allkonstnarenKunskaper försvinner snabbt när man inte underhåller dem, inte minst när det kommer till språk. I höstas tyckte jag mig ha skapligt grepp om ryskan och dess grundläggande grammatik, men har ju inte direkt använt kunskaperna under de gångna månaderna. Nu har jag tagit tag i att göra de inlämningsuppgifter jag missade under höstterminen – och insåg rätt snabbt hur mycket jag hunnit glömma under den tid som gått. Och då pratar vi trots allt bara några månader, inte år. Men jag vick verkligen slita med att gå tillbaka i gamla anteckningar, slå i ordboken och grundligt tänka efter för att komma ihåg alla ord och böjningar.
Inlämningsuppgiften som skulle vara inlämnad i morse tog avsevärt mycket längre tid att göra än de uppgifter jag lämnade in under hösten – jag var stundtals nästan på väg att ge upp och hann tänka tanken att helt gå om kursen. Men så illa blev det trots allt inte i slutändan, jag insåg att kunskaperna fanns någonstans i bakhuvudet och ändå gick att fiska fram till sist. Det gällde bara att komma in i tänket igen helt enkelt.
Det blev lite av en backflash till höstens pluggande och slitande med rysk grammatik, samtidigt som jag började se fram emot att återuppta studierna till hösten. Det ska bli roligt att fortsätta plugga ryska och förhoppningsvis lära sig språket skapligt bra. Jag har inga förhoppningar om att kunna ha några djupa diskussioner på ryska, men hoppas i alla fall på att kunna förstå sammanhanget när jag hör språket – och kanske klara mig skapligt om jag skulle åka till ett ryskspråkigt land.
Redan nu snappar jag faktiskt upp en hel del ord som jag kan när jag hör ryska pratas, även om jag inte kan tillräckligt för att förstå sammanhanget. Men det är dit jag hoppas på att komma så småningom. Pratas det engelska på TV, brukar jag inte ens behöva läsa undertexterna, men om jag kommer kunna prata så pass bra ryska i slutändan återstår att se. Men vad gäller engelska, har jag ju läst det språket avsevärt längre och har ju dessutom bott i England under en kort period, så det är ju trots allt viss skillnad.
Trots allt är det kul att plugga och att lära sig nya saker med tiden. Jag var fruktansvärt skoltrött när jag gick ut gymnasiet och hade inga som helst planer på att plugga vidare på någon som helst nivå. Men nu i vuxen ålder, kan jag tänka mig att plugga hur mycket som helst. Om det inte vore för ekonomin, skulle jag kunna tänka mig att plugga på heltid hela tiden. Det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna tänka mig att plugga. Det går att ta en kandidatexamen i ryska på Högskolan i Dalarna – där jag pluggar – och det är trots allt målet med studierna. Men då måste jag kombinera ryskan med ett annat ämne och där funderar jag på vilket ämne det ska bli. Jag funderar lite smått på att friska upp spanskan och kanske läsa när högskolepoäng spanska för att få ut just en kandidatexamen. Men det återstår att se om tiden och energin finns till det.
Just nu läser jag mest för att jag tycker det är roligt, inte för att jag har planer på att använda kunskaperna till något speciellt. Jag tror inte jag kommer jobba med något där jag har nytta av mina ryskakunskaper till exempel. Dessutom har jag för få år kvar i yrkeslivet för att tänka att jag ska hinna skola om mig till ett nytt yrke.
Häromdagen klagade jag över lugnet i tillvaron, att jag inte har fått så många uppdrag i min firma på sistone bland annat. Och det har verkligen varit stiltje på fler fronter de senaste veckorna, det vore lögn att säga något annat. Men nu, när jag dels börjat ta tag i ryskan igen – och dels faktiskt börjat få lite uppdrag igen, börjar jag känna igen min tillvaro. Denna vecka har jag två filminspelningar inplanerade till exempel, vilket är ganska normalt för min tillvaro. Jag brukar snitta ett till två uppdrag per vecka på min firma, vilket är ganska lagom. Det ger de inkomster jag behöver för att företaget mer eller mindre ska gå runt ekonomiskt – samtidigt som det ungefär är vad man orkar när man samtidigt pluggar och faktiskt också jobbar heltid.
Jag har ju arbetstider som tillåter att jag har så pass mycket utanför arbetstid som jag trots allt har. Det skulle inte gå att jobba kontorstider och samtidigt driva företag och dessutom plugga på halvfart, det skulle vara en omöjlighet. Jag försökte ha den kombon under kort period, men det ledde till att jag sprang rätt in i den där berömda väggen – en dag tog det plötsligt bara stopp och jag orkade inte mer. Följden var en lång sjukfrånvaro och jag lyckades aldrig gå tillbaka till det jobb jag då hade. Det ledde till att jag bytte jobb, till den anställning jag nu har – med mycket liberalare arbetstider och större möjligheter att kombinera arbetet med en väldigt aktiv fritid.
Jag inser alltmer att jag inte är skapt för kontorstider, jag har aldrig trivts med den inrutade tillvaro som sådana arbetstider ger. Nej, jag vill ha skiftgång med den fritid som de arbetstiderna trots allt ger. Med alltifrån sovmorgon mitt i veckan till lediga vardagar och regelbundna långledigheter. Jag har till och med svårt att få tid till träning när jag jobbar kontorstider, det är oerhört svårt att få tiden att räcka till allt när man är på jobbet mellan åtta och fem måndag till fredag.
Jag vet att de allra flesta jobbar på det viset och faktiskt får vardagen att fungera i alla fall, men jag har svårt att finna mig tillrätta med en sådan tillvaro. Jag känner mig piggare, mer utvilad och mer tillfreds med tillvaron när jag jobbar skift, så är de bara. Plus att jag har möjlighet att just den fritid jag vill ha. Sen är priset att man jobbar vissa helger och storhelger, men det kan jag trots allt faktiskt leva med. Jag har jobbat så i alla år och är van vid att inte alltid vara ledig på helgerna. Det är helt enkelt en vanesak.
Nu börjar jag återigen känna igen min fullklottrade kalender, med saker inplanerade mer eller mindre varje dag. Och det känns skönt att vara tillbaka på banan igen, nu hoppas jag bara att det håller i sig så och att det inte lugnar ner sig igen. Jag trivs med en ständigt pipande telefon och filofax som som är fullklottrad med aktiviteter och påminnelser om vad jag ska göra respektive dag.
Ja, jag kör faktiskt med filofax; jag tycker det är mycket behändigare än att använda den elektroniska kalendern i mobiltelefonen. Det är lättare att få en översikt över sin tid och jag känner mig bekvämare med att ha ett sådant system. Jag har liksom halva mitt liv i filofaxen, men biljetter, kallelser och annat som fortfarande kommer i pappersform. Sen får man gärna kalla mig gammalmodig, men jag tycker faktiskt det är oerhört behändigt. Och så slipper jag riskera att allt försvinner om till exempel telefonen skulle få för sig att gå sönder. Man blir handikappad så att det räcker och blir över ändå om den skulle slänga in handduken, så jag vill inte riskera att missa en massa saker bara för att telefonen går sönder, försvinner eller blir stulen. En filofax går inte sönder och risken är mycket mindre att man blir av med den. Jag kan dessutom tappa dn i golvet hur många gånger som helst utan att riskera att den går sönder.
