Din tankesmedja i etern
Tjänsteresor är aldrig så glamouröst som man kanske kan luras att tro. Oftast hinner man inte mer än när man är hemma, utan det är jobba, äta och sova som gäller. Utöver själva jobbet hinner man se hotellrum, restauranger, tågstationer och flygplatser. Men där stannar också det glamourösa.
Som svensk klagar man för jämnan. Det är svenskt att klaga på allt och inget. Är det inte vädret, så klagar man på jobbet, mörkret, utbudet på TV, tröttheten som tycks tär på alla och envar – eller på politikerna (som ju enligt somliga är upphov till allt ont i världen). Men det är ytterst osvenskt att se det positiva i tillvaron.
Vi måste ha Söderorts tråkigaste grannar. Att det är tyst och lugnt i huset må vara guld värt och snarare något positivt än något negativt. Men de grannar vi har i grannhusen – vars fönster vi ser – verkar knappt vara vid liv överhuvudtaget. Det är bara en handfull fönster som det överhuvudtaget lyser i om kvällarna.
28 februari 1986 kommer nog de flesta som upplevde den dagen ihåg. Jag hade själv inte fyllt nio år än när Palmemordet begicks, men minns väldigt väl ögonblicket när jag hörde om nyheten. Vi hade en svart radio som stod på en av bänkarna i köket i mitt barndomshem. Den radion stod ofta på under helgerna – och just den här helgen var inget undantag. Mordet på Sveriges statsminister var givetvis det enda man pratade om på nyheterna den där helgen. Både på radio och TV.
Jag har bott i Stockholm i strax över 20 år, men vissa saker kan jag helt enkelt inte vänja mig vid här. Trots att jag bott här så pass länge, undviker jag fortfarande att köra bil inne i stan. Jag kan helt enkelt inte med den stockholmska rusningstrafiken, det går liksom inte att vänja sig vid den. Och då har jag både bott och varit i avsevärt större städer än Stockholm.
Det är få partier som skriker sig hesa kring ämnet yttrandefrihet, som Sverigedemokraterna och liknande partier. Med hänvisning till den svenska yttrandefriheten (som ju är väldigt långtgående) tycks man anse ha rätten att kläcka ur sig den ena dumheten efter den andra i vilka sammanhang som helst.
Om någon frågat mitt 16-åriga jag om jag någon gång skulle plugga vidare efter gymnasiet, hade jag förmodligen bara skrattat till svar. Jag var då så exceptionellt skoltrött – så till den milda grad att jag var på god väg att skippa gymnasiet helt och hållet. När jag slutligen ändå tog studenten – med rätt medelmåttiga betyg – var jag fast övertygad om att aldrig mer sätta mig i skolbänken igen.
Jag hör nog till dem som tidigare inte oroat mig särskilt mycket för vad människan ställer till med i naturen. Jag växte upp under 80- och 90-talen, då det mest var ”muppar” av olika slag som var de mest miljömedvetna människorna. Det var nästintill en töntstämpel över att vara miljömedveten.
För några år sedan gick jag arbetslös några veckor i augusti/september. Det gick väldigt fort från beslutet att avsluta min anställning till att jag faktiskt stod utan arbete – och jag tvingades mer eller mindre ta mig en funderare på vad jag ville göra med tillvaron. Jag minns att jag packade en väska för en vecka, tog med mig datorn och en back öl – och sen satt jag i sommarstugan längst ute i Hälsinglands skärgård en sensommarvecka och funderade på vad jag nu skulle ta mig för.
– Vem FAN är Sara?!
Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom lägenhetsdörren. Jag är precis hemkommen från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobiltelefon – som jag råkat glömma hemma – i handen och har gått igenom mina telefonkontakter.