Morgonstund har guld i mund

Det är härligt att märka vad mycket man hinner med när man är upp tidigt på morgonen, även om man inte har en specifik tid att passa. Jag har börjat med vanan att vara upp i tid på morgnarna för att hinna allt jag har att hinna med numera. Det är pluggande med tillhörande seminarier och föreläsningar, blogg, jobb, filmjobb, bokföring – jag ni vet ju redan hur mycket det kan vara ibland. Till det kommer förstås att ta hand om hemmet och försöka ha ett fungerande socialt liv. Så tillvaron tickar på och det där med att sova och andas kommer ibland i andra hand. Jag ska denna gång vara försiktig och lyssna på kroppens signaler så att jag inte springer in i den där berömda väggen igen. Jag har varit där en gång tidigare och det är inte något jag önskar min värsta fiende. Så jag ska hålla koll på varningssignalerna och dra i nödbromsen ifall jag märker att det hela barkar iväg åt fel håll. Men som ni alla vet, så gillar jag en fulltecknad kalender och har en tendens att boka upp mig så det brakar om det. Så det kommer bli en del tidiga morgnar och sena kvällar för att hinna med allt som ska hinnas med. Men det är det trots allt värt tycker jag – trots allt är det bara några veckor som det blir så här hektiskt. Sedan är en kursen över och jag kan ägna mig mer helhjärtat bara åt ryskan.
Och just att komma upp i tid på morgnarna känns som nästan lyxigt på något vis – man hinner otroligt mycket under dagen. Om jag inte ska jobba eller har andra tider att passa, stiger jag upp vid sex på morgonen för att hinna plugga och allt annat som ska göras under dagen. Jag äter frukost, lunch och middag, dricker mängder av kaffe och i övrigt spenderas en hel del tid vid skrivbordet för att få allting gjort under dagens lopp. Somliga dagar blir det ännu tidigare morgnar, men då har jag oftast tider att passa och ska iväg någonstans – som jobb eller resor någonstans. I onsdags var jag exempelvis uppe vid 03:30 på morgonen för att hinna med ett tåg till Köpenhamn klockan 05:21 från T-centralen. Och samma tid stiger jag upp när jag ska jobba dagpass och befinna mig på jobbet i Södertälje klockan sex.

I normala fall är jag ingen morgonmänniska, utan mer en nattuggla – men ibland måste man anpassa sig efter omständigheterna och faktiskt se till att komma upp i tid på morgnarna. På så vis håller jag dessutom en normal dygnsrytm – känner jag mig själv rätt, så skulle jag få en väldigt konstig sådan om jag inte hade tider att passa. Då är risken stor att jag sitter uppe sent på kvällarna istället och sedan sover halva dagen. Så för att hålla en vettig dygnsrytm har jag börjat ställa klockan för att komma upp i tid – och dessutom hinna med allt som ska hinnas med. Visst är jag trött vissa gånger när klockan ringer, visst känner jag mig lite sliten med jämna mellanrum – men det är skönt att ha denna vettiga dygnsrytm trots att jag jobbar skift. Skiftgång har ju annars en tendens att totalt slå sönder ens dygnsrytm och göra att man sover på de mest konstiga tider. Men jag är vid det här laget van vid att vrida och vända på dygnet och snabbt komma tillbaka till en någorlunda normal rytm. Väckarklockan är inte bara min värsta fiende utan också min bästa vän i sammanhanget – den är flitigt använd kan sägas. Jag använder mobilen som väckarklocka och har den därmed alltid strategiskt placerad bredvid sängen – och vet inte hur jag skulle klara mig utan min mobiltelefon, ur flera synvinklar. En sak är i alla fall säker; jag skulle inte komma upp i tid på morgnarna utan min mobil.
Jag undrar ibland om det går att bli ”omprogrammerad” från att vara nattmänniska till att bli morgonmänniska istället? Under den tid jag gick hemma sedan jag slutat på Trafikverket fick jag en dygnsrytm med väldigt tidiga morgnar. Det var inget jag aktivt valde, utan det bara blev så. Jag gick lade mig när sambon gjorde det – hon skulle ju upp och jobba på dagarna – och vaknade sedan ofta tämligen tidigt på morgnarna. Vid sextiden på morgonen hade jag sovit mina åtta till nio timmar och var oftast så pass utvilad att jag valde att stiga upp. Det var ganska skönt trots allt att ha en sådan dygnsrytm, att vara uppe i tid på morgnarna och kunna få ut så mycket som möjligt av dagen. Så kanske är det fullt möjligt att vänja om sig, det verkar ju trots allt så eftersom det var vad som hände när jag gick hemma tidigare i år.

Dock har jag varit motsatsen till vad många brukar vara genom åren. Under tonåren var jag otroligt morgonpigg och var oftast den som steg upp först i familjen. Det är först nu på äldre dar som jag börjat bli kvällsmänniska och ibland kan sova till framåt elva på förmiddagen. Oftast brukar det ju vara det omvända, att man i tonåren sover bort halva dagen för att sedan bli mer morgonpigg med årens gång. Men jag har gjort en omvänd resa och var mycket morgonpigg i tonåren medan jag på senare år med lätthet kan sova till framåt elva på förmiddagen. Självklart är det så att jag får sätta väckarklockan för att vara upp tidigt numera, det är inte så att jag vaknar av mig själv vid sex och stiger upp. Men jag har alltmer börjat inse det bekväma i att stiga upp tidigt och faktiskt få ut väldigt mycket mer av dagen än när jag sover en stor del av förmiddagen.
Sen behöver jag förstås få sova ut ibland och bryr mig då inte om att ställa klockan följande morgon. Inte minst när jag jobbat intensivt, eller av andra anledningar varit igång sedan väldigt tidig morgon. Efter min tripp till Köpenhamn, blev det en rejäl sovmorgon dagen efter – det tar trots allt på krafterna att vara uppe tidigt och sedan komma hem sent på kvällen. Detsamma gäller när jag jobbat intensivt och gjort flera pass på rad med tidiga morgnar eller sena kvällar. Så jag får min sömn, men ibland skär jag ner på den för att kunna komma upp i tid på morgonen.