Den som ofta diskuterar är omtyckt – inlägg nummer 1.501

Det gäller att vara produktiv som bloggare och pumpa ut inlägg i tid och otid för att skrapa ihop en trogen läsekrets, så enkelt är det bara. Och jag har varit ovanligt produktiv det senaste året och producerat minst ett inlägg om dagen sedan januari 2024. Detta gör att jag nu kan författa blogginlägg nummer 1.501. Jag har skrivit långt fler inlägg än så genom åren, i och med att jag haft bloggar före denna blogg. Men just på nuvarande upplagan av bloggen passerar jag idag 1.500 inlägg, vilket känns väldigt roligt på något vis. Sen är det inte alltid helt lätt att vara produktiv som bloggare, det ska jag villigt tillstå. Att blogga är minst sagt en heltidssysselsättning, man är bloggare även när man inte sitter framför datorn. Jag har ofta bloggen i åtanke och klurar på vad nästa inlägg ska handla om. Jag har inga krav på mig att publicera ett visst antal inlägg, utan bestämmer den biten helt själv – men jag själv har som målsättning att det ska bli några inlägg i veckan i alla fall. Sedan har det blivit mer än så på sistone, senaste året har jag publicerat minst ett inlägg om dagen vilket är ovanligt för att vara jag. Ofta har det blivit uppehåll på en till två dagar här och där och det är sällan jag lyckats vara så produktiv som jag varit på sistone. Men nu har liksom tiden funnits och jag har kunnat publicera i den utsträckning jag velat.
Men det gäller att inte bara ha tiden, utan även inspirationen att publicera så ofta som varje dag under ett helt års tid – och det är nog den svåraste utmaningen. Det är inte alltid det händer så mycket i vardagen att man kan fylla blogginlägg med läsvärda saker. I vissa perioder har man en väldigt händelserik tillvaro, men i andra perioder gör man ju – som de flesta nog känner igen sig i – inget annat än att åka till jobbet och sedan, för att möjligen ta en vända förbi affären för att handla middag på vägen. Så det är inte alltid så enkelt att krysta fram blogginlägg, framförallt inte för bloggare som jag – som vill skriva hyfsat långa inlägg. Det är kanske enklare för bloggare som skriver kortare inlägg och inte behöver lika mycket stoft för varje inlägg som jag.

Sedan vet jag att det finns bloggare som är långt mer produktiva än vad jag är och kan komma ut med två till tre inlägg om dagen – och det är för mig en gåta att man kan vara så produktiv. Både vad gäller tid och inspiration, hur hinner man sitta vid datorn så mycket att det blir två till tre inlägg om dagen? Jag sitter mycket vid datorn och skulle kanske med nöd och näppe möjligen kunna prestera två inlägg per dag. Och det är den absoluta smärtgränsen – kanske skulle jag enstaka dagar kunna få till tre inlägg, om jag lade upp till exempel recept och andra snabbt och lätt skrivna inlägg. Men jag försöker att inte komma ut med fler än två inlägg om dagen, även de dagar jag faktiskt lyckas producera fler inlägg än så. Då fördaterar jag hellre inläggen och låter dem komma ut någon dag senare. Jag följer själv en del bloggar och skulle nog bli avskräckt att följa bloggen om jag märkte att alltför många inlägg kom ut varje dag – det blir för svåröverskådligt och svårt att hinna läsa allt. Då är det bättre att komma ut med ett till två inlägg om dagen så att läsarna har en möjlighet att hinna läsa allt.
Och jag tänker att det också blir svårt att inte upprepa säg väldigt mycket om man är alltför produktiv på bloggen. Självklart kan man upprepa sig i bemärkelsen att man avhandlar samma ämne flera gånger – men att skriva snarlika inlägg gör att man bara upplevs som tjatig. Som läsare och följare av en blogg, vill man inte läsa samma sak om och om igen, utan vill hitta nya inlägg i nya (eller för den delen gamla, men med ny infallsvinklar) ämnen och se hur bloggaren ställer sig i olika frågeställningar. Så det är en svår balansgång som bloggare, att vara produktiv men samtidigt inte upprepa sig alltför mycket.

Sen lär man sig ständigt nya knep och nya metoder för bloggen – kring alltifrån hur man ska hantera bilder till hur man når ut till nya läsare. Jag har min blogg på WordPress, vilket är ett rent fantastiskt verktyg att använda för sin blogg. Genom åren som bloggare, har min blogg legat på en rad olika portaler och WordPress är väl portal nummer fem eller liknande som jag använder mig av. Den är dyr, men jag anser att man får bra valuta för pengarna och har bra koll på vad som händer på bloggen. Jag har haft portaler där man till exempel haft väldigt svårt att ha en bra koll på de kommentarer som kommer in eller inte går att ha reklam på bloggen. Att inte kunna ha koll på kommentarerna förtar en stor del av glädjen med att blogga, jag vill gärna kunna läsa mina följares reaktioner på inläggen jag lägger ut – plus att jag juridiskt har ett ansvar för vad som publiceras på sidan. Det finns rättsfall där bloggare dömts för kommentarer som läsare skrivit (som exempelvis fallit under hets mot folkgrupp eller olaga hot) och bloggaren inte plockat bort dem. Så jag har alltså på sätt och vis en skyldighet att hålla koll på vad som skrivs i kommentarsfältet och gallra bland olämpliga kommentarer.
Att sedan inte kunna ha reklam på bloggen är ganska förödande rent ekonomiskt. Inte för att det är några enorma summor jag själv drar in på reklamen som ligger uppe, så är det ändå några hundralappar per som trillar in varje år – tillräckligt för att ge bidrag till vad jag betalar varje år för att kunna blogga. För en blogg är ett ganska dyrt nöja, lite beroende på hur seriös man vill vara och vilket jobb man vill lägga ner på bloggandet. Jag är lite för lat för att själv ta bilder att dekorera inläggen med och väljer därför att köpa bilder istället. Det kostar några hundralappar varje månad, sedan kostar plattformen liksom att ha det domännamn jag vill ha. Räknat på ett år blir det några tusenlappar – och det är det bra att få in lite bidrag som intäkter på reklamen.

Jag har bloggat sedan tidigt 2000-tal och måste säga att klimatet och förutsättningarna för oss bloggare ändrats radikalt under de år som gått. För 15 år sedan hade var och varannan människa en blogg och det var en stor grej där kring 00-talet. Media hänvisade ofta till bloggosfären i sin rapportering – och det länkade jag till en nyhetsartikel, länkades det ofta tillbaka till mitt inlägg. Detta gjorde förstås att mina besökssiffror sköt i höjden ganska radikalt – och jag hade ganska höga besökssiffror ett tag. Så är det inte idag, man ska ha en väldigt flax om en tidning länkar till någons blogg som det är idag. Hände något stort, var sällan bloggosfären sen att reagera – utan snabbt haglade inläggen in på internet och det länkades förstås hejvilt till de tidningsartiklar som rapporterade om vad som hänt. Och det skrevs det om i media utan större omsvep. Sen var det inte alla som gillade det där med bloggar, jag har nog aldrig möts av så mycket hat som skedde då, för 15-20 år sedan som nybliven bloggare. Jag fick ta emot en hel del hat och hot för mitt bloggande – och var knappast ensam om det på den tiden. Numera är de lugnare och det är sällan jag får rejält hotfulla eller hatiska kommentarer. De förekommer givetvis fortfarande, men inte alls i samma utsträckning som för 15-20 år sedan.
Sen tog det ett tag innan företag och folk vande sig vid det där med bloggar och sociala medier. Minns ni Däckhuset i Kalmar, som JK-anmälde mig för förtal efter att jag skrivit om det dålig bemötande jag fått där i samband med en service av en moped? Detta är numera ett antal år sedan – och många hade inte vant sig vid det där att man kunde omnämnas på internet i både positiva och negativa ordalag. Jag var djupt kritisk till det totalt oacceptabla bemötande jag fått, där man stått och skrikit på mig och kallat mig för en massa saker – jag var bland annat olämplig som fordonsägare och skulle enligt Däckhusets personal knappt vara ute i trafiken. När jag sedan skrev om detta, fick jag en JK-anmälan emot mig för förtal – men den ledde aldrig någonstans, eftersom ett företag i lagens ögon inte kan utsättas för förtal.

Jag minns också rektorn på Sjöfartshögskolan, medan jag pluggade jag där. Vid ett tillfälle tog man plötsligt bort en kurs i kursplanen för oss sjökaptensstudenter. Grejen var att det var en viktig kurs för att bland annat kunna få jobb på passagerarfartyg – och ville vi ha kursen, fick vi istället betala cirka 12.000 kronor för att gå den. Det blev naturligtvis högljudda protester från oss studenter, lokaltidningarna i Kalmar skrev om det hela – och jag valde att skriva om det på min då ganska välbesökta blogg. Bland annat citerade jag ett mejl jag från den dåvarande rektorn på Sjöfartshögskolan. Detta följdes av att jag kallades upp till rektorn, som undrade vad jag hade för problem eftersom han tyckte sig blivit felciterad. Själv vände jag på frågan och frågade vad han hade för problem, som inte stod för vad han sagt. Grejen var nämligen att jag kört copy/paste på det mejl han skrivit – och ordagrant citerat det han skrivit i mejlet till mig. Så felciterad blev han inte, utan jag citerade exakt vad det var han sagt till mig.
Jag tänker att varken JK-anmälan eller mötet hos rektorn hade skett idag. Numera har man vant sig vid att saker och ting kan hamna på nätet – det gäller såväl företag som privatpersoner. Företag får liksom finna sig i att få både positiv och negativ respons i sociala medier, så är det bara. Och jag tror att företag numera är vana vid att sådant kan ske. Beter man sig illa (som Däckhuset i Kalmar) kan det hamna på olika sociala medier i något sammanhang – precis som ifall man gör något riktigt bra. Precis som att jag kan kritisera någon som misskött sig, så kan jag berömma någon som gjort något bra. Hade Däckhuset i Kalmar givit exemplariskt bemötande, hade de kunnat få ett positivt inlägg istället. Men så var inte fallet vid det där tillfället för en 16-17 år sedan. Samtidigt ansågs jag visserligen vara en säkerhetsrisk på Trafikverket i och med min blogg – och blev uppsagd delvis på grund av detta – så visst finns det fortfarande en rädsla för det här med att blogga även idag. Men jag tror ändå att det minskar med tiden – inte minst jämför med 16-17 år sedan jag började blogga.

Men av 1.501 inlägg, är trots allt de allra flesta tämligen positivt utformade och det är få som är kritiska till olika instanser. Kanske har jag blivit lite försiktigare i hur jag formulerar mig, vilket egentligen är synd eftersom det på sätt och vis blir ett intrång i min yttrandefrihet. Jag har inte känt att jag blivit skrämd av JK-anmälningar, uppsägningar och uppsträckningar av rektorer, men försöker ändå uttrycka mig lite mer diplomatiskt på bloggen. Jag har blivit noggrannare med vad jag skriver om och hur jag formulerar mig i mina inlägg, det finns helt enkelt vissa ämnen jag inte berör. Till exempel diskuterar jag inga detaljer kring mitt jobb – och det är ytterst sällan jag namnger någon på bloggen eller på annat sätt omnämner någon så att man med lätthet förstår vem det är jag syftar på. Och för tydlighetens skull ska tilläggas att jag aldrig diskuterade mitt jobb på Trafikverket på bloggen, men ansågs ändå vara en säkerhetsrisk. Så det är och förblir ett beslut jag tycker är väldigt konstigt, för jag ser inte skillnaden mellan en blogg eller att vara väldigt aktiv på exempelvis Facebook eller Twitter. Men att jag är aktiv även där, hade Trafikverket inga som helst problem med.