Förändring är det enda tecknet på att man lever

Det kommer kännas konstigt att börja jobba igen, det är en sak som är säker. Åtminstone om man bortser ifrån det rent ekonomiska, för där har vi gått på knäna under den tid jag inte jobbat heltid. Det kommer kännas konstigt att inte ha den tillvaro jag nu har vant mig vid och faktiskt tyckt varit väldigt behaglig, gemytlig och trevlig på många sätt. Jag har haft tid till att skriva, filma och vara med syskonbarnen på ett sätt som inte är möjligt när man jobbar. Hade det inte varit för det ekonomiska, hade jag gärna fortsatt på den inslagna banan och levt på bloggen, filmen och skrivandet. Trots allt har jag byggt upp en vardag kring att ha en tillvaro där jag inte har ett jobb att gå till. Jag pallrar mig upp ur sängen i bra tid på morgnarna och ägnar dagarna åt att skriva, filma, och blogga. Bloggen har nog aldrig varit så väl omhändertagen och uppdaterad som den varit under de gångna veckorna. Kaffebryggaren har fått jobba mer än den förmodligen är van vid under de dagar jag är hemma och kaffeångorna har legat tjocka i lägenheten. Jag har haft ovanligt regelbundna vanor med frukost, lunch, middag och kaffe på bestämda tider.
Men jag vet att man måste vara realistisk, det funkar inte att leva på dessa ting hur gärna jag än skulle vilja att det skulle gå. Och det är klart att man inte bara kan gå hemma för att det är bekvämt, förr eller senare måste man ut i arbetslivet igen. Det finns inte någon anledning att tacka nej till jobb, att avstå ifrån att göra rätt för sig – och förstås själv få en bättre ekonomi. Som jag redan fastslagit – och många garanterat redan vet – så blir man inte fet på A-kassa, utan man behöver en säkrare inkomst än så.

Men jag ska också erkänna att jag längtar tillbaka till arbetslivet, det är inte så att jag hellre går hemma och latar mig egentligen. Men tillvaron är tämligen skön och härlig på många vis när man kan ägna sig åt sina hobbys mer eller mindre på heltid. Hade det inte varit för min firma, hade jag förmodligen blivit uttråkad för länge sedan. Som vardagen just nu ser ut, kommer jag trots allt ut på ett och annat uppdrag genom firman och träffar därigenom en hel del folk. Skulle jag bara sitta hemma och skriva dagarna i ända, hade det förmodligen blivit väldigt ensamt i slutändan. Jag kanske skulle stått ut dessa tre månader som gått, men så värst mycket längre vet jag inte om jag velat ha en sådan tillvaro.
Jag avundas verkligen inte dom som har en annan tillvaro än mig som arbetssökande – och tänker då på personer som inte har lika fullspäckat schema som jag har. För många är det garanterat en fråga om att mest gå hemma, söka jobb och i övrigt kanske inte göra så värst mycket. och det blir garanterat tämligen långtråkigt i längden. För min del tar förstås även arbetssökandet i sig en hel del tid, eftersom det trots allt finns jobb att söka här i Stockholm. Hade jag bott på en mindre ort någonstans, hade förmodligen arbetsmarknaden sett totalt annorlunda ut och antalet jobb att söka hade inte varit lika många.

Så ja, jag är fullt medveten om att tillvaron och möjlighet till jobb inte ser likadant ut för alla. Jag själv är ganska lyckligt lottad som har mycket att stå i även om jag inte jobbar och dessutom har goda odds att få ett nytt jobb inom en ganska närstående framtid. Det är inte alla som har det så förspänt trots allt. Själv skulle jag krevera av en tillvaro då man i princip bara går hemma och inte hade särskilt mycket att göra, jag skulle bli extremt uttråkad. Man kan givetvis plocka hemma, städa och pyssla med hemmet – men det är ingen heltidssysselsättning, det går trots allt inte att städa sönder hemmet om man säger så. Och trots allt var en av anledningarna till att jag en gång flyttade till Stockholm – och att jag också blivit kvar i alla år – att arbetsmarknaden är så hemskt mycket bättre här än exempelvis i lilla Hudiksvall, som jag kommer ifrån.
Nu har jag i alla fall testat att gå hemma ett tag och det har på flera sätt varit några stimulerande månader, även om de inte gjort mig särskilt mycket rikare rent ekonomiskt. Jag har kunnat ägna mig åt saker jag tycker är roligt under dessa månader, vilket varit fantastiskt roligt. Med tiden har jag samlat på mig en hel del energi och börjar känna mig redo för att börja jobba igen. Och ja, ni läste rätt! Det har varit stimulerande att gå hemma ett tag och kunnat ägna sig åt sin hobbys på heltid ett tag – man kan ju bara önska att det vore saker som inbringade mer pengar än vad de i slutändan gör.

Det som är lite frustrerande just nu är ändå att det är så svårt att planera något för den kommande sommaren. Även om vi inte har så värst mycket pengar just nu, vore det ju behändigt om det gick att planera in när vi ska vara i stugan och liknande saker. Just nu vet jag ingenting om den kommande sommaren, jag vet inte om jag kommer att jobba eller ej och ifall jag har möjlighet till semester om jag börjar jobba innan sommaren kommer. Hos vissa arbetsgivare har man ju förskottssemester, vilket ju vore perfekt med tanke på den stundande sommaren – men det är långt ifrån alla arbetsgivare som erbjuder något sådant, utan oftast får man först jobba in sin semester. Sedan har man alltid rätt till obetald semester, men det är frågan om jag kommer ha råd att göra det efter att ha gått arbetslös en stor del av våren. På sätt och vis hade det känts skönt bara att veta, även om det innebär att man vet att man kommer jobba hela sommaren. Då har man något att förhålla sig till i alla fall, vilket inte direkt är fallet just nu.
Samtidigt är det kanske det minsta bekymret jag har just nu, om huruvida jag får semester eller ej. Prio ett just nu är ju trots allt att få ett jobb, det går inte att komma ifrån. Inte minst för ekonomins skull är det klart att ett jobb är av högsta prioritet. Sen får saker som semester komma i andra hand litegrann.