allkonstnarenTre gånger i veckan försöker jag ta mig iväg till gymmet, med en vilodag mellan varje pass. Oftast blir det måndag, onsdag och fredag som det bär iväg – och jag försöker verkligen hålla stenhårt på min tre träningspass i veckan. Även om jag en dag känner att jag har dålig dagsform, så försöker jag ta mig iväg för att prestera någonting på gymmet i alla fall. Det är lätt att känna sig nedslagen de dagar man av någon anledning inte lyckats prestera så mycket som man är van vid – åtminstone är det så för min del. Jag förväntar mig liksom på något vis att det ska gå bättre och bättre för varje träningspass, att formen och konditionen ska förbättras för varje gång. Men så är det givetvis inte alla gånger, det är många yttre faktorer som påverkar hur man presterar på gymmet. Hur man har ätit, sovit och vad man gjort innan man kommer till gymmet. Har jag gjort något annat fysiskt påfrestande, orkar jag helt enkelt inte lika mycket under träningspasset. Sen påverkas åtminstone jag själv av vädret, är det varmt och hög luftfuktighet blir det jobbigare att träna och prestera än om det är svalt och torrt.
Så sakta börjar jag vänja mig vid tanken, att den bästa träningen trots allt är den som faktiskt blir av – oavsett hur det går. Mer och mer försöker jag tänka att huvudsaken trots allt är att jag kommer iväg till gymmet och faktiskt får någonting gjort än att jag inte går dit alls. Om det sen bara blir 30 minuter i sakta mak på bandet, ja då får det väl bli så.
Sen är det svårt att inte få komplex ibland när man är på gymmet. Jag vet att jag är otränad och att jag bara kan prestera så gott jag kan, men ofta ser man personer som är rejält vältränad och kan hålla ett helt annat tempo än vad jag klarar av. När jag var polisanställd fanns ett välutrustat gym på polishuset, där man fick gå och träna obegränsat alldeles gratis – dygnet runt. Ibland var poliserna från piketen eller nationella insatsstyrkan där och tränade – och då kände man sig ganska liten kan jag säga.
På gymmet jag går på nu, ser man inte fullt lika biffiga personer gå och träna – så det känns faktiskt ganska skönt. Men fortfarande är det givetvis personer som är långt mer vältränade än jag. Om jag tränar kondition, brukar jag köra 70 minuter minuter på löpbandet och tillryggalägger då strax över nio kilometer. Det är med mina förutsättningar bra – och ett tempo som jag inte kunnat hålla för bara ett par år sedan. Men så är jag också totalt slutkörd när dessa 70 minuter på löpbandet är över. Svetten sprutar ur kroppens alla porer och jag behöver oftast sitta en stund efteråt för att samla krafter för att byta om och duscha. Samtidigt kan jag se många andra på gymmet hålla ett helt annat tempo än jag, köra runt en timme och verka totalt oberörda. Medan jag har med mig en svetthandduk som är totalt plaskvåt när träningspasset är över, finns det personer som inte ens behöver torka svetten ur pannan trots ett avsevärt högre tempo på bandet.
Sen försöker jag att inte jämföra mig med andra, även om det är svårt ibland. Någon som tränat större delen av livet, har naturligtvis en helt annan grundkondition än vad jag har – som för bara 7-8 år sedan fick för mig att det kanske var dags att börja träna lite (först efter att läkarna sagt åt mig att börja träna efter min operation).
Trots allt så märker jag att konditionen blir bättre och bättre. Inte minst nu, när jag också börjat gå ner i vikt, orkar jag avsevärt mycket mer än för bara några år sedan. Jag märker att det jag är smidigare, har lättare att röra mig – och jag svettas avsevärt mindre än bara innan jag började gå ned i vikt. Och på löpbandet kan jag hålla ett tempo som var totalt orealistiskt för bara ett par år sedan. Och det är väldigt tillfredsställande att märka att det trots allt går i rätt riktning, trots allt så är det ju en bättre kondition och mer styrka jag vill bygga upp genom min träning.
Det är ytterst sällan jag gör undantag från mitt träningsschema, utan jag kör stenhårt på mina tre träningspass i veckan. I princip är det bara arbete och resor som gör att jag gör undantag, annars planerar jag min tillvaro efter att kunna träna. Inte minst nu, när jag kämpar med att gå ned i vikt är jag extra hård på att komma iväg till gymmet.
Jag är fullt medveten om att det finns lite olika teorier kring det där med träning och viktnedgång. Enligt vissa studier hjälper inte träning mot just övervikt, även om träning i sig har många positiva effekter på hälsan. Men personligen tycker jag faktiskt att jag märkt av positiva effekter även på vikten sedan jag kom tillbaka från semestern och återgick till att börja träna igen. Jag har inte rasat i vikt, men ändå gått ner snabbare i vikt sedan jag började gå till gymmet igen. Så för mig hjälper träningen faktiskt att påverka vikten verkar det som.
