Dagboken är den enda litterära genre där författaren inte behöver oroa sig för läsaren

Tänk, jag tycker verkligen inte om att vara hemma och var sjuk – jag hatar det verkligen. Egentligen är det inte sjukdomen i sig som gör att jag inte tycker om att vara hemma och sjuk, utan snarare att jag får sådana samvetskval gentemot mina kolleger som drabbas av att jag är borta. Jag avskyr känslan av att behöva ringa till jobbet och erkänna att jag är så pass sjuk att jag inte kan/orkar jobba. I fredags vaknade jag med en blixtrande huvudvärk och insåg ganska snart att det var uteslutet att gå till jobbet för att göra kvällspasset. Så det var bara att ringa – drygt tre timmar innan kvällspasset skulle börja – och meddela att jag var sjuk. Nu lyckades man få in någon som kunde göra mitt kvällspass, vilket kändes väldigt skönt, men jag vet vilket slit det kan vara att få in någon med kort varsel. Så jag var inte helt bekväm med att behöva ringa så tätt inpå mitt arbetspass och meddela att jag inte kunde komma för att jobba. Nu var det bara så, så jag hade inte mycket att välja på, men det kändes verkligen inte roligt – jag är så plikttrogen att jag har svårt för att vara hemma och sjuk. Sedan är det så sällan jag är hemma och sjuk, att jag helt enkelt inte är van vid att behöva sjukskriva mig. Jag är van vid att gå till jobbet, nästan oavsett vilket skick jag är i – så när det helt enkelt inte funkar att jobba så får jag svälja min stolthet och sjukskriva mig. Det är åtminstone så det känns.
Sedan har ju ett par längre sjukskrivningar bakom mig, bland i samband med min cancer som jag fick för ett antal år sedan – och sedan när man hittade cellförändringar för fem år sedan och jag genomgick en strålbehandling. Det är tufft att vara hemma så länge och det kändes inte kul att de gångerna behöva meddela arbetsgivaren att man kommer vara borta en längre tid. När jag blev sjuk från första början, var jag borta från jobbet nästan ett halvår i och med att jag opererades och sedan gick på rehab efter operationen. I samband med min strålbehandling var jag borta cirka fem månader från jobbet, vilket också kändes som en hel evighet. Nu var jag borta en dag och det kändes på något vis mer kymigt att sjukskriva sig än när jag var borta så länge som i samband med min cancer. Men då var jag å andra sidan rejält sjuk, i fredags hade jag ”bara” lite ont i huvudet.

Så den gångna veckan blev lite annorlunda mot för hur jag hade tänkt att den skulle bli. Jag skulle som sagt egentligen jobbat fredag kväll, men så blev det aldrig. I övrigt kämpar jag på med min diet och att registrera mina mål i den app jag fått från kliniken där jag går hos dietist i nuläget. Vår badrumsvåg är det något fel på, så den går liksom inte att lita på – så om det hänt något med vikten vet jag faktiskt inte. Jag har nu investerat i en ny våg, som kommer med posten till veckan förhoppningsvis. Då kan jag hålla bättre koll på vad jag väger och om det händer något med vikten framöver. Men jag har dragit ner på det mesta som är gott och roligt, såsom godis, snacks, alkohol och vad man nu kan tänka sig. Och idag var tanken att jag skulle göra mitt första träningspass på flera år, men så blev det aldrig, utan jag lyckades förstås komma på undanflykter till att komma iväg. Det är ju inte så att jag jublar och dansar fram på väg till gymmet, snarare tycker jag att det är otroligt tråkigt att gå dit – det är inget annat än ett ont måste. Men jag ska försöka komma iväg två till tre gånger i veckan är min tanke – nu när jag äntligen har ett gymkort och allt. Jag vet att det kommer variera från vecka till vecka hur mycket tid jag har. Men varje vecka skall det bli minst ett träningspass, sedan är allt annat en ren bonus. Kommande vecka kommer jag jobba tämligen intensivt, så då blir det inte mer än ett pass – men sedan är förhoppningen att kunna gå oftare. Det gäller bara att bita i det sura äpplet och komma iväg, hur tråkigt jag än tycker att gymmet är. Samtidigt vet jag att jag behöver röra på mig och hålla igång fysiskt, både för viktens skull men också för att hålla igång och få en skaplig kondition. Jag känner att konditionen blivit rejält mycket sämre sedan jag slutade träna för ett par år sedan, så nu ska jag försöka få upp flåset igen. Det är ganska frustrerande när man ska gå korta sträckor och blir andfådd och svettig – så var det inte för ett par år sedan. Jag har visserligen aldrig varit särskilt vältränad, men det har varit bättre läge än idag.
Jag har alltid varit mer eller mindre omåttlig med sådant jag tycker om – jag har haft svårt att hålla mig till lagom stora mängder av godis, fikabröd, snabbmat, öl och så vidare. Och det är väl däri problemet ligger till stor del när det kommer till viktproblemen. Att jag sedan tycker att träning är måttligt roligt och därmed har en ganska stillasittande tillvaro gör ju inte saken bättre. Jag kan ibland avundas folk som verkligen brinner för att träna och tänker i stil med att man ”unnar sig” ett träningspass – medan jag själv tvingar mig iväg till gymmet. Det vore ju fantastiskt om man kunde vara lika inställd till träning som till mat och godis, men sådan tur har inte jag helt enkelt. Istället får jag ta i med hårdhandskarna när det kommer till dieten och sedan tvinga mig iväg till gymmet för att i bästa fall hålla kroppen i någorlunda trim. Sedan är det svårt att vara alltför drastisk under längre tid. Jag har försökt att hårdbanta i perioder och helt låta bli sådant som jag vet är dåligt för midjemåttet. Men det brukar hålla några veckor, sedan faller jag tillbaka i gamla vanor igen.

Nu har jag så fått läkartid för uppföljning av min magnetkameraundersökning för ett tag sedan. Så nu i slutet av mars ska jag till Karolinska för att få resultatet och visst är det en viss anspänning inför det hela. Trots allt har man ju vid tidigare tillfällen hittat cellförändringar och man tänker ibland att det kanske kan hända igen och man får genomgå ytterligare en strålbehandling. Jag har visserligen inte känt av någon försämring på sistone – men det hade jag å andra sidan inte när man hittade förra cellförändringarna heller. Då kom det som en blixt från klar himmel och jag var totalt ovetande om vad som hänt i min nacke. Det var – vad jag förstod – ganska små cellförändringar den gången, så förmodligen var det därför jag inte märkt något. De var väl dock tillräckligt påtagliga för att man skulle besluta att sätta in den behandling man gjorde och inte valde att vänta med strålningen. Nu får vi se vad man säger denna gång, jag tror inte att man hittat något – men det återstår alltid att se. Vid den tidigare strålbehandlingen var jag borta från jobbet i flera månader, vilket var både dyrt och kännbart på flera sätt. Så om inte annat av den anledningen får man förstås hoppas att man inte hittat något onormalt. Sen vill man ju inte behöva genomgå en massa behandlingar i onödan heller naturligtvis, det har inte bara med att göra att det tär på krafter, psyke och ekonomi att vara sjukskriven.
I slutändan vill man förstås bli helt fri från dessa ständiga återbesök och ständiga undersökningar, det är klart man vill slippa allt detta och faktiskt få stämpeln att man är friskförklarad. Dock kommer jag – som det verkar – inte någonsin bli friskförklarad, utan jag kommer få gå på mina återkontroller varje år livet ut. Så det är bara att vänja sig helt enkelt – har jag stått ut de senaste elva åren så ska jag nog palla med det i framtiden också. Och själv undersökningarna i sig är väl egentligen inte det största problemet, utan det största problemet är att det alltid är en anspänning, att det finns en anledning till dessa kontroller – nämligen att det kan ploppa upp en ny tumör, nya cellförändringar. Så undersökningarna kan jag leva med, men inte det andra om man säger så.