Vad är problemet med att hjälpa sina medmänniskor?

Det sägs ofta att barn kan vara väldigt elaka mot varandra, men jag kan ibland känna att vi vuxna inte alltid är så hemskt mycket bättre. Vi som ska vara ett gott föredöme för barnen kan ibland bete oss riktigt illa och inte ställa upp för varandra. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara?
Jag minns så väl en tågresa jag gjorde för ett antal år sedan till Halmstad, via Göteborg. Det var tågbyte i Göteborg och jag hade inte många minuter på mig mellan ankomst och avgång. Så när tåget rullar in på Göteborgs central, reser jag mig och plockar ihop mina saker för att sedan ställa mig i mittgången och vara redo att gå av så snabbt som möjligt. Det står några få personer framför mig som också verkar vilja komma av i god tid. Men när tåget väl stannar och dörrarna går upp, händer ingenting – kön rör aldrig på sig. Jag märker hur personerna framför mig stressat och irriterat börjar vrida på sig och vill komma av, medan kön växer bakom oss. Det går någon minut och till sist kikar jag fram emot dörren för att se vad som sker där. Då ser jag en ensam mamma med tre små barn, barnvagn och flera resväskor som täcker utgången och febrilt försöker hitta en bra lösning att snabbt komma av tåget. Men ingen hjälper henne! Och då står det ändå flera personer framför mig som tillsynes var fullt friska och kapabla att hjälpa henne. När jag ser situationen, armbågar jag mig irriterat förbi min medresenärer, fram till mamman och erbjuder henne hjälp. Hon ser påtagligt lättad ut och tillsammans får vi snabbt av barn, barnvagn och resväskor från tåget – och sedan kan alla andra komma av. Något som någon av min medresenärer framför mig i kön också med lätthet hade kunnat hjälpa henne med.

Några dagar senare är jag tillbaka på jobbet igen och börjar med att jobba natt. En lördagsnatt i början av september hade jag ingen matlåda med mig och bestämmer mig därför att gå till en nattöppen McDonalds vid Fridhemsplan för att köpa mat. På vägen går jag genom den illa upplysta Kronobergsparken. Från gångvägen anar jag att något relativt stort ligger på gräsmattan en bit bort. Jag tolkar det som några sopsäckar och tänker inte närmare på det, utan fortsätter till McDonalds. Men på vägen tillbaka, ser jag att föremålen ligger kvar och blir lite nyfiken på vad det är som ligger på gräsmattan mitt i natten. Jag kan inte motstå frestelsen att gå fram och titta vad det är som ligger där.
Väl framme inser jag att det inte är några sopsäckar, utan en ung tjej som ligger i gräset – till synes helt livlös. Jag får förstås hjärtat i halsgropen och blir rädd att något hänt henne. I mitt medvetande börjar jag gå igenom vad man lärt sig på alla de förstahjälpenkurser man gått genom åren. Jag sätter mig ner på knä bredvid henne och ruskar hennes axlar för att se om jag får liv i henne. Ingen reaktion. Nästa steg blir att leta efter puls och eftersom hon bar urringat bestämmer jag mig för att leta efter puls på halsen.
När jag vidrör hennes hals i jakt på puls, börjar hon dock röra på sig och dra efter andan – och jag känner mig genast lättad att hon i alla fall är vid liv. Eftersom jag sitter så pass nära, känner jag lukten från hennes andedräkt och inser att här har det varit fest. Hon är helt enkelt väldigt full och har tuppat av på gräsmattan. Då jag jobbade på Polisens ledningscentral vid den här tiden, ringde jag direkt till våra befäl och förklarade situationen. Jag ville inte lämna tjejen ensam i det skick hon var, utan ville se till att hon kom hem ordentligt.
Min befäl lovar att skicka en patrull så fort som möjligt och jag sätter mig tillrätta intill henne för invänta patrullen. Medan vi väntar, vaknar hon sakta till liv och tittar upp, ser ganska förvånad över att se en vilt främmande karl sitta bredvid henne. Jag presenterar mig, förklarar att jag jobbar på polisen och orolig för henne, liksom att hon snart ska få hjälp att komma hem. Jag kan inte låta bli att fråga om något hänt, varför hon ligger utslagen på en mörk gräsmatta mitt i natten. Men hon hävdar att inget hänt, att hon bara fått lite för mycket att dricka.
Så plötsligt brister hon ut i gråt, gråter helt hysteriskt och kastar sig om halsen på mig som om hon var livrädd att jag skulle gå därifrån och lämna henne ensam. Direkt blir jag förstås orolig att något faktiskt har hänt trots allt. Jag frågar henne igen, men hon vidhåller att inget hänt. Till slut lugnar hon ner sig och gråten upphör. Vi börjar prata lite och jag försöker kolla läget och få en uppfattning om hur full hon faktiskt är. Vi reser oss från gräsmattan och går och sätter oss på en bänk vid gångvägen i väntan på polispatrullen.
– Måste jag åka polisbil? frågar hon till sist. Kan jag inte ta tunnelbanan?
Jag förklarar att jag inte kan hindra henne från att ta tunnelbanan, men att jag skulle känna mig mycket tryggare med att hon ändå tog emot hjälpen att skjuts av en polispatrull. Men hon vill gärna ta tunnelbanan och till sist bestämmer hon sig för att gå den korta biten till Fridhemsplans tunnelbanestation. Vi reser oss och börjar gå åt varsitt håll. Men så hör jag hur hennes steg plötsligt stannar i gruset bakom mig och även jag stannar till.
– Du förresten! säger hon och börjar gå mot mig igen. Tack för att du stannade och kollade läget med mig!
Och så får jag en ordentlig kram innan hon vänder sig och börjar gå igen. Jag kan säga att att den där kramen och det där tacket värmde väldigt mycket. Förmodligen insåg hon där och då vad som hade kunna hända om hon blivit liggande för länge, utslagen på den där mörka gräsmattan.

Jag har tänkt en del på den där tjejen, varför hon grät så hysteriskt och om något faktiskt hänt henne som hon kanske inte ville berätta. Och vad som hade kunnat ske om inte jag blivit nyfiken på vad jag först trodde var några sopsäckar på gräsmattan. Om fel person hittat henne liggandes där, hade ju vad som helst kunnat ske. Sen hoppas jag att hon kom hem helskinnad, att hon inte somnade på tunnelbanan och råkade ut för något på vägen till Hässelby, där hon sa att hon bodde.
Sen är det ändå en del folk som rör sig genom Kronobergsparken även nattetid, så det förvånar mig att ingen annan stannat hos henne och kollat läget. Sen vet jag förstås inte hur länge hon legat där när jag hittade henne, hon kanske relativt nyss hamnat där och ingen hunnit reagera innan jag passerade.
Men tyvärr måste man vara försiktigt som ung tjej idag, man får tycka vad man vill om det. Att däcka i en park, på nattbussen hem eller tunnelbanan kan vara förenat med ganska stora risker. Tyvärr.