Livet är som en stor målarduk – du måste kasta alla färger du kan på den

Så är helgerna över på riktigt för denna gång och vi är åter i vardagen igen. Om en knapp vecka är det Tjugondag Knut och då åker julsakerna ut för denna gång. På sätt och vis är det lite skönt att få ut julpyntet och helt återgå till vad som är vardag igen. Som säkerligen har framgått här på bloggen, så tycker jag mycket om julen, men efter en månad av pynt, sånger, glögg och julmat är man rätt nöjd och det känns skönt att helt återgå till vardagen och kunna påbörja nästa kapitel i tillvaron. Man är rätt nöjd när det kommer till julmusik och man är inte särskilt sugen på glögg eller julmat.
En liten gnutta vemod finns det nog trots allt i att städa undan julen, det har under så lång tid varit en del av tillvaron med allt vad det innebär. Det är väl alltid så när en stor epok i tillvaron är över, åtminstone för min del. Jag kan känna ett visst vemod när sommaren är över, när sommaren dör och hösten tar vid. Så det är inte helt ovanligt för min del. När jag var liten tyckte jag det var en otroligt sorglig dag när julen städades ut – precis som när man var i sommarstugan för sista gången för säsongen och gjorde i ordning den inför hösten. Jag minns hur jag någon gång försökte gömma undan den utslängda granen i ett intilliggande skogsparti för att ha något minne kvar efter julen.
Nu, som vuxen gömmer jag inte undan granen för att ha något minne efter julen, utan jag ser laglydigt till att få den bortforslad och återvunnen. Stockholms stad brukar vara duktig att ha uppsamlingsplatser för utslängda julgranar, där man kan lägga den tämligen vissna granen för att få den bortforslad när den nu gjort sitt. Även om jag kan känna ett sting av vemod över att allt är över vad gäller julen, så är det också skönt att få undan julstöket och helt återgå till vardagen igen. Allt har liksom sin tid och nu börjar nästa kapitel i tillvaron. Nu kan vi börja se fram emot ljusare tider, det har redan vänt sedan vintersolståndet den 22 december och dagarna har börjat bli längre – även om det inte märks så tydligt än så länge. Det är väl egentligen först i februari som man lite mer markant börjar börjar märka av att det blir ljusare.
Många klagar på hösten och tycker att det är en trist årstid, jag är snarare tvärtom. Jag har inte särskilt mycket emot hösten utan tycker att det är en härlig årstid. September och oktober kan vara riktigt fina månader, när vi sedan går in i november börjar man kunna se fram emot advent och jul. Däremot är januari och februari desto tristare. Det är bara mörkt, kallt och man har dåligt med pengar efter julfirandet. Så dessa månader ger jag inte särskilt mycket för, utan skulle gärna korta ner året med två månader. Men det går ju förstås inte, så det är bara att bita i det sura äpplet och härda ut.

Nu har jag fått en remiss för den utlovade lungröntgen som jag ska göra efter min lunginflammation i höstas. Jag har minst sagt fått grundlig vård efter att jag från början uppsökte vårdcentralen för att få ett läkarintyg för att kunna vara hemma från jobbet. Det fick jag visserligen också, men jag fick också en grundlig undersökning för att fastställa vad det var jag led av. Sedan har jag remitterats runt och varit på tre olika vårdinrättningar, inklusive 10 timmar på akuten på SÖS, för att få den vård jag behövde. I samband med sista besöket på vårdcentralen utlovade man en lungröntgen några veckor senare – och nu har alltså remissen kommit.
Jag har sedan länge slutat hosta och känner mig påtagligt bättre, för att inte säga helt återställd efter lunginflammationen. Det känns inte längre att jag varit sjuk, utan nu är det hela som bortspolat. Men jag kommer nyttja remissen och röntga mina lungor, bara så att jag gjort allt jag kan för att bli frisk. Det vore så surt om man fick någon form av ”återfall” bara för att man inte gått på alla kontroller. Eller om det till exempel visade sig vara något annat än lunginflammation, som jag själv inte känner av just nu. Så det är givetvis lika bra att genomföra alla undersökningar för att säkerställa att allt är som det ska. Och det känns betryggande att verkligen bli så grundligt undersökt som jag trots allt blivit och fortfarande blir.

Jag minns den tid jag rökte, då fick jag alltid en fruktansvärd hosta när jag blev förkyld – och detta är inte första gången jag åker på en lunginflammation. Det är visserligen några år sedan senast jag åkte på en inflammation, men det händer liksom lite då och då att jag gör det. Men hostan kom som ett brev på posten varje gång jag blev förkyld på den tiden jag rökte – det var mer regel än undantag. Och hostan kom från helvetet, så illa var den även om jag inte alltid åkte på någon lunginflammation.
Numera är det ytterst sällan jag trots allt blir förkyld, men de gånger jag blir det är hostan oftast inget större problem – den blir inte så illa som på den tiden jag rökte. Så där har vi ytterligare en fördel med att inte röka längre, jag blir inte sjuk lika ofta längre och de gånger jag blir sjuk blir det inte fullt lika illa som när jag rökte.