Det som kallas fullproppat i tunnelbanan kallas trivsam intimitet på en nattklubb

Jag har alltid bott längs tunnelbanans gröna linje sedan jag hade förmånen att få tag i en lägenhet inom tunnelbanenätet. Och det är sommartid en utmaning att vara beroende av spårbunden trafik, det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Sommartid är nämligen tid för banarbeten, både för vanliga järnvägen och tunnelbanan. Tidigare somrar har det varit en utmaning att ta sig fram med gröns linjen, eftersom det varit massiva arbeten på olika håll. Rekordet var nog härom sommaren, då man fick genomföra flera byten på vägen till stan. Normalt tar det tio minuter till Skanstull, men den sommaren tog det närmare 40 minuter. En annan sommar var det totalavstängt en del av sträckan in mot stan och tunnelbanan ersattas med buss. Vilket naturligtvis ställde till det en hel del när man skulle till och från jobbet och hade tider att passa.
Det är inte det att jag inte förstår att man måste underhålla infrastrukturen, det är liksom inga konstigheter. Men det ställer till det en hel del för oss resenärer. Det är kanske inte hela världen om man åker tunnelbana någon enstaka gång, men för en annan som är helt beroende av tunnelbana blir det något helt annat. Att resan till och från jobbet plötsligt blir 30 minuter längre påverkar ju vardagen en hel del, det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Det är en timme om dagen eller fem timmar i veckan som får lägga på sina resor, vilket kan vara nog så frustrerande.

I år är det inga banarbeten längs gröna linjen, vilket är oerhört skönt. Det går att ta tunnelbanan precis som vanligt till stan och jobbet eller vart man nu ska. Däremot är röda linjen mer drabbad – och jag tar röda linjen när jag ska till jobbet. Från att ha två byten när jag ska till jobbet, har jag nu plötsligt fyra byten och resan tar avsevärt längre tid än normala fall. När jag söker på resan i SL:s app väljer den oftare andra resvägar än med tunnelbanan, inte minst när jag ska åka till/från jobbet. Nu blir det mer buss och jag får se stora delar av söderort när jag ska till jobbet – delar som jag knappt har sett förut eftersom jag inte haft anledning att åka dit. Det är visserligen lite spännande, men jag skulle hellre ha smidiga och enkla resor än att åka på sightseeing. I slutändan är det inte jättemånga minuter som skiljer i ren restid, men det är ändå några minuter som jag hellre skulle spendera hemma än på en buss någonstans i Stockholms södra förorter.
Det är samtidigt tur att det finns alternativ till tunnelbanan, att det finns bussar som kan ersätta tunnelbanan så att man kan ta sig fram även när tunnelbanan ska renoveras. Man får skatta sig lycklig som bor i en stad där det går att ta sig fram kollektivt i de allra flesta lägen. Det är väl när det snöar kraftigt som det blir strul även här, för det vet ju alla – snöar det funkar ingen trafik i Stockholm. Ja, det är väl möjligen tunnelbanan eftersom den går under mark. Men annars funkar vare sig bussar eller pendeltåg vid snöoväder.

Jag tänker ibland på hur det skulle vara om man bodde på en mindre ort, där kollektivtrafiken inte alls är så utbyggd som i Stockholm, där det kanske går några få bussar om dagen. Det hade inte funkat att klara sig utan bil, utan man skulle vara helt beroende av en sådan. Tänk om de få bussar som ändå går plötsligt skulle dras in under några sommarveckor – då skulle man inte kunna ta sig till jobbet överhuvudtaget. Här i Stockholm går visserligen tunnelbanan inte lika tätt som i normala fall och visserligen är det banarbeten i tunnelbanan, men det går fortfarande att ta sig fram tämligen enkelt. Även om det ibland tar lite längre tid. Det är trots allt fördelen med att bo i storstan, att man i princip alltid kan ta sig fram utan bil, man är inte beroende av en dyr bil i slutändan. Något jag verkligen uppskattar med att bo här. Jag har bott på mindre orter – som Hudiksvall och Söderhamn (där jag också tillbringar en stor del av somrarna) – och vet hur krångligt det är om man ska försöka klara vardagen utan bil.
Så det märks att det är politiker från Stockholm som bestämmer att bensinpriserna ska höjas, att det överlag ska bli dyrare att äga bil. Det är en sak att låta bilen stå eller avstå från bil i en storstad, där kollektivtrafiken fungerar någorlunda tillfredsställande – men på många mindre orter finns inget alternativ till bilen och där måste man helt enkelt ha bilen till jobb, skola och andra ärenden. Här i Stockholm saknar jag egentligen inte att ha bil, men det gör jag när jag ska till sommarstugan i Söderhamn – då jag nästan aldrig tar tåget upp utan i princip alltid hyr bil.

Men det finns flera faktorer till att jag inte har bil utan väljer att spara de pengarna istället. Dels behöver vi ingen bil i vardagen, utan den fungerar alldeles utmärkt utan bil. Men sen formligen avskyr jag att köra bil i Stockholm – i synnerhet i innerstan. Det är stressigt, högt tempo, massor av filer och väldigt hätskt – trots att jag bott 25 år i stan så har jag fortfarande inte vant mig vid att köra bil i stan. Det går bra ute i förorterna, men så fort jag kommer in till stan får jag nästan panik. Jag blir oerhört stressad av att köra i stan och avstår det in i det längsta. Så är jag inte i småstäder, där det absolut inte gör mig någonting att köra. Jag kör gladeligen genom städer som Hudiksvall, Söderhamn och andra ställen – även för mig totalt okända småstäder – men undviker storstäder.
Den absolut värsta stad jag kört i är nog ändå Göteborg, där jag kört ett par gånger – men jag säger nog att det kommer jag aldrig mer att göra. Trafiken är inte fullt lika hätsk där, men det är ändå en fruktansvärd stad att köra i med alla filer, bussfiler och spårvagnar. Så nej, där kör jag aldrig mer utan håller mig till att gå eller åka kollektivt.