Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person

Somliga avskyr det, tycker att det är vedervärdigt och hemskt – medan jag tycker att det är helt fantastiskt. Jag tänker på ensamhet. Vissa tycker det är något som inte hör hemma i tillvaron, men jag tycker det är en skänk från ovan. Jag har alltid haft ett stort behov att vara ensam med jämna mellanrum. Jag har inga problem att gå ut själv, att resa själv, att vara ensam hemma – jag kan till och med tycka om att göra/vara det. Det är otroligt rogivande att resa på egen hand, att kunna göra precis det man vill under resans gång och själv få bestämma. Och gå ut och äta eller ta en öl ensam gör mig heller ingenting, jag kan sitta i mitt lilla hörn med min öl eller min mat och iaktta vad som sker i omgivningen. Så nej, det gör mig som sagt ingenting.
Däremot inte sagt att jag är en eremit, att jag inte vill ha med folk att göra. Jag är mer än gärna social, jag umgås mer än gärna med andra människor. Men jag behöver min egentid, jag behöver tid för mig själv och jag behöver göra saker för mig själv ibland. Får jag inte min egentid, mår jag helt enkelt inte bra och blir snabbt mentalt trött. Men här pratar vi då – förstås – självvald ensamhet. Ensamhet som inte är självvald kan däremot vara extremt jobbig och faktiskt farlig.

Efter mitt första samboförhållande, valde jag att leva ensam under ganska många år – runt sju år närmare bestämt – innan jag valde att börja nätdejta och försöka att träffa någon. Men jag trivdes bra med att leva ensam och tror att om mitt nuvarande förhållande skulle ta slut – då skulle jag nog välja att leva ensam ytterligare ett tag framöver. Det gäller att trivas i sitt eget sällskap, det där med att gå ut och äta eller ta en öl själv kanske inte passar alla – och det är inget fel i det. Jag kan förstå att det kan verka snuddpå lite tragiskt att gå ut själv, men jag har inget emot det överhuvudtaget. Numera när jag är ensam på kvällarna, går jag ofta ut och äter själv.
För nu kommer vi in på det enda som jag tycker är tråkigt att göra själv, nämligen att laga mat till mig själv. De kvällar jag är ensam går jag nästan alltid ut och äter, alternativt blir det hämtmat. Det är det enda jag inte saknar med att leva ensam, att äta hemma, laga mat enkom till sig själv. Det är inte alls samma sak som vara två eller fler. Trots det, brydde jag mig om vad jag åt och såg till att laga god mat även om jag var ensam. Till helgerna var det alltid lite extra god mat och kanske ett glas vin eller en öl. Medan det var lite mer vardagsmat under veckorna.

Det är något som kan misstolkas, men jag tycker på sätt och vis att vi har en relation där vi till viss del går om varandra här hemma. Vissa dygn möts vi i dörren, andra gånger har vi trots allt ledigt tillsammans vilket självklart är bra för relationen. Under en period hade vi ett sådant schema att vi var lediga tre dagar tillsammans på åtta veckor – och det är kanske att ta i, man vill ju hinna ses när man är tillsammans. Som det är just nu, är vi i princip alltid lediga ihop när sambon är ledig – eftersom jag själv inte har ett jobb att gå till. Ibland har jag mina filminspelningar förstås, men det är ju ingenting jag ägnar mig åt på heltid, så det är ytterst sällan vi går om varandra så värst mycket just nu.
Men å andra sidan, som arbetssökande får jag min beskärda del av ensamhet eftersom sambon går till jobbet mer eller mindre varje dag. Och jag kan tycka att det är ganska skönt att dagarna och vissa kvällar för mig själv. Sedan umgås vi desto mer när sambon är ledig och hemma.

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och hållit mig lite för mig själv. Så var jag som barn och tonåring – och det har fortsatt i vuxen ålder, att jag gärna har min egentid emellanåt. Jag minns hur mina föräldrar oroade sig för att jag var så mycket ensam, de var oroliga att jag inte mådde bra i min ensamhet. Men jag trivdes ensam och ville ha det på det viset. Precis som idag, jag vill min egen tid – och jag har en väldigt liten, men naggande god bekantskapskrets utöver min familj. Så där skiljer jag mig nog en hel del ifrån gemene man, de flesta brukar vilja ha en tämligen stor bekantskapskrets – men jag är nöjd med att ha några få personer som jag hör av mig till och hittar på saker med med jämna mellanrum.
För i kontrast till att behöva vara ensam ibland, har jag med åren fått ett allt större behov av att vara social också. Inte jättemycket, inte jätteofta – men någon gång här och där vill jag träffa människor också. Så visst har jag vänner och bekanta, även om de inte är särskilt många.