Lugn grabbar – lönen kommer radioaktivt!

Som alltid när man går på timmar, blir veckorna inte som man tänkt sig från början. Den gångna veckan såg från början tämligen lugn ut, men har i slutändan blivit extremt intensiv. Jag skulle ha ett par filminspelningar och sedan jobba två pass, vilket kändes ganska så lagom i slutändan. Men det slutade med fem arbetspass förutom filminspelningarna och jag har verkligen fått utnyttja dygnets alla timmar för att få schemat att gå runt överhuvudtaget. Det har trixats och pusslats med tider, sömn, tid för att äta och andas. Det hade inte gått utan saker som bil, mobiltelefon liksom en filofax att skriva upp allting i för att komma ihåg schema från dag till dag. Jag har kryssat kors och tvärs genom Stockholms län, jobbet i Södertälje, hemmet och Bagarmossen och filminspelningar i helt andra delar av stan. Det som fått mig att hålla igång är att jag vet att jag behöver pengarna och att det kommer bli en bra lön i slutet av december. Hade det inte varit för pengarna, hade jag nog tackat nej till några av de arbetspass jag blivit erbjuden men det tillåter inte min ekonomi just nu. Som timvikarie vet man ju sällan hur många pass man får från månad, så det gäller att passa på när jobben faktiskt tickar in. Så får man hålla lite i pengarna, för man vet trots allt inte om man alltid kommer att få ut en heltidslön.
Men jag klagar egentligen inte, det är bra att jag får jobba och dra in de pengar som jag faktiskt behöver efter att ha gått på A-kassa i flera månader. Sakta har jag de senaste månaderna börjat känna hur ekonomin börjat repa sig och komma på fötter – och det känns fantastiskt skönt. Nu börjar man komma dithän att det går att unna sig lite saker igen och man behöver inte helt och hållet tänka på vad man har råd med eller ej. Dessutom trivs jag oerhört bra på jobbet och känner inte att det är någon belastning att gå dit om dagarna. Detsamma gäller förstås det där med att åta sig filminspelningar, det är bara roligt och jag känner det inte som en belastning överhuvudtaget. Att jag sedan tjänar en liten slant på min hobby som statist gör ju inte alls ont, utan är bara ett rent plus. Inte minst nu, när jag inte har en heltidsanställning utan går på timmar. Ekonomin hade förmodligen inte funkat alls de senaste månaderna utan mina filminspelningar.

Nu återstår att se om den kommande veckan blir lika hektisk eller om jag kommer kunna ta det aningen lugnare Jag har i dagsläget fyra arbetspass och en filminspelning inplanerade, men det kan trots allt bli mer med tanke på att så mycket kan dyka upp med kort varsel – det gäller både nya arbetspass liksom filminspelningar. Det gör tiden lite svårplanerad om man vill planera in annat än jobb och film – som om man vill gå ut, gå på fest, ha gäster eller vad det nu skulle kunna tänkas vara. Men jag får träna på min förmåga att säga nej helt enkelt, för det är något som skulle kunna bli bättre. Jag är aningen obekväm med att säga nej när man ringer och vill att jag exempelvis ska jobba – dels för att jag behöver de pengar som arbetspassen drar in, men också för att jag vet att jag inte kan säga nej hur mycket som helst. Nu är det visserligen väldigt sällan jag faktiskt säger nej – det går att räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag gjort det sedan jag började i somras. Och som timvikarie har man också rätt att säga nej när man blir erbjuden jobb. Men jag vet också att om jag inte sköter det hela snyggt, då kanske jag inte får vara kvar som timvikarie utan i slutändan blir av med min tjänst. Så det gäller verkligen att inte tacka nej för ofta, då kanske man bestämmer sig för att anställa någon annan i min plats.
Nåja, jag tackar glatt ja till det allra mesta allteftersom saker och ting dyker upp. Och det gör att jag har fullt upp för det allra mesta. Jag har fått jobba mer än jag tror både jag och min arbetsgivare räknat med att jag skulle få göra. När jag började, pratade man om att jag skulle snitta 25-50 % av en heltid – men har i slutändan fått jobba heltid och mer därtill vissa månader. Det har varit fler semestrar och sjukskrivningar än man förmodligen räknat med och vetat om från början, så det är ju bra för min del. På något vis lever jag ju på att folk är sjuka, eftersom det är då jag får jobba. Än så länge är det inte många gånger man behövt ringa och väcka mig för att be mig komma så snabbt som möjligt, men den dagen kommer säkerligen den med.

Förutom en del jobb och en filminspelning, vankas det till veckan vissa roliga saker också och jag ska bland annat på födelsedagskalas på söndag. Just en sådan sak, där det trots allt känns befogat att tacka nej till jobb om man blir erbjuden att jobba söndag kväll. Det är inte många gånger under höstens och vinterns gång som jag faktiskt kostat på mig att vara ledig för att göra något roligt, så nu ska jag trots allt passa på. Jag får bläddra febrilt i kalendern för att hitta luckor för nöjen som det är just nu. Inte minst om sambon och jag ska hitta på något tillsammans, eftersom vi bägge jobbar skift och går om varandra en hel del. Men på söndag är vi båda lediga och bortbjudna, så då ska jag försöka se till att hålla det den vägen. I normala fall har man ju ett schema att jobba efter och som man kan planera sin fritid utifrån – men den lyxen har man inte som timvikarie, utan man får försöka planera efter bästa förmåga ändå och hålla tummarna för att man inte blir inkallad att jobba.
Men jag börjar sakta vänja mig vid tillvaron som timvikarie och känner att jag har koll på läget för hur ofta jag behöver jobba eller ej. Jag håller koll i schemat på när sjukskrivningar och semestrar läggs in och när det kan tänkas att jag blir inkallad att jobba eller ej. Sen vet man förstås aldrig hur det ändras från en dag till en annan – och man kan ju bli inkallad samma dag som vikarie. Men till viss del kan jag ”förutspå” när jag blir inkallad eller ej och det är rätt skönt – då kan jag planera den lilla fritid jag trots allt har.

Däremot har jag lyckats med bravaden att få sprickor under fötterna, vilket jag brukar få lite då och då. Jag försöker febrilt smörja in med olika salvor för att få dem att läka så snabbt som möjligt och hålla fötterna mjuka och medgörliga. Men det är rent förbaskat vad ont det gör att gå just nu, med en spricka under vardera fot – det är nästan att jag skulle behöva ett par kryckor, så illa är det. Aningen bättre går så länge jag har strumpor och skor på fötterna, så att det blir lite mjukt – men gå barfota är nästan omöjligt just nu. Och för att inte tala om när man duschar och det kommer in vatten eller tvål i sprickorna, då är det så att man vill skrika rakt ut. Det händer någon gång här och där att jag får sprickor under fötterna, men jag vänjer mig aldrig vid hur ont det faktiskt gör varje gång det sker. Det är tur att jag inte har ett jobb som kräver att jag är på fötterna en stor del av arbetspasset, då hade jag fått sjukskriva mig. Men nu fixar jag att vara uppe och gå det lilla som jobbet kräver, därutöver är jag stillasittande och kan vila mina ömmande stackars fötter.
Det är annars sällan jag har särskilt mycket krämpor numera, känns det som. Under några hade jag problem med ömmande höfter, där jag ofta fick inflammationer i höftmuskulaturen – vilket gör fruktansvärt ont – hälsporrar i fötterna och en lång rad andra saker. Men på senare tid har jag hållit mig förvånansvärt pigg och inte haft ont någonstans eller fått andra krämpor. Jag åkte visserligen på en rejäl lunginflammation förra hösten och var sjukskriven en månad, men det är nog också allt jag haft på bra länge.

Numera är jag ju dessutom vaccinerad emot lunginflammation, så det ska jag väl inte råka ut för i samma utsträckning längre. I torsdags blev det nämligen ett besök på vårdcentralen för att ta sprutan mot lunginflammation, vilket ändå gick förvånansvärt smärtfritt. Eftersom jag inte ligger i någon form av riskgrupp fick jag bekosta sprutan själv, men det var inte hela världen. Så nu ska jag förhoppningsvis slippa detta elände framöver och inte råka på lunginflammationer så fort jag blir förkyld – lite så som det faktiskt varit de senaste åren. Det var värt att betala 500 kronor för den sprutan och förhoppningsvis må lite bättre framöver. Sedan ska jag komma ihåg att fylla på vaccinationen, eftersom den bara håller i fem år – men frågan är om jag kommer komma ihåg det i slutet av 2029?
Några komplikationer kom inte av vaccinationen, som sköterskan varnade för när jag tog den. Man kunde få lite ont i armen och känna sig lite krasslig samma dag som sprutan tagits, men jag kände inte av något alls varken i torsdags eller fredags. Det plågsammaste – förutom sprutan – var att rycka av plåstret när jag tog en dusch några timmar senare och kom att ju hade ett sådant på armen.