Din tankesmedja i etern
Jag har nog egentligen aldrig haft problem att få tiden att gå, även när jag gått hemma under långa perioder. Det var möjligen när jag hade lunginflammation i höstas och var hemma cirka en månad, då orkade jag inte göra särskilt mycket och det blev snart långtråkigt att bara vara hemma. Nu är det något …
Det kan tyckas känslokallt att inte bekymra sig så mycket över att bli arbetslös från en dag till en annan. Jag kan förstå om somliga reagerar på att jag inte verkar ta hårdare än jag gör på att bli av med jobbet – inte minst med tanke på omständigheterna. Och jag ska väl villigt erkänna …
Hittills har jag som sagt inte haft några som helst att få tiden att gå sedan jag blev uppsagd för någon dryg vecka sedan. Jag har inte haft tid att gå hemma och älta det hela, utan har valt att hålla igång och göra det bästa av situationen. Jag har nu haft tid att ägna …
I höstas var jag sjukskriven några veckor för lunginflammation. Då orkade jag inte varje dag klä mig och göra mig i ordning för dagen. Jag tog ofta bara en dusch och drog sedan på mig mjukiskläder som jag sjavade runt i under dagen. De flesta dagar lämnade jag inte ens lägenheten, utan var hemma merparten …
Jag hade egentligen börjat fila på ett annat blogginlägg till idag, men inser att jag får tänka om och fortsätta på temat från igår. Gårdagens inlägg handlade om min minst sagt tvivelaktiga uppsägning från Trafikverket häromdagen och det var ett inlägg som fått större genomslag och spridning än jag ens vågat hoppas på. I skrivande …
Vecka 41 lider emot sitt slut och man kan lägga ytterligare en höstvecka till handlingarna. Jag inledde veckan med att göra mina tre första nattpass i skarp drift på jobbet – visserligen med handledare, men ändå. Det var tufft, svårt och intensivt, men gick ändå oväntat bra kändes det som. Det är otroligt många moment …
Jag är verkligen glad att jag inte ska jobba kontorstider på heltid framöver, utan att det bara är högst tillfälligt. Veckorna går alldeles för fort när man har kontorstider och helgerna går mestadels åt till sådant som man inte hunnit med under veckan – som att städa, tvätta, handla och att eventuellt hinna med att vara lite social. För det där med att vara social, det hinner och orkar man knappt med under veckan när man jobbar mellan åtta och fem. Eller, åtminstone gör inte jag det.
Nu börjar jag sakta förstå att jag faktiskt snart ska sluta på mitt arbete och påbörja en ny anställning. Jag börjar inse att det kanske är sista gången jag är på ett visst objekt, att det kanske är sista gången jag jobbar med den eller den personen. I skrivande stund har jag inte alls koll på hur många arbetsplatser jag varit på genom åren, så många gånger har jag bytt jobb. Men jag lär mig liksom aldrig att handskas med känslan som nästan kan betecknas som separationsångest när jag ska sluta på en arbetsplats. Det finns alltid för- och nackdelar på en arbetsplats, det går liksom inte att neka till. Och det är väl nackdelarna som får en att sluta, medan fördelarna är sådant man saknar när det är dags att gå vidare. Och jag väljer att sluta på Securitas med fanan i topp och minnas det som har varit bra – vilket också det allra mesta har varit. Det finns flera anledningar till att jag slutar – som jag inte tänker gå in på här – men på det stora hela har jag trivts och det beror inte på vantrivsel, osämja eller annat elände att jag slutar.
Så var det det där med livspusslet ni vet, att få vardagen att gå ihop. Jag har faktiskt svårt att förstå hur man får det gå ihop när man har barn, husdjur och annat som ska hinnas med. För vår del har vi fullt upp med att få vardagen att fungera när vi är tå vuxna utan barn eller djur. Jag ska villig erkänna att jag jobbar långt mer än heltid, det har jag gjort sedan flera år sedan jag startade min firma för några år sedan. Men jag har gjort mig smått beroende av den extra inkomst som företaget inbringar, så det skulle vara svårt att sluta med den bisysslan. Ibland krockar det rejält och det blir ett pusslande för att tillvaron ska gå ihop. Man har haft ett fantastiskt tålamod mig på planeringen, dit jag ofta ringt och mejlat för att flytta på arbetspass när det inte går ihop med allt annat jag vill hinna med.
Några gånger under min yrkeskarriär har jag fått frågan att bli chef på någon nivå. Jag har en fyraårig chefsutbildning bakom mig och anar att det ses som attraktivt när man ska utse en ny chef i en organisation. Men jag har med årens lopp börjat inse somliga saker i min yrkesroll – och det är bland annat att jag inte passar som chef. Det finns liksom inte på världskartan att jag skulle gå in i en chefsroll och känna mig bekväm med det. Jag har vid ett par tillfällen fått frågan om jag skulle vilja vara chef inom en snar framtid – och vid samtliga tillfällen avböjt vänligt men ytterst bestämt. Jag kan liksom inte se mig själv sitta på en roll med personal- och ekonomiansvar och känna att jag gör ett bra jobb. Aldrig i livet. Det har inget med självförtroende att göra, utan enkom att jag vet att jag inte skulle fixa en sådan yrkesroll på det mentala planet.