Att göra film är den långsammaste verksamheten på jorden – näst efter att tillverka fossil

Det är i dagarna ganska exakt nio år sedan jag gav mig in i filmbranschen som statist – och det har blivit en hel del produktioner sedan dess. Mestadels reklam, men även en och annan serie och film har det blivit. Jag har varit med om de mest märkliga produktioner till produktioner som varit riktigt bra och roliga att få vara en del av. Ibland blir man fruktansvärt väl omhändertagen, får bra betalt och känner att man verkligen är en uppskattad del av produktionen – andra gånger undrar man vad man överhuvudtaget gör på plats. En gång skulle jag vara på plats vid 17-tiden för en inspelning av en amerikansk produktion. Det inleddes med en del väntan innan det skulle vara dags att börja filma – något som man är rätt van vid som statist. Men timmarna gick, det blev sen kväll och filmningen ville inte komma igång. Till slut, när klockan var närmare elva på kvällen kommer statistansvarig och säger att vi inte kommer behövas, utan kunde åka hem. När jag sedan fakturerade för min medverkan – för jag ansåg att jag skulle få betalt i alla fall – blev det ”förstås” diskussion kring arvodet. Slutligen fick jag betalt som jag skulle, men det tog mycket tid och mycket mejlande fram och tillbaka.
Men det beror också vad man har för funktion i produktionen – har man en större roll, blir man direkt mycket bättre omhändertagen än om man har en mindre roll. Har man en större roll, blir man sminkad, får bättre mat och fika, är man utomhus står någon beredd med en jacka eller filt att dra på sig mellan tagningarna – och så vidare. Sådant som inte förekommer nästan alls när man ”bara” är statist. Då är man ofta bara en andra klassens medverkande – i somliga produktioner knappt luft värd.

Andra gånger har jag blivit hemskickad tämligen direkt eftersom jag haft ”fel” utseende. I en produktion hade man specifikt bett om personer utan skägg, vilket inte framgick av annonsen – så jag sökte och fick rollen. Men när jag väl kommer på plats, blev jag hemskickad just på grund av mitt ganska yviga skägg. Inspelningen skulle ha ägt rum utanför Uppsala, så det var inte helt lätt att bara ta sig hem heller. Jag fick i alla fall betalt plus reseersättning och en bra ursäkt från teamet för att det hade blivit tokigt. Andra gånger jag blivit inkallad med kort varsel, men fått ett exemplariskt bemötande och bra betalt. En gång blev jag akut inringd för att göra en inspelning för Blocket, man ringde dagen innan inspelning och jag hade turen att vara ledig. Då blev jag ”inlurad” i en rallybil och skulle åka rally med en riktigt rallyförare – och det var första gången i livet som jag faktiskt blev åksjuk. Men det var en fantastiskt rolig inspelning och jag blev otroligt bra bemött av teamet.
I november förra året spelade jag in en reklamfilm för Lidl, eller rättare sagt en serie av totalt fem reklamfilmer. Samtliga filmer spelades in under en mycket produktiv dag i en studio i Solna och det var också en av de roligare inspelningar jag varit på. Det var bra lunch och bra fika liksom ett otroligt engagerat och roligt team att jobba med – så det var en otroligt givande dag med många skratt. Annars har jag varit med om alltifrån folk som skällt och bråkat i de mest konstiga situationer till folk som rykt ihop i regelrätta slagsmål under olika inspelningar.

Dock har jag märkt av vissa förändringar som skett inom filmbranschen sedan pandemin. När jag börjad som statist, skedde nästan alla provfilmningar på plats hos castingbolagen – och jag gick på enstaka provfilmningar där jag tyckt det hela låtit roligt. Men under pandemin slutade man i princip med provfilmningar på plats, istället skulle man börjar skicka in filmer man filmar själv filmat med hela det manus man får skickat till sig. Och detta har liksom hängt kvar sedan pandemin gick över och numera görs det ytterst sällan provfilmningar på plats, istället ska man filma sig själv – ofta i olika vinklar, versioner och tappningar. Något som kan vara ett jäkla arbete och jättesvårt om man inte har rätt utrustning. Och jag kan inte låta bli att störa mig på detta, eftersom det just gynnar dem som har rätt kompetens och inte minst rätt utrustning för att göra avancerade filmningar – eller selftapes som det ofta kallas i filmsammanhang.
Så numera gör jag i princip inga selftapes eller provfilmningar längre, det känns nästan lite förnedrande att hålla på med alla dessa selftapes åt höger och vänster som ska göras för att man ska ha en chans att få någon roll. Så oftast tar jag bara de roller som inte kräver en provfilmning, eller där man får göra en provfilmning på plats. Annars lägger jag ingen energi på det hela, det känns bara omständligt och löjligt på något vis.