Skådespeleri är konsten att få folk att låta bli att hosta

Så har jag på allvar kunnat ägna mig åt firman, parallellt med mitt jobbsökande. Det har blivit några filminspelningar trots allt, vilket är jätteroligt – nu när jag faktiskt har tiden att vara med och göra sådant här. Och jag har ju hållit på några år vid det här laget, så jag har inga större planer på att sluta utan snarare försöka vara på fler filminspelningar. Nu finns ju tiden och jag skulle åtminstone i teorin kunna hålla på på heltid om jag ville. Till viss del måste jag dock hålla koll på A-kassan, så att jag inte förlorar alltför mycket pengar på att vara på filminspelningar. Det blir en balansgång mellan vad man vill göra för att det är roligt och vad som faktiskt är ekonomiskt försvarbart. Eftersom filminspelningarna trots allt räknas som arbete, får jag avdrag på A-kassan när jag går på en filminspelning. Så det vill till att jag får minst lika mycket betalt för inspelningen som jag har i A-kassa.
Men det är roligt att för ett tag kunna ägna sig att filma, i väntan på att få ett nytt jobb att gå till. Jag har ju hållit på ett tag och börjar kunna det här vi det här laget. Det som är mest frustrerande är att man ju oftast inte får säga något om de projekt man varit med i förrän de sänts. Man skriver på strikta sekretessavtal i samband med medverkan och det är inget man vill bryta om man säger så. Jag börjar bli van vid det här laget och säger aldrig något om vad jag varit med i. I synnerhet inte i sociala medier, vilket verkligen är ett big no no.

Sen är det lite olika mellan olika inspelningar huruvida man får fotografera eller ej. Ibland finns inga restriktioner alls, ibland får man fota för eget bruk och ibland är det totalt fotoförbud. Jag är med vid så pass många inspelningar att det i slutändan kan bli svårt att hålla isär vilka jag får prata om, när jag får fota eller ej. Så jag kör för enkelhetens skull total nolltolerans, jag fotar inte och säger inget om vad jag varit med i. Jag fotar inte ens maten jag får, så strikt är jag. Det är liksom lika bra, annars händer det förr eller senare att man gör något man inte får eller bör. Jag är van vid strikt tystnadsplikt från vanliga arbetslivet, så det är inga problem att anamma samma sak som privatföretagare. Det må vara så att det kanske inte är hela världen att jag berättar för sambon vad jag gjort när jag kommer hem, men även det låter jag bli.
Men det är fantastiskt roligt med dessa inspelningar och ingen är den andra lik. Man träffar massor med folk och tjänar dessutom en liten extraslant vid sidan av den ordinarie inkomsten. Inspelningarna har tagit mig till ställen jag aldrig skulle kommit till annars, både i Stockholmsområdet och utanför. Vissa inspelningsplatser kommer tillbaka med jämna mellanrum, men det är också väldigt nya platser allt som oftast. Jag har åkt rallybil, gjort nakenscener och gått utklädd till viking genom centrala Stockholm – men vad gör man inte för konsten? 😉 Och det är ofta en hel del improvisation som statist, det är ytterst sällan man har ett detaljerat manus att läsa in i förväg. Istället får man veta i samband med inspelningen vad exakt det är man ska göra. Även om det inte är lika avancerat skådespeleri som för skådespelarna, så är det ändå en hel del improvisation, vilket är väldigt kul. Ingen filminspelning är den andre lik och instruktionerna kommer på plats för vad man ska göra och hur regissör och statistansvariga vill att man ska agera.

Till en början var man ju otroligt ”starstruck” när man såg skådespelarna göra entré för att spela in den aktuella scenen – och man tyckte inte alls att det var lika kul med inspelningar där det inte var några skådespelare på plats utan bara statister. Idag har jag träffat många av Sveriges stora skådespelare, eller åtminstone sett vissa av dem på nära håll. Somliga har jag agerat emot eller tillsammans med, andra har jag bara sett på håll samtidigt som man passerat som till exempel flanör. Plötsligt är det inte fullt lika roligt och intressant att se kändisar, det har liksom blivit något av en vardag att frottera sig med dem eftersom jag gör det så pass ofta. Man har börjat lära sig vilka som är trevliga och vilka som är lite mer diviga och vars kändisskap stigit dem åt huvudet. Jag kommer inte hänga ut någon här, men de allra flesta skådespelare jag träffat har varit oerhört trevliga och ödmjuka. Sen har det givetvis funnits undantag, så enkelt är de ju. Men alla är individer och olika som personer, vissa skulle säkerligen vara snorkiga och högfärdiga oavsett yrkesval. Men jag har varit med om skådespelare som har skällt ut alltifrån kameramän till regissörer för totala skitgrejer, som att man ska ta en omtagning till att någon gör en mindre tabbe. Eller somliga andra som inte vill ha med oss statister att göra, som nog helst hade sett att filminspelningarna klarat sig utan statister.
Men det pinsammaste jag varit med om, är nog de (fåtal) statister som tycker sig vara lite extra märkvärdiga bara för att de varit med på film. Vissa ska absolut hälsa på skådisarna, och försöka vara ”tjenis” med dem om det är så att de setts på tidigare inspelningar. De allra flesta statister är väldigt trevliga att ha med att göra, men somliga verkar tycka att de kommit upp sig lite. Andra gör inte riktigt som regissören säger, utan försöker vara så nära kameran de bara kan för att synas tillräckligt mycket i varje tagning. Sen har vi de egocentrerade statisterna som inte ifrågasätter regissörens instruktioner och hellre vill improvisera fram sceneriet och gå sin egen väg för att tolka sin roll. Ofta till andra statisters stora förtret.

Men jag har nog aldrig tidigare föreställt mig hur många detaljer man tar hänsyn till vid en filminspelning. Om jag som statist gått i en viss riktning i en scen, är det kanske naturligt att jag sitter eller står på en viss plats i nästa scen. Eller att jag inte är med i nästa scen om den utspelar sig någon helt annanstans – då kanske man får ta en annan statist till scenen efter. Så är det det där med tystnad under tagningarna. Alla som tror att man pratar för fullt bland bakgrundsstatisterna har fel. För faktum är att man mimar och det är faktiskt knäpp tyst bortsett ifrån skådespelarnas repliker. Festsorl, musik, motorljud och allt annat bakgrundsljud läggs i princip alltid på i efterhand. Och det är verkligen stenhårt på att det ska vara knäpptyst och inga ovidkommande ljud i bakgrunden – att prata, skratta, hosta, nysa eller göra andra ljud vid tagning är strikt förbjudet.
Så har vi alla dessa omtagningar som görs i tid och otid. Jag minns när jag var på mina första inspelningar, då trodde jag att man bara tog omtagningar om något gick fel – vilket är en sanning med viss modifikation. Ofta sätter man scenen, men gör en omtagning för att ha lite olika versioner – eller ändra på små, små knappt märkbara detaljer. Hur många omtagningar det blir, är lite upp till regissören och hur petig och noggrann hen är.

Men jag har märkt hur jag börjat lägga märke till detaljer i filmer och serier när jag tittar på TV eller är på bio. Jag lägger märke till avvikelser i sceneriet, att någons frisyr ändrats mellan två scener och så vidare. Sådant lade jag aldrig märke till innan jag började med film och insåg hur petiga man är med detaljer. Mellan varje tagning går kostym- och sminkavdelningen snabbt igenom frisyrer, sminkning, kläder och så så vidare så att det inte ska diffa mellan två scener. Detsamma gäller förstås sceneriet. Om ni tittar riktigt nog nästa gång ni ser en serie, kommer ni att se att alla är välsminkade och välkammade så länge något annat inte är relevant för handlingen. Detsamma gäller hur välstädat det är i bakgrunden – är det inte relevant för handlingen, så är det inte det minsta dammigt, stökigt eller smutsigt. Det skulle aldrig gå att spela in en film hemma hos oss med tanke på den ordning vi har. Det är visserligen skapligt städat, men lite för dammigt, stökigt och oordnat för att passa för en filminspelning. Och då ser det nog ut som hemma hos de flesta när man kommer hem till oss.
Så detaljerna förföljer en inom filmbranschen, det är med millimeterprecision som man spelar in scenerna och ingenting lämnas åt slumpen. Och är det ett yrke jag inte avundas, så är det skådespelaryrket – jag är så sjukt imponerad av denna yrkesgrupp. Man kör samma scen om och om igen – och skådespelarna levererar sina repliker med samma inlevelse varje gång. Visserligen gör vi statister samma sak om och om igen, men behöver inte alls ha samma inlevelseförmåga som skådespelarna. Och skådespelaryrket är inte alls så glamoröst som nog många vill tro. Det är ofta obekväma tider, långa arbetsdagar och massor av omtagningar.