Din tankesmedja i etern
Jag lever alltmer efter mottot att försöka ta tillvara på den tid jag har och inte låta något gå till spillo. Sedan jag blev sjuk för elva år sedan, har det blivit allt viktigare att lägga sin energi och sin tid på rätt saker. Bara som ett exempel; tänk hur mycket tid vi lägger på …
Även om jag är hemma på heltid för tillfället, så kommer jag inte ifrån helgkänslan när fredagen kommer. Är det inte märkligt när man trots allt är ”ledig” hela tiden? Jag har ju helg hela veckan egentligen om man ska hårdra det hela. Men vi brukar vara noga med det där med helgkänslan, även om man – som jag gör nu – är hemma på heltid. Fredag eftermiddag handlar vi hem till extra god middag, köper kanske en flaska vin och lite godis eller snacks. Just dt där med lite extra god mat under helgerna är något som vi håller ganska hårt på.
Jag är uppväxt med ”helgmat” och har svårt att förstå dem som kanske bara steker några pannkakor eller lite falukorv en lördagskväll. Inget fel i den typen av mat, men för mig är det inte helgmat – utan något man kanske lagar en måndagskväll. Jag är så van vid att man äter något extra gott under helgerna, att det är något man liksom unnar sig att jag har svårt att förstå något annat. Där kommer liksom mitt matintresse in och gör sig påmint på något vis. Jag vill ha variationen i maten att anstränga mig lite extra när det kommer till vad man äter under helgerna. På vardagarna får det gärna gå lite snabbt och lätt – och då är pannkaka eller falukorv perfekt. Men det passar sig inte en lördagskväll.
Sakta börjar kroppen återhämta sig efter strålbehandlingen, jag märker hur fumligheten i händerna går tillbaka och balansen blir bättre. Jag är fortfarande lite vinglig på benen och händerna lyder inte alltid, men för varje dag som går känns det som att allt är på väg tillbaka. Jag sover inte längre lika länge på morgnarna, som jag gjorde första perioden efter behandlingen. Under en lång period efter behandlingen kunde jag med lätthet sova 10-12 timmar par natt. Det gör jag inte längre, utan jag vaknar ofta i helt okej tid på morgnarna och går upp och gör morgonkaffe.
Så även orken är bättre, även om jag har en bit kvar innan jag mår helt bra. Jag kommer säkerligen behöva den sjukskrivning jag har fått för att bli helt återhämtad efter behandlingen. Att det skulle ta så pass lång tid att bli återställd efter behandlingen trodde jag nog inte när jag väl påbörjade den. Jag trodde jag skulle vara tillbaka till jobbet relativt omgående efter behandlingen, men så blev det alltså inte. Men det är trots allt ganska påfrestande på kroppen att jobba enkom natt – som jag ju gör – så det är väl bra att man är helt återställd innan man faktiskt återgår i tjänst.
Igår kom så telefonsamtalet från ansvarig läkare på Karolinska sjukhuset. Jag har väntat på någon form av uppföljning efter att min strålbehandling avslutades för några veckor sedan och nu kom den. Det blir en uppföljande magnetröntgen i maj och därefter får jag en uppföljning med en läkare kring vad röntgen visar. Förhoppningsvis behövs ingen mer strålning, men det var inte helt säkert om jag förstod läkaren rätt. Ibland kan det tydligen hända att man måste ta till mer strålning för att komma tillrätta med cellförändringarna.
Jag hade så smått börjat ställa in mig på att börja jobba igen till veckan och mentalt har jag varit inställd på att gå tillbaka till jobbet. Vissa symtom har hängt kvar sedan strålbehandlingen, jag är fortfarande lite vinglig på benen och rätt fumlig i händerna. Men jag har någonstans tänkt att jag kan leva med det även om jag börjar jobba igen. Men läkaren var av en annan åsikt och jag är numera sjukskriven till slutet på juni. Det går ju att själv avbryta en sjukskrivning, men tillsvidare tänker jag att jag ändå fullföljer sjukskrivningen som läkaren ordinerat.
Jag börjar förstå varför läkaren tyckte att jag skulle vara fortsatt sjukskriven en tid efter min strålbehandling. Under själva behandlingen märkte jag till och från biverkningarna i form av trötthet och huvudvärk, men kände mig på det stora hela ändå relativt pigg. Jag har fått förklarat för mig att biverkningarna kan hänga i ett tag efter behandlingen – och det har de verkligen gjort. Framförallt har jag känt mig väldigt trött sedan behandlingen avslutats. Jag sover djupt och länge om nätterna, längre än jag normalt brukar göra. I normala fall kan jag vara en riktig sömntuta och sova ganska mycket, men inte så mycket som jag gjort sista tiden. Jag däckar vid niotiden på kvällarna och sover oftast till någon gång mellan nio och tio på morgonen. I normala fall kan jag sova 10-12 timmar enstaka nätter om jag har mycket sömn att ta igen, men det hör till ovanligheterna att jag sover så mycket natt efter natt.
Jag märker att jag inte orkar hålla igång särskilt mycket somliga dagar och får fokusera väldigt mycket på vila och att ta det lugnt. Tipset från sjukvården har varit att försöka leva på så vanligt som möjligt under och efter behandlingen, men det är inte helt lätt när orken inte alltid räcker till. Det skulle inte vara ett alternativ att jobba ens deltid under behandlingens gång, det är en sak som är säker. Och jag inser nu att det är bra att jag sjukskrivits en tid även efter behandlingen, jag hade inte orkat jobba heltid som måendet är just nu.
Igår gjorde jag sista strålbehandlingen, en behandling som varat de senaste sex veckorna. Det var en konstig känsla på något vis när jag för sista gången lämnad rummet jag tillbringat tid i varje vardag de senaste veckorna för att gå ut i väntrummet och ringa en taxi för att åka hem. Tillvaron har under de gångna veckorna kretsat kring strålbehandlingen och jag har inte hunnit med att göra så väldigt mycket annat. Man har lärt känna personalen och lokalerna och på något vis byggt upp en tillvaro som kretsar kring behandling och att handskas med de biverkningar om följer i fotspåren av behandlingen.
Jag har i perioder varit väldigt trött, haft huvudvärk och varit illamående. Saker som enligt vården är helt naturligt och något man får tampas med även de första veckorna efter att behandlingen avslutats. Så sjukskrivningen är inte över, utan jag kommer vara sjukskriven ytterligare några veckor för att tillfälle att vila upp mig efter den tuffa behandlingen.
Allt har verkligen kretsat kring behandlingen och det kändes konstigt att lägga sig igår kväll utan att behöva boka en taxi till nästa dags behandling. Något som blivit en rutin under de gångna sex veckorna.
Jag har börjat inse att jag på ett konstigt sätt kommer sakna tillvaron som sjukskriven med dagliga strålbehandlingar. Det är klart att det är en tillvaro man inte skulle vilja ha i längden, men det är ändå en rätt tillrättalagd tillvaro man har. Jag har oftast inte behövt stiga upp tidigt på morgnarna, utan har kunnat sova ut mer eller mindre. Någon gång frampå dagen har en taxi hämtat upp mig för resan till Karolinska, följt av den relativt korta behandlingen innan det är dags att bege sig hemåt. Eftermiddagarna har sedan tillbringats hemma – ofta iklädd mjukiskläder – då jag haft gott om tid att sitta vid datorn och synka allt inför den kommande flytten liksom kring min sjukskrivning. Så har jag – förstås – haft tid att ägna mig en hel del åt bloggen, vilket inte alltid är fallet när man jobbar heltid.
Att vara hemma och vara sjukskriven är verkligen inte att likställa med att vara ledig, på flera sätt. Det finns naturligtvis en tanke med att man är sjukskriven, det vill säga att man faktiskt inte är arbetsför och helt enkelt inte kan hålla igång på dagarna. Så det faktum att man faktisk är sjuk gör ju att det inte blir som en vanlig ledighet.
Men jag får nog erkänna att jag inte har särskilt svårt att få dagarna att gå ändå, utan att bara gå hemma och skrota från morgon till kväll. Det sägs att man måste vara frisk för att orka vara sjuk – och det är ett talesätt det ligger en hel del sanning i. Senaste dagarna har varit just sådana dagar jag önskat att få vara frisk istället för att hålla reda på allt som hör sjukskrivningen till.
Det är inte särskilt ofta jag åker taxi privat, men det händer ändå lite då och då. Tillräckligt ofta för att jag ska veta vilka företag som är bra, ger bäst service och bäst pris. Taxi Stockholm har blivit min stora favorit på senare tid. Det är visserligen lite dyrare än Sverige Taxi och Taxi kurir, men är mycket tillförlitligare och erbjuder en bättre service. Man får en bil relativt fort oavsett tid på dygnet, det är trevliga och kunniga chaufförer som verkar hitta bra i stan. Jag blir alltid lika imponerad av taxichaufförer som kör utan GPS och verkar kunna de allra flesta adresser i stan. Vilket inte kan vara helt lätt i en storstad som Stockholm.
Nu under min strålbehandling får jag (nästan) gratis taxiresor till och från sjukhuset, något som ju förstås är jättebehändigt. Jag behöver bara förboka taxin innan, så kommer den och hämtar mig hemma och kör mig till sjukhuset. När behandlingen är klar ringer jag ett telefonnummer – och inom 20 minuter kommer en taxi och hämtar mig. Oerhört behändigt, eller hur? Men det gör också att man träffar på en hel del olika taxichaufförer, med olika körstil och som tar helt olika vägar mellan Solna och Bagarmossen – och har helt olika koll på i vilket skick bilen är.
Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁