Barn behöver kärlek, speciellt när de inte förtjänar den

Att aga (i uppfostrande syfte slå eller kroppsligt bestraffa) barn är tillåtet och klassas normalt inte som misshandel i de flesta länder, men i 58 länder får barn enligt lag ej bli utsatta för aga eller annan form av fysiskt/psykiskt våld. Många andra länder, däribland samtliga länder i Europa, har förbud mot aga i skolan men inte i hemmet. De vanligaste formerna av barnaga är örfilar och smisk. Varje år dör cirka 150 000 barn över hela världen av olika former av misshandel såsom fysiskt/psykiskt våld, kränkning och vanvård – av vilket cirka 80 % utövas av föräldrar enligt en amerikansk studie (siffran inkluderar inte sexuella övergrepp).
Barnmisshandel kan ibland vara svår för utomstående att upptäcka. Grund för misstanke kan vara att föräldrarnas förklaring till hur ett barns skada uppstått inte verkar rimlig, eller om förklaringen ändras. Barn som för sin ålder är ovanligt oroliga, oregerliga eller svåra att kommunicera med är också oftare utsatta för misshandel. Barnmisshandel beskrivs i medicinsk litteratur redan på 1800-talet men kunskapen började få större spridning först långt senare. Barnmisshandel kan ofta vara dold i familjen och det finns risk för underdiagnostik bland annat eftersom barnet inte kan föra sin egen talan. Samtidigt är överdiagnostik allvarligt eftersom samhällets ingripanden och åtgärder kan leda till att en familj kan splittras på felaktig grund. ¹

Det är egentligen inte så länge sedan som Sverige helt förbjöd denna vedervärdiga bestraffning av barn, det skedde 1979 – det vill säga när jag själv var två år gammal. Sen har många länder följt efter genom åren, vilket är hur bra som helst. Jag har så innerligt svårt att förstå att man kan vara förespråkare av denna totalt omoderna och uråldriga bestraffningsmetod av ett oskyldigt litet barn. Barn kan ställa till det på alla möjliga sätt, men förtjänar aldrig att få stryk. För mig, som är uppvuxen i en tid då barnaga trots allt är förbjudet, känns det så fruktansvärt avlägset att använda våld i uppfostringssyfte. Jag kan i min vildaste fantasi inte få ihop argumenten för att använda den uråldriga uppfostringsmetod – men jag nekar inte till att det skulle vara intressant att höra de argument som förespråkarna ändå har. Bara för att få höra hur de resonerar, inte för att de kommer att lyckas övertyga mig i någon bemärkelse.
Det är så otroligt märkligt att det fortfarande – 2024 – finns länder där detta faktiskt accepteras, att länder som till exempel USA och Storbritannien accepterar något så ålderdomligt. Å andra sidan har många amerikanska delstater dödsstraff och förbud mot abort, så det kanske inte är så konstigt att man även tillåter barnaga. Uråldriga bestraffningsmetoder tycks liksom gå hand i hand i somliga länder – liksom att man inte tolererar saker exempelvis abort.

Jag har själv aldrig utsatts för barnaga och kan bara fantisera om hur det känns och vilken total förnedring det trots allt måste vara – förutom den fysiska smärtan naturligtvis. För någon som jag, som är totalt emot våld i de allra flesta bemärkelser är det ett fruktansvärt övergrepp att ta till våld emot ett barn – oavsett vad ungen ifråga har gjort. Och att det dessutom är fullt lagligt i många länder är i min värld helt horribelt. Var går i dessa länder gränsen mellan en bestraffning och ren misshandel? I min värld går gränsen för misshandel redan vid första slaget, men hur ser det ut i de länder där barnaga är tillåtet? Hur drar man en gräns mellan vad som är tillåtet och när det är misshandel? Eller är det okej att banka på ungarna hur mycket som helst?
Själv blir jag bara illamående när man pratar om barnaga och jag tänker på att det faktiskt tillåts i så pass många länder – till och med i västvärlden. Nu har jag inte barn själv och kommer inte att skaffa några, men det skulle aldrig finnas i min värld att ge mig på ett barn med våld, inte ens i uppfostringssyfte. Jag har två syskonbarn som jag älskar över allting annat – och skulle aldrig kröka ett hår på dem. Sen kan man blir arg och irriterad på barn, absolut, men att gå därifrån till att slå ett barn är liksom totalt främmande. Och jag hoppas ändå att det är så för de allra, allra flesta normalfuntade människor.

Sen vet jag att barnmisshandel kommer även i Sverige trots förbudet. Säkerligen finns det ett skyhögt mörkertal, det är säkert många som utsätts utan att omvärlden vet om det. Och jag frågar mig själv hur jag nu som vuxen skulle förhålla mig till mina föräldrar om jag som liten misshandlats av dem. Skulle jag fortfarande vilja ha kontakt? Skulle jag fortfarande känna att jag älskade dem trots vad de gjort? Eller skulle jag som vuxen bryta kontakten? Det beror självklart på hur grov misshandeln varit, mer exakt vad som hänt och hur frekvent det hela varit. Men vid grövre misshandel, är jag tveksam till om jag skulle vilja ha någon som helst kontakt överhuvudtaget.
Man hör ju ofta om personer som på olika sätt behandlats väldigt illa av sina föräldrar, men ändå behåller kontakten. Och det är givetvis svårt att veta hur man själv skulle förhålla sig i ett sådant läge. Det är trots allt nära familjemedlemmar vi pratar om, ens egna föräldrar. Så det är fruktansvärt svårt att veta hur man skulle förhålla sig till det hela i en sådan situation. Även föräldrar gör tabbar, det är garanterat ingen lätt roll att vara förälder – men gränsen går trots allt ändå vid alla former av våld och andra övergrepp.

1. Källa Wikipedia ↩︎