allkonstnarenJag tänker ibland på det där med att skilsmässorna ökat med åren och är långt många fler idag än för några decennier sedan. Var relationerna lyckligare förr, eller har det med någon frigörelse att göra? Man kan säkerligen nysta i detta i det oändliga, det finns med all säkerhet en uppsjö anledningar. Personligen tror jag på några få väldigt generaliserande anledningar, sedan finns det säkert fler än så. Dels var det förr både krångligare och mer skamfyllt att skilja sig. Det var länge som man till och med fick gå till domstol för att få en skilsmässa godkänd. Visserligen ska man till domstol idag med, men det är ytterst sällan en domstol inte häver ett äktenskap när man ansöker om det. Och idag är det inte förenat med en massa skam för att man skiljer sig, något jag misstänker var fallet om man går tillbaka i tiden.
Sedan var det ju faktiskt så att kvinnorna oftare var hemmafruar om man bara går tillbaka några få decennier. Man klarade sig helt enkelt inte ekonomiskt på egen hand, utan var tvungen att hålla sig kvar i en relation även om den inte var lycklig. Så nej, generellt kanske inte äktenskapen var lyckligare förr – det var helt enkelt fler som höll sig kvar i relationer även om man inte mådde bra av det. Sen började kvinnorna jobba i större utsträckning, började klara sig ekonomiskt på egen hand – och vips gick det att skilja sig om man inte trivdes i en relation i en helt annan utsträckning än tidigare.
Så har vi förstås den stora skillnaden mot förr – nämligen just att kvinnorna oftast var hemma och skötte hushåll och barn medan mannen jobbade. Med risk för att låta oerhört konservativ, men jag tror faktiskt att det är bra för en relation att ena parten jobbar maximalt halvtid och istället sköter merparten av arbetet hemma. Det måste absolut inte vara kvinnan, utan kan minst lika gärna vara mannen. Och ska det vara riktigt jämställt, ska man givetvis skifta på ett rättvist sätt.
Alla vuxna människor vet hur mycket tid och energi det obetalda arbetet i hemmet tar – framförallt om man dessutom har barn. Det ska skjutsas, hämtas, handlas, lagas mat, städas, tvättas och diskas. Bland tusen andra saker. Jobbar man till det heltid båda två, får man inte mycket tid över till varandra – så enkelt är det bara. Vi har inga barn i vårat lilla tvåmanshushåll, men det går lik förbaskat väldigt mycket tid till hushållssysslor. Så jag kan bara fantisera om hur det är om man har 2-3 barn också.
Sen ska man ju ha all respekt för att många helt enkelt inte har råd att gå ner i arbetstid. Väldigt ofta sätter ekonomin käppar i hjulen för att inte jobba heltid. För att inte tala om att män fortfarande oftast tjänar bättre än kvinnor, så ska ekonomin återigen styra, ligger det förstås närmast till hands att det är kvinnan som stannar hemma eftersom man förlorar minst på det ekonomiskt. Men jag står fortfarande fast vid att jag tror – så länge ekonomin tillåter – att om en part är hemma på deltid och sköter markservicen så håller en relation längre. Man kommer helt enkelt få mer tid till varandra och har mindre logistik att diskutera och ägna energi åt.
Sen tycker jag exempelvis inte att man ska hålla barn hemma från förskolan i det oändliga, eller ens sträva efter hålla barn hemma från förskolan. Jag tror det är bra för barn att komma till förskolan och interagera med andra barn i ungefär samma ålder. Så den som är hemma ska inte agera någon slags dagmamma, utan helt enkelt sköta det logistiska kring att vardagen ska fungera.
Jag läste häromdagen en artikel i DN om Tyskland, där det fortfarande är vanligt att kvinnan är hemmafru och mannen den som försörjer familjen. En av fyra tyska kvinnor står fortfarande utanför arbetsmarknaden i Tyskland, vilket ju är jättemycket. Och det man kan vända sig emot, är ju när det inte finns något val utan man som kvinna är hänvisad till att vara hemmafru. Det ska ju i så fall vara ett aktivt val man gör, inte en roll man tvingas till att ta.
Relaterade artiklar
Dagens Nyheter 1
