Facebook har ett ganska stort regelverk – men inte för användarnas säkerhet utan för att de inte ska bli stämda

Jag börjar bli helt ärligt trött på vara på Facebook – och den tid jag kommer vara kvar där är förmodligen tämligen kort. Tidigare har det varit för att inlägg plockats bort med motiveringen att jag ägnat mig åt spam – trots att de aktuella inläggen varit länkar till harmlösa blogginlägg. Den senaste händelsen är att jag fått en varning för automatiserad aktivitet på Facebook – en varning som kom när jag varit helt inaktiv på Facebook under flera timmar. Det enda som hänt var att min dator stått på under en eftermiddag utan att jag suttit vid den – med Facebook uppe på skärmen. Och det räckte alltså för att jag skulle få en varning för hur jag använder Facebook. Själv blir jag bara så oerhört trött och tappar liksom gnistan för att fortsätta använda Facebook. Jag blir bara så fruktansvärt trött på att man har automatiserade logaritmer som ska styra över hur vi användare ska bete oss när vi använder Facebook – utan möjlighet till att kunna överklaga eller liknande, mer humana regelverk.
Självklart behövs regler för en plattform som Facebook, men lägg istället energin på dem som faktiskt missköter sig och inte på oss skötsamma användare! Vi har så mycket problem med näthat, hot och all annan skit som förekommer på sociala plattformar – men det gör man uppenbarligen ingenting åt. Jag vet inte hur många gånger jag själv har anmält vad jag anser är olämpligt beteende på Facebook – men ingenting händer. Och då har jag anmält både till Facebook och – de gånger det varit frågan om brott – till Polisen. Så det börjar kännas ganska tröstlöst på något vis och jag börjar alltmer att tappa lusten när det gäller att vara kvar på Facebook – inte minst utifrån hur Facebook bemöter vissa av oss användare.

Men det finns faktiskt en aspekt till som gör att jag ibland överväger att gå ur Facebook. Alla ni som följt min blogg under de senaste åren, vet hur jag hade det i skolan – så jag kommer inte dra hela den storyn igen. Jag har valt att låta det hela vara just historia, jag har valt att låta udda vara jämnt och har lagt till de allra flesta av mina gamla klasskompisar på Facebook – före detta plågoande eller ej. Det är ytterst få jag valt att inte lägga till med tanke på det förflutna – men några stycken har jag avstått ifrån att lägga till med tanke på sådant som inträffat under skoltiden.
Dock måste jag berätta om en händelse, som inträffade för ett antal år sedan. Jag var på klassträff med min gamla högstadieklass, en tjej i klassen kände inte igen mig och kom fram med handen framsträckt för att hälsa och presentera sig. Jag presenterade mig och när hon insåg vem jag var, drog hon tillbaka sin hand – hon ville inte hälsa på mig och vände bort blicken. Där och då valde jag att inget säga, men tänkte att jag tyckte synd om henne som inte kommit längre än så i livet. Några dagar senare hittade jag av en slump samma person på Facebook och skickade en vänförfrågan. Något som inte ledde till något annat än att jag blev blockerad av vederbörande. Och jag kan inte annat än känna att jag tycker synd om damen ifråga – jag har mig veterligen aldrig gjort henne något, men hon vill inte hälsa, vill inte ha mig som vän på Facebook och det utan att förklara varför.

Men tjejen i exemplet ovan är inte ensam om sitt beteende, även om hon varit lite extra utstuderad i sitt sätt att vara. I princip alla har godkänt mina vänförfrågningar eller själva skickat en sådan till mig. Men jag märker en tydlig skillnad mellan mina gamla plågoandar och dem som förhållit sig mer neutrala eller faktiskt varit snälla. Bland de som förhållit sig neutrala eller varit snälla under skoltiden, så får jag ibland gillamarkeringar och/eller kommentarer på sådant jag lägger ut. Men det är vissa som jag haft som ”vänner” på Facebook under 15 års tid men som aldrig reagerat på sådant jag lagt ut. De har inte ens besvarat meddelanden, reagerat när jag kommenterat vad de har lagt ut eller liknande – alltså inte ens besvarat tilltal. Medan de flesta andra av mina vänner på Facebook beter sig precis som man förväntas göra på en sådan plattform – alltså gilla, kommentera och besvara meddelanden.
Självklart förväntar jag mig inte att alla ska gilla och/eller kommentera sådant som jag lägger ut. Men jag har märkt ett mönster, att somliga är väldigt aktiva på andras profiler – men inte när det kommer till det jag lägger ut. På 15 år kanske man skulle kunnat gilla något av det jag lagt ut, skrivit någon enstaka kommentar – för jag tror inte på att man ogillar allt jag lägger ut på Facebook. Man måste inte älska allt, men något under 15 års tid borde ändå väckt någon form av reaktion. Eller?!

Men jag får villigt erkänna att det tär lite på min vilja att vara kvar på Facebook när somliga faktiskt totalt dissar det jag lägger ut – inte minst när man ser detta mönster i det hela. Ett mönster i att man gillar och kommenterar sådant andra lägger ut, men aldrig sådant jag lägger ut. Det förtar liksom lite av glädjen när det kommer till att vara på Facebook. Sen får jag väl se det som så att problemet egentligen inte ligger hos mig, utan hos dem som inte reagerar det allra minsta på sådant jag skriver och lägger ut. Vad gäller tjejen jag gav som exempel ovan, så tog jag det hela inte alls särskilt personligt. Och jag tar det väl inte särskilt personligt att somliga andra inte heller reagerar på det jag skriver, men jag tycker att det känns lite trist bara. Trist att vissa inte kommit längre än så här sedan vi var små, trist att man liksom låter vissa saker hänga kvar efter 30-35 år.
Nu är det bara en person som mer eller mindre uttryckligen visat att hon fortfarande inte vill ha med mig att göra – av anledningar som jag inte känner till. Kanske är jag inte mycket bättre själv när jag avstår från att lägga till somliga på Facebook för sådant som hänt för 35 år sedan? Sen ska tilläggas att det bara är enstaka personer jag själv valt att inte lägga till på Facebook på grund av saker som hänt förr tillbaka, de allra flesta gamla klasskompisar jag lagt till eller accepterat vänförfrågningar när de kommit. Men jag märker att skolans tendenser fortfarande sitter i hos somliga gamla klasskompisar. Inte alla, men somliga.