Alla har olika sätt att avsluta en karriär

Jag hänger en hel del på sidor som Linkedin och känner ibland hur jag blir omsprungen karriärmässigt av såväl jämnåriga som yngre personer. Mitt yrkesliv börjar så sakteliga lida emot sitt slut och jag har inte blivit chef, ledare eller ens tänkt tanken att bli det. Istället har jag stretat på på olika knegarjobb, min fyraåriga högskoleutbildning till trots. Jag har genom åren sökt ett långt antal jobb – både som haft med min utbildning att göra och som inte har haft det. Vissa har jag blivit erbjuden och ytterligare vissa har jag accepterat, andra har jag inte fått eller tackat nej till av olika anledningar. Men av de bättre betalda jobb jag sökt, är det ytterst få där jag gått vidare i rekryteringsprocessen. Enstaka gånger har jag gått vidare, men alltid stupat som senast på målsnöret. Bortsett från när jag sökt ”mindre attraktiva” jobb, då har jag oftare gått vidare och kommit långt i rekryteringsprocesserna. Självklart förstår jag att det inte bara är mina meriter det hänger på, utan även vilken konkurrens jag har i själva rekryteringsprocessen. Många gånger konkurrerar man givetvis med personer som kanske har en helt annan bakgrund än jag, som kanske haft diverse toppjobb tidigare och sedan söker just det jobb även jag sökt. Hade jag konkurrerat med andra personer, hade jag kanske haft en bättre chans att stå mig i konkurrensen.
Sen ska jag erkänna att jag inte är en person som direkt längtar efter en gedigen karriär och att avsluta mitt yrkesliv med någon hög position någonstans. Det är bara det att jag ibland känner mig omsprungen av personer som är jämnåriga eller till och med yngre än mig. Ibland tänker jag att jag skulle velat komma längre i yrkeslivet än jag gjort vid 48 års ålder, åtminstone skrapat ihop till en vettig lön och inte stretat vidare utan att ha ”kommit upp mig” mer än vad jag gjort.

Sen får jag ett sting i bröstet när jag emellanåt tänker vad vissa personer som jag lämnat som referens sagt om mig relativt i närtid. När jag för en tid sedan sökte jobb på en svensk myndighet, föll det sig så att jag begärde ut vad en tidigare chef sagt om mig – detta då jag inte fick det sökta jobbet med hänvisning till vad som kommit fram vid referenstagningen. Och enligt den tidigare chefen skulle jag totalt ha misskött min åtaganden som anställd. Personen ifråga har varit en av mina närmsta chefer under många år och aldrig sagt något negativt till mig om hur jag skött mitt jobb. Men som referent lät det plötsligt totalt annorlunda. Enligt min före detta chef skulle jag vara oflexibel, pyssla med annat än mina arbetsuppgifter på betald arbetstid och göra allt annat än sköta mina åtaganden som anställd. Något som jag givetvis inte känner igen mig i överhuvudtaget – men som givetvis påverkar mina chanser att få ett nytt jobb, när en referent säger sådana saker om mig. Och det känns extra surt när jag inte tycker att det stämmer. För mig dök två tankar upp när jag läste vad min före detta chef har sagt om mig. Till att börja med måste vi ha två vitt skilda uppfattningar om verkligheten, då jag själv anser att jag gjort exakt vad jag ska i mitt arbete – och ofta mer än så. Jag har absolut inte tummat på kvalitén i mitt arbete, utan gjort precis vad jag ska göra, för att inte säga mer. Tanke nummer två är just varför man som chef inte säger något till en person som man inte tycker sköter sitt jobb? När jag läser vad min före detta chef sagt om mig, låter det som att jag grovt åsidosatt mina arbetssysslor – vilket jag själv inte anser att jag har gjort. Men har jag nu gjort det som hen säger – varför inte påpeka det för mig?! Är du chef, ska du våga ta just dessa jobbiga samtal med din personal. Och hur ska jag kunna bli bättre på mitt jobb om ingen påpekar när det blir fel, när jag inte gör vad som förväntas av mig?
Det här är alltså en referent jag haft som chef under många år och som haft många chanser att tala om för mig vad hen tyckt om mig. Vi har bland annat haft årliga medarbetarsamtal, som alltså varit en ypperlig chans att säga till om man inte tyckt att jag gjort ett bra jobb. Med andra ord anser jag själv att vederbörande inte är lämplig som chef när man inte vågar ta dessa lite jobbiga samtal med sina medarbetare. Då ska man nog ägna sig åt något annat helt enkelt om jag får säga min mening. Så antingen är den aktuella personen inte lämplig som chef – eller så har hen blandat ihop mig med någon annan. Hela historien med denna före detta chef gör mig smått paranoid på något sätt. Vad mer är det folk inte sagt direkt till mig, men som kommit fram när jag lämnat någon som referens? Och varför ställer man ens upp som referent om man inte har något positivt att säga om vederbörande? Det lustiga är att jag fått ett skriftligt betyg från samma arbetsgivare, ett skriftligt betyg där jag får goda omdömen för mitt utförda arbete. Men när potentiella arbetsgivare ringer, låter det tydligen totalt annorlunda.

Så vad har jag lärt mig av historien ovan? Jo, kanske att man ska välja sina referenter med omsorg – hädanefter kommer jag fråga mina eventuella referenter vad de tänker berätta om mig innan jag lämnar ut deras kontaktuppgifter. Och framförallt kanske vissa saker har klarnat när det kommer till varför jag inte alltid gått vidare i vissa rekryteringsprocesser – det går liksom att tyda ett mönster här. Har jag lämnat just denna chef som referent har jag förmodligen inte gått vidare – oavsett vilket jobb det är jag har sökt. Jag kan nog tänka att om man inte har något positivt att säga om en anställd, kanske man inte ska ställa upp som referent – i alla fall om man missförstått verkligheten så gravt som just min före detta chef. Nu tänker jag verkligen inte skylla allt på min före detta chef, självklart finns det naturligtvis även andra förklaringar till att jag inte gått vidare i olika rekryteringsprocesser. Men här är förmodligen en av flera förklaringar – och jag har raderat den aktuella chefen som referent från mitt CV. Hen kommer inte besväras av fler samtal från eventuellt blivande arbetsgivare från min sida.
Får man sådana här referenser kanske det inte är så konstigt att man inte går vidare i diverse rekryteringsprocesser heller – och nu vet jag som sagt vem jag inte ska lämna ut som referens. Faktum kvarstår dock att jag ibland kan känna mig aningen omkörd i karriären när man jämför sig med många jämnåriga eller yngre personer. Jag tänker ibland att jag kanske borde ha kommit längre med tanke på min bakgrund. Samtidigt har jag ett jobb som jag stortrivs med och inte har några planer att lämna under överskådlig tid. Så jag kanske inte ska jämföra mig så mycket med vad andra gjort eller inte gjort under sitt yrkesliv – oavsett ålder. Jag trivs på många sätt där jag är just nu rent yrkesmässigt och tror att jag åtminstone kommer att bli kvar inom Sjöfartsverket tills jag får sovmorgon resten av livet om knappt 20 år.