Vi försöker ha samma kritiska förhållningssätt till Facebook som vi har till Shakespeare

Snart går jag faktiskt ur Facebook. På riktigt. Det är något med deras logaritmer som gör det supersvårt att publicera länkar till blogginlägg i olika grupper. Inläggen plockas med jämna mellanrum bort och jag som publicerar dem hotas med att uteslutas från Facebook. Häromdagen publicerade jag en länk till det här inlägget, vilket åtminstone i min värld är ett ganska harmlöst inlägg. Till länken lade jag till en ingress för att tala om vad inlägget handlade om – och ingressen löd som nedan.

”När jag bestämt mig för att börja plugga gjorde jag ett gediget efterforskningsarbete innan jag bestämde mig för vad jag skulle plugga till. Jag beställde hem utbildningskataloger från olika högskolor och universitet och läste på om olika utbildningar. Slutligen stod det mellan två utbildningar, nämligen kock eller sjökapten. Det var helt enkelt de två utbildningar jag fann mest intressanta. Men så insåg jag att sjönäringen skulle passa mig bättre än restaurangbranschen och det slutade med att jag sökte till sjökaptensutbildningen. Jag ångrar inte att jag inte blev kock, eftersom jag tror det hade blivit slitigt med alla sena kvällar och att stå och serieproducera mat på löpande band – jag hade nog tröttnat ganska fort har jag en känsla av. Sen hade det varit roligt att kunna lite mer om matlagning än vad jag kan idag, även om jag inte vore utbildad kock. Jag har ibland funderat på någon matlagningskurs, men de är ofta på kvällstid – vilket inte skulle funka med mina arbetstider. Jag jobbar ofta antingen kväll eller natt, vilket inte skulle funka med en kvällskurs. Jag har till och med tittat på möjligheten att nu som snart 50-åring utbilda mig till kock, men det går inte att få till eftersom jag helt enkelt inte får mer lån från CSN.”

Det var alltså inte frågan om att jag försökte locka till mig klick eller gilla-markeringar på något obehörigt sätt, utan det var en helt vanlig länk med en väldigt harmlös ingress för att tala om vad det länkade inlägget handlade om. Inget i stil med ”klicka här”, ”gilla detta”, ”följ mig” – eller vad man nu kan tänka sig. Men det tog inte mång minuter så fick jag en notis med texten ”Vi har tagit bort inlägget” – och den motivering som följde under var ”Det verkar som att du har försökt få gilla-markeringar, följare, delningar eller videovisningar på ett vilseledande sätt”. Man har helt enkelt klassat min länkning som skräppost, för det var just regeln angående skräppost man refererade till. Nu är det i sig inte hela världen att en länk plockas bort, det kan jag leva med. Men det Facebook gör är att hota med att begränsa mitt konto – och slutändan eventuellt plocka bort kontot helt och hållet. Och det är just det som retar mig när jag egentligen inte har misskött mig.
Och det är inte första gången detta händer, utan detta har hänt förr – just när det kommer till blogglänkar. Det är något som minst sagt stör mig, något som gör att jag inte längre tycker att det är särskilt kul att längre hänga på Facebook och att dela innehåll – oavsett om det är från bloggen eller någon annanstans ifrån. Och jag har svårt att acceptera att man plockar bort länkar som är totalt harmlösa och faktiskt inte bryter emot några regler. Jag uppskattar att man ser till att reglerna följs – men ta då tag i saker som näthat, annat elände – och de som verkligen missköter sig på Facebook! Ge er inte på oss som lägger upp en totalt oskyldig blogglänk.

Detta verkar dessutom vara ett tämligen nytt fenomen. Jag har nämligen i åratal publicerat blogglänkar på Facebook och aldrig tidigare fått sådana här notiser – det är först de senaste veckorna som de har börjat dyka upp. Självklart har jag begärt granskning av det hela, men jag hoppas inte på några som helst förändringar av beslutet efter min begäran. Tvärtom kommer inte ett smack att hända, utan Facebook kommer att stå på sig. Och jag kommer allt närmare den tidpunkt då jag definitivt kommer att lämna Facebook eftersom det verkar extremt godtyckligt när det gäller vad man kan publicera eller ej. Det gör det liksom mindre roligt att vara med på Facebook när inlägg godtyckligt plockas bort och man hotas av begränsningar och blockering. Dessutom publicerade jag den aktuella länken på mitt företags Facebooksida, där det i ännu större utsträckning känns som att jag själv bestämmer vad som ska publiceras eller ej.
Självklart ska man hålla sig till de regler som Facebook sätter upp, jag säger ingenting annat. Men här anser jag inte att jag brutit mot några regler, utan snarare tvärtom har jag publicerat något ganska oskyldigt. Och kan man inte ens publicera en blogglänk med en oskyldig ingress till, då vill jag helt enkelt inte vara med längre. Samtidigt vore det tråkigt att lämna Facebook, för jag tycker det är roligt att kunna hålla kontakt med nära och kära på det viset – liksom att hålla koll på vad som hänt med gamla kolleger och klasskompisar sedan man gått skilda vägar för en massa år sedan. Men vill man ha mig kvar som medlem, då får man se över sina logaritmer och rutiner så att det blir enklare att publicera oskyldigt innehåll.

Det förekommer otroligt mycket skit på internet, inklusive Facebook. Vi har näthat, fake news, falska profiler och så vidare som ju sprids som en löpeld över världen. Där har Facebook ett stort arbete att göra för att komma tillrätta med de problem som förekommer. Det lustiga i sammanhanget är att jag mer eller mindre på regelbunden basis får vänförfrågningar från uppenbart falska profiler som sprider bland annat pornografi och spam. Dessa profiler blockerar jag och anmäler direkt till Facebook för borttagning. Men tror ni att något händer? Nej, självklart inte. I 99,99 % av fallen får jag bara tillbaka ett svar att profilen inte bryter mot reglerna utan får vara kvar. Jag vet inte om jag kan minnas någon gång då man faktiskt sagt att profilen ifråga ska plockas bort. Vilket jag tycker känns otroligt frustrerande – man jagar oss bloggare medan ett fakekonto som sprider sex och pornografi får vara kvar.
Men det är väl som det brukar vara när man som bloggare vill länka till något inlägg någon gång här och där. Jag är med i en rad olika grupper på exempelvis Facebook, men det är väldigt få grupper där gruppreglerna tillåter länkningar till en blogg. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför om jag ska vara ärlig – så länge en länkning är relevant för innehållet, borde det ju inte spela någon roll om man länkar till en blogg, tidningsartikel eller instagrampost. Jaga irrelevanta länkar tycker jag, men en relevant blogglänk borde faktiskt får vara kvar. I ren protest brukar jag gå ur grupper där man inte får lägga upp blogglänkar, eftersom jag tycker att det är en så larvig regel. Jag köper verkligen att man inte ska kunna spamma en grupp med blogglänkar i syfte att få fler besökare, jag köper att du inte ska kunna lägga upp irrelevanta länkar – oavsett vad du länkar till. Men visst ska man kunna lägga upp en blogglänk om det är relevant.

Men det där med bloggar får vissa att bli skitnödiga så det brakar om det, inte bara om man diskuterar Facebook och Facebookgrupper. Jag minns diskussionerna kring min blogg medan jag var kvar på Trafikverket, innan man valde att avbryta min provanställning i januari – bland annat med hänvisning till min blogg. Enligt min dåvarande chef gör man sig sårbar genom att ha en blogg och jag kan inte förstå vad det är som skrämmer så väldigt med att en anställd bloggar. Själv kan jag inte se skillnaden mellan att ha en blogg eller att vara väldigt aktiv på exempelvis Facebook eller X. Ska man prata sårbarhet, så blir man väl minst lika sårbar var man än är aktiv. Jag är väldigt noga med vad jag lägger ut på bloggen, att inte diskutera känsliga saker som exempelvis har med jobbet att göra. Visst kan jag diskutera jobbet, men det gör jag i väldigt allmänna ordalag. Jag skulle inte lägga ut information om lokaler, medarbetare eller chefer, jag skulle inte i detalj diskutera arbetstider, konflikter eller kritik mot arbetsgivaren. Konflikter och kritik mot arbetsgivaren är sådant man tar upp med berörd instans – jag tar upp det med berörd chef, kollega eller möjligen facket. Men jag lägger inte ut sådant i ett öppet forum på internet, det är helt uteslutet.
Och skillnaden är verkligen milsvid om man jämför Trafikverkets inställning till bloggandet kontra Sjöfartsverkets inställning. Min blogg kom upp under säkerhetssamtalet jag hade med HR-avdelningen – och man meddelade klart och tydligt att en blogg inte är ett hinder för anställning hos myndigheten. Det har enligt myndigheten med yttrandefriheten att göra, att jag har rätt att framföra mina åsikter om saker och ting genom att exempelvis blogga. Däremot får jag förstås inte diskutera vad som helst som har med jobbet att göra på bloggen, men det är för mig en självklarhet. Det är klart att jag inte lägger upp detaljer om lokaler, kolleger eller chefer, det är klart att jag inte diskuterar konflikter eller framför kritik mot arbetsgivaren i ett blogginlägg. Skulle jag ha kritik mot arbetsgivaren, då tar jag det med min chef eller annan lämplig instans – men jag lägger inte ut det på internet. Det är något som faktiskt skulle kunna vara fog för uppsägning.

Det lustiga är att jag bloggat i väldigt många år, jag tror jag började blogga runt 2006 eller något sådant. Sedan dess har jag pluggat på högskola och haft flera olika arbetsgivare – men det är ingen som haft åsikter om min blogg förrän jag kom till Trafikverket förra hösten. Det är något jag tolkar som att jag skött bloggandet snyggt och inte lagt ut sådant som kan vara känsligt när det kommer till till exempel jobbet. Är inte det lite lustigt? Sedan tror jag i grunden inte att det är Trafikverkets inställning som myndighet att man som anställd inte ska kunna ha en blogg – utan det är nog snarare min dåvarande chef som fått vissa saker om bakfoten. Och det är samma sak som gäller där, som när Facebook fått för sig att jaga spammare bland sina medlemmar. Skulle jag diskutera känsliga saker om jobbet på min blogg, då är jag ute på mycket svag is. Och självklart skulle det vara grund för uppsägning om jag lade ut alltför känsliga saker på jobbet på internet – oavsett om det är på bloggen eller någon annanstans. Precis som om jag diskuterar sådant på Facebook, X, Instagram eller på någon annan plattform.
Jag har varit på Trafikverket ett par omgångar förut och då har man inte stört sig på att jag bloggat på min fritid. Så det måste ju vara vissa chefer som blir skitnödiga av att anställda nyttjar sin yttrandefrihet genom att exempelvis blogga. Och – som sagt – jag tror inte att det är Trafikverkets inställning att anställda inte får blogga, utan här är det enskilda chefer som är extremt petiga och lägger sig i vad vi anställda gör vid sidan av jobbet. Även om man till viss del kan ha åsikter om vad jag som anställd gör vid sidan av jobbet så kan man inte tumma på min yttrandefrihet. Där går liksom en tydlig gräns.