Det sägs ofta att barn kan vara väldigt elaka mot varandra, men jag kan ibland känna att vi vuxna inte alltid är så hemskt mycket bättre. Vi som ska vara ett gott föredöme för barnen kan ibland bete oss riktigt illa och inte ställa upp för varandra. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara?
Jag minns sĂĄ väl en tĂĄgresa jag gjorde för ett antal ĂĄr sedan till Halmstad, via Göteborg. Det var tĂĄgbyte i Göteborg och jag hade inte mĂĄnga minuter pĂĄ mig mellan ankomst och avgĂĄng. SĂĄ när tĂĄget rullar in pĂĄ Göteborgs central, reser jag mig och plockar ihop mina saker för att sedan ställa mig i mittgĂĄngen och vara redo att gĂĄ av sĂĄ snabbt som möjligt. Det stĂĄr nĂĄgra fĂĄ personer framför mig som ocksĂĄ verkar vilja komma av i god tid. Men när tĂĄget väl stannar och dörrarna gĂĄr upp, händer ingenting – kön rör aldrig pĂĄ sig. Jag märker hur personerna framför mig stressat och irriterat börjar vrida pĂĄ sig och vill komma av, medan kön växer bakom oss. Det gĂĄr nĂĄgon minut och till sist kikar jag fram emot dörren för att se vad som sker där. DĂĄ ser jag en ensam mamma med tre smĂĄ barn, barnvagn och flera resväskor som täcker utgĂĄngen och febrilt försöker hitta en bra lösning att snabbt komma av tĂĄget. Men ingen hjälper henne! Och dĂĄ stĂĄr det ändĂĄ flera personer framför mig som tillsynes var fullt friska och kapabla att hjälpa henne. När jag ser situationen, armbĂĄgar jag mig irriterat förbi min medresenärer, fram till mamman och erbjuder henne hjälp. Hon ser pĂĄtagligt lättad ut och tillsammans fĂĄr vi snabbt av barn, barnvagn och resväskor frĂĄn tĂĄget – och sedan kan alla andra komma av. NĂĄgot som nĂĄgon av min medresenärer framför mig i kön ocksĂĄ med lätthet hade kunnat hjälpa henne med.









