Din tankesmedja i etern
Ytterligare en vecka i arbetslöshetens tecken kan läggas till handlingarna. Det låter som en ganska tråkig vecka egentligen, eller hur?! Men jag har haft fullt upp, så fullt upp att jag fått tacka nej till saker eftersom de krockat med varandra. Jag har betat av två filminspelningar, ett möte med min chef på extrajobbet och …
Ytterligare en vecka kan så föras till handlingarna och avrundas. Snart är dessutom september över och det känns verkligen surrealistiskt hur tiden liksom bara flyger iväg. Men kalendern förblir liksom fullspäckad både under veckorna och under helgerna och det gör att tiden går fruktansvärt fort. Tre veckor har jag förverkat på nya jobbet och det känns nästan surrealistiskt att jag om några dagar varit där en månad. Nu kan jag i alla fall se fram emot att om ett par veckor övergå till skiftgång igen, då min handledarledda del av utbildningen inleds. Det ska verkligen bli jätteskönt och jag ser fram emot att inte längre behöva gå på kontorstider. Jag ser fram emot att slippa trängas i tunnelbanan på väg till och från jobbet, jag ser fram emot att få mer tid och ork till saker och ting och att ha en mer varierad tillvaro.
Jag tillhör släktet som måste skriva upp precis allt för att komma ihåg det. Min ständiga följeslagare är min filofax, där jag har halva mitt liv – och jag går i princip aldrig hemifrån utan den. Jag skriver bokstavligen upp allt i den och skulle knappt klara mig en dag utan den. Vissa veckor är extremt fullklottrade, medan andra är desto tommare. Och jag vägrar att gå över till en elektronisk variant i mobiltelefonen, som jag vet att många nyttjar nuförtiden. Jag tycker helt enkelt inte att jag får den överblick jag vill ha om jag har alla mina anteckningar i mobilen.
Så lyckades man återigen skrämma livet ur mig från vårdens sida. Det är visserligen inte särskilt svårt att göra, man oroar sig för både det ena och det andra när man har en cancerdiagnos i bagaget. Som sagt, är det alltid en anspänning med dessa magnetröntgenundersökningar, man funderar alltid över ifall de kommer att hitta något i samband med undersökningarna. Under flera år vaggades jag in i någon form av lugn, eftersom man inte hittade något. Men så kom de där förbaskade cellförändringarna för ett drygt år sedan, följt av en lång strålbehandling för att bli av med förändringarna. Så inte minst efter det, har jag svårt att inte känna någon form av anspänning inför undersökningarna – och inte minst inför läkarbesöket efteråt, då man ska få veta resultatet.
Kunskaper försvinner snabbt när man inte underhåller dem, inte minst när det kommer till språk. I höstas tyckte jag mig ha skapligt grepp om ryskan och dess grundläggande grammatik, men har ju inte direkt använt kunskaperna under de gångna månaderna. Nu har jag tagit tag i att göra de inlämningsuppgifter jag missade under höstterminen – och insåg rätt snabbt hur mycket jag hunnit glömma under den tid som gått. Och då pratar vi trots allt bara några månader, inte år. Men jag vick verkligen slita med att gå tillbaka i gamla anteckningar, slå i ordboken och grundligt tänka efter för att komma ihåg alla ord och böjningar.
Det blev lite påskmat till sist, även i Bagarmossen. Vi jobbade både två under påskhelgen, så blev inte mycket till påskfirande direkt detta år. Men vi valde att ta igen det hela en aning i efterhand och dukade upp påskbord i måndags istället, på annandag påsk. Påsk har aldrig varit en särskilt viktig högtid för mig, så det gör inte särskilt mycket att improvisera firandet litegrann. Framförallt gör det inte särskilt mycket att jobba under denna storhelg och istället tjäna några kronor extra. De flesta högtider är inte så värst viktiga att vara lediga för min del och påsken är en av de högtider som hör dit. Det är klart man helst är ledig om det går, men den valmöjligheten har man oftast inte när man jobbar skift.
Jag avundas verkligen inte dem som dagligen pendlar med pendeltågen i Stockholm. Ens tålamod testas verkligen på allvar när man ska åka pendeltåg i rusningen. När jag åker till jobbet för mina nattpass, är rusningen fortfarande i full gång och man får trängas med folk på väg hem från jobbet. I dagsläget är det många inställda avgångar bland pendeltågen dessutom, vilket gör att de tåg som går bokstavligen är knökfulla med folk. Det har till och med varit gånger jag inte kommit med det tåg jag ska ta för att hinna i tid till jobbet – bara för att det varit så mycket folk som ska med.
Så är det måndag och en ny vecka har tagit sin början. Själv vaknade jag ovanligt tidigt och kände mig ovanligt utvilad – redan strax innan halv tio. Det är ovanligt för att var mig när jag är ledig, snarare brukar jag ofta sova till framåt elva. Men jag hade väl fått min skönhetssömn under de timmar jag sovit, så kroppen tyckte väl att det var dags att stiga upp. Det kändes lite ovant att köra igång kaffebryggaren redan vid den tiden, men också skönt att komma upp i skaplig tid för en gångs skull.
Så kan vi lägga ytterligare en vecka till handlingarna och det känns i kroppen att det varit en rätt intensiv sådan. Åtminstone i bemärkelsen av aningen för lite sömn, det har varit ett vändande och vridande på dygnet som gjort att tröttheten kommit ikapp så här i efterhand. Jag jobbade måndag och tisdag natt, vilket blev de två sista av totalt sex nattpass. Och ja, det känns när man jobbat sex nätter i rad – hur luttrad nattarbetare man än är. Onsdagsdygnet ägnades åt att vrida tillbaka dygnet för att sedan kliva upp halv fem i torsdags morse då det bara av till Uppsala för en filminspelning, som i slutändan aldrig blev av. Att jag var trött torsdag kväll behöver jag knappast säga, misstänker jag. Det var så pass illa att jag slumrade till i soffan framför TV:n under kvällen.
Sakta men säkert är jag tillbaka i gamla hjulspår igen och känner att jag är hemma igen i en heltidstillvaro. Verksamheten i firman har sakta börjat komma igång igen, även om det inte är fullt lika intensivt som det kan vara i somliga perioder. Och det känns inte som att det är för mycket, utan snarare tvärtom känns det riktigt, riktigt bra. Jag var lite orolig till en början, att det skulle bli för mycket att återgå till heltid, inte minst om jag skulle kombinera det hela med uppdrag i firman. Men jag har enbart tyckt att det varit roligt att återgå till en normal vardag. Framförallt känns det skönt att slippa Försäkringskassan, att veta vad man vågar och inte vågar göra för att inte få sin sjukpenning indragen.