt för att bara gå hemma och inte göra någonting, det får mig att klänga efter väggarna på nolltid. Så jag är innerligt glad att det inte blev så långvarigt med höften denna gång, utan att det faktiskt gick över relativt fort.
Det kanske inte hade varit läge att jobba under sjukskrivningen, det finns ju trots allt en anledning till att jag är sjukskriven. Och det känner jag verkligen av, kroppen samarbetar inte så bra att det skulle vara läge att arbeta heltid. Jag fumlar med händerna, tappar saker och är oerhört vinglig på benen. Så länge jag sitter i min stol på jobbet skulle det gå, men gå ronder och – om det skulle behövas – göra ingripanden skulle vara desto mindre aktuellt.
Igår kom beskedet att Rolling Stones’ trummis Charlie Watts gått bort vid en ålder av 80 år. Jag är mer eller mindre uppvuxen med Rolling Stones och har sett dem live två gånger. Första gången var 1995, då just på Watts födelsedag. Det var något av en mäktig känsla när publiken på Stockholm stadion stämde upp i ”Happy birthday” när Mick Jagger från sen offentliggjorde att man hade ett födelsedagsbarn bakom trummorna.
Idag kan man ju inte förstå att Rolling Stones var sådana rebeller och ansågs så provocerande av äldre generationerna på den tiden de slog igenom. Jämfört med de allra flesta band, är de trots allt ganska beskedliga. Idag är de ett gäng gubbar som gillar musik och inget annat, trots allt. 😁
Jag har lyssnat mycket på Magnus Uggla genom åren, inte minst när jag var i tonåren. Jag har gillat hans sätt gäcka folk – och många gånger ganska kaxiga texter. Ett bra exempel är låten Jag mår illa från 1994, där han driver med dåtidens kändiselit. Trots att det gått nästan 30 år sedan den släpptes, håller texten fortfarande på sitt lilla vis. Med vissa förändringar skulle man kunna skriva samma text idag.
I Så mycket bättre 2019 gjorde Niklas Strömstedt en klockren tolkning av låten, med en ny version på texten som passar dagens uppkopplade livsstil mycket bättre. Jag minns när jag såg det aktuella avsnittet, hur jag nästan vred mig av skratt åt en träffsäkra versionen av Ugglas 90-tals klassiker.
Ni vet den där visan som är skriven Jacques Brels bror, Kjell Brel?! Den var väldigt populär under 1990-talet och låg till och med en tid på Svensktoppen under en tid. Det är egentligen Galenskaparna och After Shave som ligger bakom visan och jag tycker den står sig fortfarande. Jag drar än idag på smilbandet när jag hör den, inte minst när man ser den framföras på scen. Jag älskar verkligen Claes Erikssons inlevelse i framförandet.