Social kompetens är förmågan att umgås på ett sådant sätt att älskvärdhetens segel aldrig skörar

Ibland blir jag så trött på folk, så trött på att folk har sådan brist på uppfostran och social kompetens att det bara skriker om det. Jag är själv inte på något vis perfekt – men vissa saker har jag ändå snappat upp genom årens lopp och jag är i alla fall inte direkt elak, oförskämd, arrogant eller ouppfostrad. Vill jag åtminstone tro, men det kanske finns andra som annan uppfattning om mig, vad vet jag? Vad är det då jag stör mig på hos andra människor? Jo, det har hänt mig alltför ofta att man stämt träff och sedan dyker vederbörande inte upp – utan att höra av sig, utan att säga ett ord. Då värderar man inte min eller sin egen tid särskilt högt utan är bara arrogant och oförskämd. Medan jag var med på olika dejtingsidor, var jag med om just detta otaliga gånger. Man kunde prata med en tjej under en längre tid och sedan helt enkelt stämma träff någonstans för att hitta på något ihop, men dyker hon upp?? Nej. Säger hon något om att hon fått förhinder och inte kan komma? Nej. Och det är just detta som kan få mig att se rött.
Jag minns så väl en dejt jag skulle gå på för en massa år sedan. Vi hade bestämt träff på Stockholms central, skulle gå ut på kvällen och sedan ta in på hotell. Allt bokat i mitt namn. Jag var lite tidig och satte mig i en bar på centralen för att vänta in henne – hon skrev till och med och meddelade att hon var på väg när jag talade om var jag satt och väntade på henne. Men tiden gick och hon dök inte upp. Jag skrev och frågade hur det gick, men fick inget svar. Nästan en timme efter avtalad tid hade hon inte dykt upp, jag skrev ett surt meddelande till henne och bad henne växa upp, sedan åkte jag hem. Får man kalla fötter, så kan man dra en nödlögn – vad som helst – men låt mig inte sitta och vänta på att du inte dyker upp!
En annan gång skulle jag och en dåvarande – får jag väl säga – kompis gå ut en lördagskväll. Han ringde till mig på fredagen och frågade om jag hade lust att ses på lördagen, så det var i grunden han som tagit initiativ till att ses. Han sa att han skulle jobba några timmar på dagen på lördagen och visste inte riktigt när han skulle sluta, men lovade att höra av sig så fort han visste så skulle vi bestämma tid. Så blev det lördag och jag planerade liksom min dag efter att vi skulle ses. Frampå eftermiddagen hade han inte hörts av och eftersom jag då hade nästan en timmes resväg till stan, ville jag ha lite framförhållning. Så jag ringde för att se om han visste när han skulle sluta – men fick inget svar. Jag tänkte inte så mycket på, tänkte att han väl var kvar på jobbet och inte kunde prata. Tiden gick dock och jag hörde ingenting, när klockan blev sex på kvällen började jag fundera på om det skulle bli någon utgång eftersom kompisen inte hört av sig. Jag ringer igen för att kolla läget, får inget svar. Vid åtta slår jag nästa pling, börjar liksom blir orolig att det hänt något. Men fortfarande inget svar. Jag lämnar ett meddelande om att jag undrar om vi ska ses under kvällen och bad honom höra av sig. Men jag hör ingenting. Vid tio skickar jag ett sms och frågar vad som hänt, sa att jag tyckte att han åtminstone kunnat höra av sig även om han fått förhinder.

Det har nu gått drygt 20 år sedan kompisen ovan frågade om jag ville gå ut den där lördagen – och han har fortfarande inte hörts av. Självklart kan det uppstå en situation då man får förhinder och faktiskt helt enkelt inte kan eller hinner höra av sig – det köper jag absolut. Men är man en god vän, då hör man av sig efteråt, kanske dagen efter och förklarar sig, det skulle åtminstone jag ha gjort. I dagens högteknologiska samhälle är det så lätt att ringa, messa eller skicka en annan form av meddelande och förklara sig, helt enkelt tala om att det och det har hänt, jag kunde inte höra av mig igår. Då hade jag förstått, då hade hela händelsen varit ur världen. Men hör man inte ens av sig dagen efter eller ett par dagar senare och förklarar sig, ens med ett ynka sms – då är man inte mycket till vän. Åtminstone inte om man frågar mig. Självklart kan något ha hänt honom som gjorde att han inte kunde höra av sig den där lördagen – men om han så ringt en månad senare och förklarat sig hade jag varit förstående. Vad har gjort att han inte ringt under de dryga 20 år som gått? Någon gång borde han trots allt haft tid att ringa, eller?! När nu så lång tid har gått, känns det inte som att han är särskilt intresserad av att umgås med mig trots allt.
Varför inte jag ringt honom under dessa år? Därför att jag helt enkelt tyckt att bollen legat hos honom och inte hos mig. Till en början var jag helt enkelt irriterad över att han inte hörts av lät därför bli att ringa, sedan har jag tänkt att jag vill se hur lång tid det tog innan han hörde av sig, så jag hörde själv inte av mig av den anledningen. Att sedan gått så lång tid utan att han ringt har gjort att jag tolkat det hela som att han inte är intresserad av någon vidare kontakt och då har jag faktiskt låtit bli att ringa – fullt medvetet.

Med jämna mellanrum brukar jag sälja saker på exempelvis Blocket och även där märker man med lika jämna mellanrum att folk totalt saknar det där med uppfostran och social kompetens. Jag vet i skrivande stund inte hur många gånger jag bestämt träff med potentiella köpare som i slutändan inte dyker upp – helt utan att höra av sig eller på något vis tala om att de fått förhinder. Självklart kan saker hända som gör att du inte kan komma, som gör att man av någon anledning inte längre är intresserad av det jag ska sälja. Men ha då stake nog att höra av dig och säg som det är! Eller dra en vit lögn om du inte vågar säga som det är – men slösa inte med andra människors tid på det sätt som du gör när du inte hör av dig! Hade jag fått 100 kronor för varje gång detta hänt – att folk stämt träff men inte dykt upp utan att höra av sig – då hade jag varit ganska välbärgad vid det här laget, det är en sak som är säker.
Jag själv är uppfostrad i andan att har man lovat något, då håller man det såvida det inte dyker upp något som verkligen gör att man måste bryta löftet. Och då ska man ha stake nog att säga det till vederbörande. Självklart är det okej att få förhinder – jag säger inget annat – men det är inte okej att skita i att höra av sig. Och är nu situationen sådan att man av någon anledning inte kan höra av sig, då kan man göra det dagen efter eller liknande – inte minst som vän, för annars är det lätt att misstolka det hela som att du inte är intresserad av fortsatt kontakt. Den tolkningen gör åtminstone jag i vissa situationer, kalla mig sedan grinig och misstänksam, men faktiskt känns det så vissa gånger.