Den som vill ha ett arbete utfört snabbt och väl bör göra det själv

För väldigt många år sedan, någon gång i mitten av 90-talet var jag på en anställningsintervju för ett jobb som cirkelledare i Söderhamn. Och det var en av de märkligaste intervjuer jag varit på genom åren, varken förr eller senare. Framåt slutet av intervjun fick jag veta att det var kvinnan som höll i intervjun, som ensam bestämde vem som skulle få jobbet – och just det kanske inte är så särskilt konstigt. Men hon bestämde där och då att jag skulle få jobbet om jag fortfarande var intresserad. Så hon föreslog att vi skulle gå igenom villkoren för tjänsten och sedan skulle jag få några dagar på mig att fundera på om jag var fortsatt intresserad. Redan när hon kom till lönen bestämde jag mig; den låg nämligen på 350 kronor per termin, vilket även på 90-talet var en oerhört låg lön för ganska mycket arbete – som det innebär att undervisa. Men så kom nästa punkt, som verkligen avgjorde det hela totalt. Nämligen att man krävde att alla anställda på det här studieförbundet var helnykterister. Man fick inte dricka en droppe under sin anställningstid. Och visst, för rätt jobb skulle det inte vara några problem för mig att hålla mig nykter under några månader. Men av princip bestämde jag mig för att tacka nej, så länge mina alkoholvanor inte går ut över vad jag presterar på jobbet så har min arbetsgivare inte med det att göra. Självklart är jag nykter på arbetstid, självklart kommer jag inte bakis till jobbet och självklart går mina alkoholvanor inte på något annat sätt ut över vad jag presterar på jobbet. Och det gör också att jag inte anser – eller då ansåg – att min arbetsgivare ska lägga sig i mina alkoholvanor.
Jag skulle med största sannolikhet ta samma beslut idag. Om inte jobbet i sig är extremt lockande på något vis, då vill jag fortsätta kunna ta en öl eller ett glas vin med jämna mellanrum. Det ska mycket till för att jag ska gå med på sådana anställningsvillkor. Tilläggas ska också att det i det aktuella fallet ovan inte rörde sig om ett nykterhetsförbund, utan ett ”vanligt” studieförbund som ändå ville att man avstod alkohol. Jag var dessutom inte arbetslös, utan sökte nytt jobb så jag kunde tacka nej till jobb utan att det gav några konsekvenser för till exempel A-kassa.

Men det är en svår gränsdragning för vad arbetsgivaren har med att göra eller ej när det kommer till vad man gör på fritiden. För till viss del kan faktiskt arbetsgivaren ”lägga sig i” vad jag gör utanför arbetstid. Det kan vara vad jag har för bisyssla, vad jag lägger ut på sociala medier och liknande. Jag kan exempelvis inte kritisera min arbetsgivare hur som helst på Facebook eller en blogg, eller lägga ut känsliga uppgifter om mitt arbete. Samtidigt blev jag själv nyligen av med en provanställning, bland annat med motiveringen att jag bloggar på min fritid. Vilket är ett argument jag själv inte riktigt köper – inte minst när jag genom min anställning på en statlig myndighet förbundit mig till att verka för saker som demokrati och yttrandefrihet. Jag vill nämligen hävda att min yttrandefrihet skadas om jag inte får vara aktiv på sociala medier. Självklart finns det gränser för vad jag kan lägga ut, men jag ser ingen skillnad mellan att ha en blogg eller ett aktivt Facebookkonto – något som ju de allra flesta har idag.
Internet och sociala medier är trots allt något förhållandevis nytt och vi som är lite äldre kommer fortfarande ihåg hur det var innan internets intåg i vår tillvaro. Då var våra åsikter inte särskilt offentliga, det var ingenting som lades ut någonstans till allmän beskådan såvida man inte blev intervjuad i någon tidning eller liknande. Idag kan man genom olika kanaler pumpa ut sina åsikter och till stor del få dem spridda med stor hastighet om man är tillräckligt skicklig. Det är trots allt så internet fungerar och är tänkt att fungera. Och det kan förstås göra vissa arbetsgivare/arbetsledare lite svettiga. Man vill ju inte att medarbetarna lägger ut sådant som kan vara obekvämt för arbetsgivaren. Men min uppfattning är att det idag finns regler kring till exempel lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare, så man behöver kanske inte vara så svettig som arbetsgivare när det kommer till de anställdas vanor på internet. Det medför kanske lite merarbete, att hålla koll på vad som sker på internet – men man är väldigt farligt ute om man börjar reglera vad som får sägas/skrivas eller ej mer än vad som görs idag.

Personligen är jag väldigt noga med vad jag lägger ut i sociala medier, oavsett om det rör sig om Facebook, Twitter, LinkedIn eller bloggen. Bland annat diskuterar jag absolut inte mitt arbete i öppna forum på internet, det är totalt uteslutet. Jag kan skriva väldigt allmänna saker om mitt arbete, som att ”nu ska det bli skönt med helg” till exempel – men jag går inte in på arbetssysslor, kolleger, chefer, rutiner eller något som helst annat som har med jobbet att göra. Och jag anser inte att jag har några åsikter som kan vara obekväma för arbetsgivaren. Jag är inte rasist, aktivist, fanatiker, religiös eller något som kan uppfattas som obekvämt på något vis. Så att jag är aktiv på sociala medier är inget en arbetsgivare behöver vara särskilt orolig över.
Och tilläggas ska att ingen tidigare arbetsgivare haft några som helst åsikter kring mina vanor på internet. Jag har var säkerhetsklassad inom såväl Polisen som Securitas och ingen har opponerat sig mot att jag exempelvis bloggar. Det var först när jag började på Trafikverket som det plötsligt gav arbetsgivaren kalla fötter. Trots att jag tidigare varit anställd inom Trafikverket utan att någon opponerat sig – och trots att det finns en länk till min blogg i mitt CV.

Trots allt finns det en i dagsläget ganska gammalmodig syn på sociala medier bland vissa arbetsgivare. Internet gjorde sitt intåg i vår tillvaro i början av 90-talet, det vill säga för runt 30 år sedan. Vid det här laget borde arbetsgivare ha en utarbetad strategi för det där med beteende på internet och sociala medier bland sina anställda. Det borde inte vara några konstigheter att ha en blogg, ett Facebookkonto eller att man twittrar. Självklart så länge man håller sig inom lagens ramar ska väl tilläggas, men det är ju som med allting annat i tillvaron. Och dit räknar jag naturligtvis även den lagstadgade lojalitetsplikt man har gentemot sin arbetsgivare, vilket bland annat gör det rent olämpligt att exempelvis kritisera sin arbetsgivare i ett öppet forum på internet. Eller för den delen lägga ut känsliga detaljer om sitt arbete i olika forum.
Sen varierar det förstås väldigt mycket mellan olika arbetsgivare – och jag tror att den inställning jag råkade ut för på Trafikverket nog snarare är undantaget som bekräftar regeln än någonting annat. Det finns ingenting i dagens lag-/regelverk som ger en motsättning mellan att blogga och att ha en vanlig tillsvidareanställning. Snarare har yttrandefriheten som sagt sedan några decennier tagit steget ut på internet, där vi idag kan lägga ut våra åsikter.

Så har vi det där med att äta mediciner, vilket inte torde vara några som helst konstigheter. Men ytterligare ett argument till att avbryta min provanställning på Trafikverket var att jag tar antidepressiva mediciner. Personligen tror jag inte att man reagerat likadant om jag mediciner för epilepsi eller högt blodtryck – eller att jag faktiskt tar blodfettsnedsättande mediciner. Jag ångrar faktiskt idag att jag inte frågade vad det var som skrämde med mina mediciner. Vad är det man är så rädd för? Vad tror man ska kunna hända? Och i övrigt tycker jag inte att arbetsgivaren ska lägga sig i vad jag tar för mediciner så länge det inte innebär en konkret säkerhetsrisk. Och dit räknas inte antidepressiva mediciner, som är oerhört snälla mediciner. Jag har tagit dessa mediciner under närmare 20 år och har aldrig varit med om att någon arbetsgivare reagerat på detta. Jag har kört 200 meter oljetanker, arbetat inom den högsta säkerhetsklassen du kan ha inom Polisen och jag har dirigerat tågtrafiken – men aldrig har någon opponerat sig.
Så även här kommer vi in på vad jag själv ställer för krav på en arbetsgivare och vad som är okej på fritiden eller ej. Vad gäller bloggen, är jag öppen för en diskussion med arbetsgivaren, men när det kommer till medicinerna är det inte något jag kan göra något åt. Och det är heller inte något som påverkar mina prestationer på jobbet – så länge jag tar mina mediciner, kan jag leva precis som vem som helst. Det är först om det skulle hända något som gör att jag inte får tag i mina mediciner och kanske inte kan ta dem under flera dagar som det blir problem. Men det är ett osannolik scenario, så det kommer förmodligen aldrig att ske. Jag kan inte se anledningen till att avsluta en anställning – inte ens en provanställning – med hänvisning till mina mediciner.

Slutligen blir jag provocerad av arbetsgivare som uppenbarligen inte gör sitt jobb. Ska du rekrytera någon, ska du också läsa på om vederbörande innan hen erbjuds en anställning. Det inkluderar att läsa hela personens CV, inklusive bifogade länkar, det inkluderar att kolla upp allt sådant som kan anses vara relevant för en anställning. Är det nu relevant att man inte tar vissa mediciner, ja men ta då reda på det innan istället för efter att en person rekryteras. Är det nu relevant huruvida någon bloggar eller ej, jag då är det också väldigt lätt att ta reda på. Vågar man inte fråga personen ifråga om hen har en blogg, så är det många gånger bara en googling bort. Min blogg hittas med lätthet om man googlar mitt namn till exempel. Om ni inte tror mig, så googla på ”Tobias Lindqvist blogg” och se vad ni hittar! 😊
Men principiellt har jag alltså svårt för arbetsgivare som lägger sig i lite för mycket och försöker styra över vad jag gör utanför arbetstid. Dit hör att lägga sig i mina alkoholvanor, att ha åsikter om vad jag lägger ut i sociala medier (så länge det inte är relevant) liksom vad jag tar för mediciner¹. Ska man styra över min fritid, ska det vara relevant för det jobb jag utför. Som sagt, självklart är jag nykter på arbetstid, självklart lägger jag inte ut känsliga uppgifter om mitt jobb på internet och givetvis förstår jag att vissa mediciner inte går ihop med vissa arbeten – men dit hör inte de mediciner jag tar.

1. Läs vidare här om mina senaste erfarenheter från Trafikverket. ↩︎