Din tankesmedja i etern
Jag tycker inte att jag är särskilt gammal egentligen. I höst fyller jag 46 år och det känns inte som en särskilt hög ålder egentligen. Ibland ser jag personer på tunnelbanan och tänker att vi nog är tämligen jämnåriga – men så börjar jag räkna och inser att jag förmodligen är runt 20 år äldre än personen ifråga.
Minns ni när man var liten och Melodifestivalen sändes? På ett vis var ett minst lika stort spektakel som idag, som barn kunde jag se fram emot Melodifestivalen lika mycket som julafton. Jag drömde till och med om festivalen om nätterna kring när det hela sändes. Det var liksom en stor TV-händelse då vi barn fick sitta uppe sent för att kunna se hela omröstningen från alla deltagande länder. Trots att den svenska uttagningen bara vara en enda, direktsänd tävling så var den otroligt hajpad. Och det skrevs spaltmeter i kvällstidningarna i dagar efteråt om att fel låt röstats fram av jurygrupperna runt om i Sverige.
En festlig rätt med mycket smak och viss hetta. Passar perfekt såväl till vardagen som till helgen eller parmiddagen.
Äntligen, äntligen har min envisa förkylning med tillhörande hosta gått över. Förkylningen har varit osedvanligt envis och det har känts lite tröstlöst på något vis. Det är ytterst sällan jag drabbas av någon mancold, för att inte säga aldrig. Jag klagar inte i onödan när jag blir förkyld utan gillar helt enkelt läget de gånger det händer att förkylningarna kommer. Och det är inte särskilt ofta jag blir förkyld heller, det ska jag villigt erkänna. Så de gånger förkylningarna ploppar upp kan jag trots allt leva med att vara krasslig. Det skulle aldrig falla mig in att komma med kommentarer i stil med ”Ni kvinnor klagar på att föda barn, men…”.
Så har det gått en dryg vecka in i maj och jag kan nästan inte fatta det. Tiden försvinner i en rasande fart, snabbare än man hinner blinka. Om några veckor går vi in i den första sommarmånaden och om en dryg månad är det dags för midsommar. Ja, är det bara jag som undrar vart tiden tar vägen egentligen? Vädret i sig har kanske inte skvallrat så mycket om att det är vår, de har trots allt varit ganska kyligt på sistone – inte minst när man rört sig ute på kvällar och tidiga morgnar. Somliga nätter har det varit frost ända ner här i Stockholm, vilket känns som att det är ganska ovanligt så här sent under våren.
Jag tänker ibland på det där med att skilsmässorna ökat med åren och är långt många fler idag än för några decennier sedan. Var relationerna lyckligare förr, eller har det med någon frigörelse att göra? Man kan säkerligen nysta i detta i det oändliga, det finns med all säkerhet en uppsjö anledningar. Personligen tror jag på några få väldigt generaliserande anledningar, sedan finns det säkert fler än så. Dels var det förr både krångligare och mer skamfyllt att skilja sig. Det var länge som man till och med fick gå till domstol för att få en skilsmässa godkänd. Visserligen ska man till domstol idag med, men det är ytterst sällan en domstol inte häver ett äktenskap när man ansöker om det. Och idag är det inte förenat med en massa skam för att man skiljer sig, något jag misstänker var fallet om man går tillbaka i tiden.
Jag kan ju inte låta bli att uppmärksamma tolvårige Murhaf som bor i skånska Glimåkra. Murhaf är asylsökande och blev övertalad av en kompis att sälja majblommor. Målet var att tjäna ihop några hundralappar för att kunna åka till stan och äta pizza. Försäljningen gick sisådär till en början, men efter att en familjevän lagt ut ett inlägg i sociala medier har försäljningen gått desto bättre – och i skrivande stund har Murhaf sålt majblommor för cirka tre miljoner kronor. Visserligen har inte gått runt och knackat dörr, som en annan var hänvisad till när man sålde majblommor som barn. Men å andra sidan fanns inte heller internet på den tiden, utan man var helt enkelt hänvisad till att ringa på hos grannarna och hoppas på att ingen annan unge hunnit före.
Det är rätt typiskt ändå. Av en slump fick jag mina två läkarbesök inbokade samma dag, med några timmars mellanrum. Det var ju perfekt, då behövde jag inte hålla på att trixa alltför mycket med mina arbetstider. Jag hade tillräckligt med tid mellan läkarbesöken för att inte behöva stressa, så jag tog helt enkel ledigt en natt för att kunna gå på mina två läkarbesök idag. Så fick jag häromdagen veta att min läkare i Solna blivit sjuk och att man därför behövde boka om min tid – till en tid som inte alls passar mig.
Så lyckades man återigen skrämma livet ur mig från vårdens sida. Det är visserligen inte särskilt svårt att göra, man oroar sig för både det ena och det andra när man har en cancerdiagnos i bagaget. Som sagt, är det alltid en anspänning med dessa magnetröntgenundersökningar, man funderar alltid över ifall de kommer att hitta något i samband med undersökningarna. Under flera år vaggades jag in i någon form av lugn, eftersom man inte hittade något. Men så kom de där förbaskade cellförändringarna för ett drygt år sedan, följt av en lång strålbehandling för att bli av med förändringarna. Så inte minst efter det, har jag svårt att inte känna någon form av anspänning inför undersökningarna – och inte minst inför läkarbesöket efteråt, då man ska få veta resultatet.
Det är nästan läskigt vad snabbt man glömmer kunskaper när man inte använder dem. För inte alls så länge sedan gick jag en fotokurs för att i grunden lära mig lite om foto. Saker som att hantera en hyfsat avancerad kamera, bemöta olika former av ljusförhållanden och så vidare. Det var en lärorik kurs, även om man naturligtvis inte blev någon proffsfotograf på kuppen. Jag köpte en tämligen dyr kamera inför kursen för att ha något redskap att använda under kursens gång. Men sen har liksom kameran blivit stående och jag har inte använt den särskilt mycket. Kanske mycket för att jag inte haft tillfälle att använda den.