Så har det alltså skett. I måndags kom flytt firman och började konka saker från vår gamla lägenhet på andra våningen till den nya lägenheten på plan fem. Det har varit med någon form av skräckblandad förtjusning jag sett fram emot flytten. Förtjusning över att få större boendeyta, att ha större ytor att röra sig på – men viss vånda över att under de kommande veckorna leva i en konstant röra av flyttkartonger och att inte veta var alla saker finns.
Sedan i måndags har vardagen fyllts av flyttkartonger, oreda och konstant förvirring. Det går inte att med ord beskriva den totala oreda som just nu fyller vårat nya hem. Och då har vi ändå haft ett par dagar på oss att packa upp och sakta komma i ordning. Jag har fått stävja mig mot att hålla på alltför mycket i lägenheten och ändå tänka att jag faktiskt är sjukskriven och inte orkar pyssla alltför mycket. Litegrann har jag gjort, men inte så mycket som jag förmodligen gjort i normala fall, om jag varit frisk. Å andra sidan hade jag ju jobbat i det läget och förmodligen inte haft tiden att göra särskilt mycket.
Separationsångesten jag kände under helgen över att lämna den lägenhet som varit mitt hem under så många år, känns inte riktigt av längre. Nu har jag ett nytt hem och känner att det kommer bli bra med tiden. Den enda frustrationen just nu, är att vi väntar på att få nya golv lagda i större delen av lägenheten och att parketten i vardagsrummet ska slipas. Det innebär att vi måste invänta golvläggningsfirman innan vi kan packa upp hela bohaget. Något som känns så totalt onödigt eftersom lägenheten stått tom de senaste veckorna. Tänk vad enkelt det varit för alla parter om golven åtgärdats medan lägenheten stod tom!!