Önskar du att bli frisk är du på tillfrisknandes väg

I fredags var jag – återigen – till läkaren för att kontrollera mina lungor efter de gångna veckornas lunginflammation. Jag hade någonstans nästan sett fram litegrann emot läkarbesöket, att få se om jag fortfarande var sjuk eller faktiskt är på bättringsvägen. Givetvis hoppades jag förstås på att jag blivit frisk, att inte har någon inflammation kvar. Jag har fortfarande lite hosta kvar och lägger av en och annan hostattack med jämna mellanrum – men inte alls i samma utsträckning som när jag var hemma och var sjuk. Trots allt har jag blivit tillräckligt frisk för att vara tillbaka på jobbet igen och är nu i full gång på jobbet, vilket känns oerhört bra på alla sätt och vis. Men i och med hostan ville jag ändå gå på besöket hos läkaren för att vara extra säker på att det inte är något fel på lungorna.
Jag blev grundligt undersökt på vårdcentralen och man kunde inte hitta några fel på lungorna. Hostan förklaras med att den kan hänga i ett tag efter en lunginflammation och att den bör gå över av sig själv inom en snar framtid. Men för att vara på den säkra sidan kommer jag inom några veckor att kallas till lungröntgen för att följa upp att inflammationen inte kommer tillbaka eller något annat tillstöter.

Det känns ju väldigt betryggande att man tar det hela på så stort allvar och verkligen undersöker och följer upp ordentligt. Man har gjort väsentligt mycket mer än jag trodde när jag först gick till läkaren för ett antal veckor sedan. Då ville jag mest ha ett läkarintyg för att kunna vara hemma några dagar till. Det fick jag också, men blev dessutom grundligt undersökt och röntgad för att man skulle se vad som var fel. Och det man hittade var just lunginflammation och jag fick antibiotika utskriven. När kuren inte bet ordentligt, skickades jag från vårdcentralen till akuten, där jag blev kvar i cirka tio timmar en fredagskväll och natt för att återigen undersökas. Där kom man fram till samma sak som läkaren på vårdcentralen, nämligen en lunginflammation. Jag fick ännu starkare antibiotika utskriven – och denna gång hjälpte det, sakta men säkert försvann hostan och jag kunder återgå till jobbet. Nu får man bara hoppas att det fortsätter på den inslagna vägen och att jag inte blir sämre igen – eller att det i slutändan visar sig vara något helt annat än en lunginflammation.
Nu bet ju den sista antibiotikakuren, så man får väl anta att det var en lunginflammation och ingenting annat. Men någonstans finns förstås en liten, liten oro att det kan vara något annat – vad vet jag inte, men det är oundvikligt att inte fundera lite när hostan inte ger med sig helt. När man – som jag – haft cancer, blir man trots allt lite nojig när man har symtom som man inte känner igen. Jag kan säga att jag var än nojigare första tiden efter att jag varit sjuk för ett antal år sedan. Då var allting plötsligt cancer när jag inte mådde bra och det hände att jag gick till läkaren för minsta lilla krämpa. Nu har nojigheten och hypokondrin börjat gå över som tur är, men det är svårt att inte tänka på hur det var sist jag hade symtom som inte ens läkarna till en början visste vad de berodde på. Jag utreddes och remitterades runt till olika läkare under nästan ett års tid innan man hittade tumören som satt i nacken. Då hade jag först fått diagnosen diskbråck i nacken – och man ville röntga nacken för att se var det hela satt och hur stort det var. Istället för ett diskbråck hittade man en stor tumör i ryggmärgskanalen i nacken och jag opererades tämligen akut. Så det är svårt att inte tänka i de banorna när man har en seglivad hosta som inte vill ge med sig. Det är klart att man börjar tänka i banorna kring lungcancer och liknande, inte minst med tanke på att jag varit rökare under många år (även om det är många år sedan jag slutade). Innerst inne tror jag inte att jag har cancer igen, utan litar på vad läkarna säger. Men ibland, när hostan kommer och går som värst, är det svårt att stoppa tankarna.

Även om jag är tillbaka på jobbet, finns det vissa saker jag väntar med tills hostan gått över helt och hållet. Dit hör till exempel att träna, något som jag tänkt göra sedan jag börjat jobba igen egentligen. Men eftersom hostan inte vill ge med sig, väntar jag lite till – tills hostan givit med sig ordentligt. Jag vill inte späda på riskerna att bli sjuk igen genom att hålla igång alltför mycket. Någonstans skulle jag vilja komma igång med träningen igen, jag skulle verkligen behöva det men känner att jag inte är tillräckligt återställd för att gå tillbaka till gymmet. Man får liksom återgå till vardagen i små, korta steg och vara försiktig så att man inte faller tillbaka i någon sjukdom igen. Jag har haft min beskärda del av sjukfrånvaro för ett tag, så nu tänker jag inte ta några onödiga risker. Sjuk kan man givetvis bli ändå, hur försiktig man än är, men det är bara dumt att riskera något.
Sedan är jag extremt duktig på att komma med undanflykter för att slippa träningen, det erkänner jag villigt. Jag har slarvat extremt mycket de senaste månaderna, även innan jag åkte på min lunginflammation. Jag hade precis kommit igång med träningen igen när jag blev sjuk, vilket nästan känns som ett tecken på att jag ska hålla mig ifrån gymmet. Medan jag var sjukskriven var det totalt uteslutet att träna förstås – och nu väntar jag som sagt på att hostan ska gå över helt innan jag återupptar några tyngre fysiska aktiviteter.

Som jag misstänkte innan, skulle det inte gå helt friktionsfritt att ansöka om sjukpenning hos Försäkringskassan. Jag lämnade in en korrekt ansökan om sjukpenning i samband med att jag blev sjukskriven från den femtonde dagen och läkaren skickade in ett intyg elektroniskt. Nu hävdar Försäkringskassan att man inte fått något läkarintyg och jag måste börja rådda i vad som hänt med intyget. Jag undrar bara varför jag inte blir förvånad? Det är ju självklart att det ska trilskas och inte gå så smidigt som det trots allt borde göra. Det funkar inte att vara sjuk och ansöka om sjukpenning, det orkar man liksom inte. Så jag skattar mig lycklig att jag hunnit bli frisk innan det ska börja trilskas, så att jag faktiskt har energin att bråka lite med myndigheterna om min ersättning. Hade det bara varit någon dags ersättning det varit frågan om, då hade jag förmodligen inte ens brytt mig om att bråka – men nu är det en hel veckas ersättning, så det är några tusenlappar vi pratar om.
Som tur är, har jag en kopia på läkarintyget så jag får skicka in den till Försäkringskassan och hoppas på att det räcker. Det skulle väl bara fattas att man inte godkänner läkarintyget, men jag får ta den fajten och det bekymret då i så fall. Man har ju hört så otroligt mycket negativt om Försäkringskassan att det är svårt att inte bli förvånad när det inte flyter smärtfritt med en ansökan. Sen har jag trots allt undrat om det är samma myndighet man läser om i media och som jag haft med att göra de gånger jag varit sjukskriven tidigare. Eller har jag bara haft sådan tur att jag kanske borde köpa en lott eller två?! För jag har blivit väldigt bra bemött de gånger jag tidigare haft med Försäkringskassan att göra. Jag har blivit korrekt bemött och jag har fått mina pengar – även om det hänt en gång att jag fick vänta ett bra tag på första utbetalningen.
Jaja, förhoppningsvis löser det sig när jag skickat in kopian på mitt läkarintyg och jag kanske slipper bråka mer efter det. Man kan ju i alla fall hoppas…