allkonstnarenJag formligen hatar att vara hemma och vara sjuk, det är så fruktansvärt tråkigt! Det är väl tur att det inte händer mig så ofta, det är verkligen tämligen sällan jag är hemma och är sjuk. Jag brukar inte åka på de årliga influenserna och har till exempel inte haft magsjuka på åratal. Men den här hösten klarade jag mig inte, utan har åkt på någon form av förkylning med en fruktansvärt jobbig hosta. Nu har jag hostat i en dryg veckas tid, men valt att gå till jobbet ändå. Men nu har det blivit så pass illa att jag valt att blåsa av vissa saker denna vecka. Det senaste dygnet har hostan förvärrats och jag har knappt fått sova i natt för att jag har hostat så hemskt. Egentligen skulle jag vara med på en filminspelning idag och imorgon, men kände mig faktiskt manad att sjukanmäla mig och stanna hemma istället. Istället har jag pratat med 1177 bara för att vara på den säkra sidan att inte behöva oroa mig för hostan. Eftersom den hållit i sig så pass länge, ville jag vara på den säkra sidan att det inte är till exempel lunginflammation jag har med att göra. Men jag fick lugnande besked om att jag än så länge inte behövde oroa mig för något. Om hostan däremot håller i sig och/eller jag får ihållande feber så ska jag höra av mig igen.
Så har jag varit i kontakt med vårdcentralen för att se om jag kunnat få hostmedicin utskriven. De receptfria alternativen hjälper knappt emot den svåra hosta jag har, så jag ville verkligen ha något mer effektivt. Och jag blev så imponerad av den snabba hjälp man kunde få genom vårdcentralen jag är skriven på. De har en chat, där jag först skickade in vad jag ville ha hjälp med och frågade om hostmedicin. Jag blev då förflyttade till en digital tjänst som vårdbolaget Capio – som driver vårdcentralen – har. Där fick jag först chatta med en sjuksköterska och därefter prata med en läkare över länk. Båda kom även de med lugnande besked angående min hosta och jag fick sedan en hostmedicin utskriven. Allt var fixat på ett par timmar – medan jag först var rädd att behöva boka ett fysiskt besök hos en läkare om kanske en vecka, eller vad det kan ta att få en tid. Men det verkar som att man hänger med i teknikens framsteg och utnyttjar dess möjligheter.
Jag brukar inte vara den som klagar i första taget, men denna gång tycker jag att jag faktiskt får göra det, att jag faktiskt är sjuk och inte mår särskilt bra. Nu har jag bestämt mig för att vara hemma tills jag mår bättre, vilket jag hoppas på att göra de närmsta dagarna. Det där med mancolds brukar inte drabba mig, utan jag klagar först när jag verkligen är riktigt sjuk.
Igår kväll kom jag hem från Ålandskryssningen jag gjorde med min systerson. Av någon anledning har han fått upp ögonen för just kryssningar och det är inte första kryssningen vi gjort tillsammans. Det blev ju lite smolk i bägaren när jag inte mådde riktigt bra, men på det stora hela har vi haft en bra kryssning. Mycket mat och shopping i taxfreebutiken har det blivit. Systersonen är åtta år, men tycker väldigt mycket om att åka båt och då inte minst på kryssningar. Jag hade bokat en av de finare hytterna ombord, jag vill inte åka i de billigare hytterna där det ofta är ett väldigt festande (inbillar jag mig åtminstone) – inte minst när jag har barn med mig. Så åt vi smörgåsbord två dagar i rad och var i båtens spa för att bada och basta. Vi var flera som gav honom pengar för att kunna handla i taxfreen, vilket han också gjorde hejvilt. Det blev gosedjur och godis som han hittade – och han verkade supernöjd med sina fynd. Själv köpte jag förstås också litegrann i taxfreen och hittade både parfym och lite dryck att fylla på barskåpet med.
Nu hoppas jag bara på att min förkylning går över till helgen, eftersom jag lovat min systerson att gå och bowla på söndag. Det är ju höstlov denna vecka och jag försöker göra lite roliga saker med honom, eftersom jag ändå är ledig från jobbet denna vecka. Så bara så typiskt att jag blivit sjuk, men så är ju tillvaron ibland, man kan inte rå över att man emellanåt blir sjuk.
Nu har “viktmedicinen” jag fått utskriven börjat ge effekt och jag märker hur vikten bara rasar för varje gång jag ställer mig på vågen. Fyra kilo har jag förlorat i skrivande stund – på ungefär lika många veckor. Och det är väl ungefär det tempot man säger att viktnedgången ska hålla; ett halvt till ett kilo i veckan. Jag tänker numera mer på vad och hur mycket jag äter och dricker och försöker hålla nere på onyttigheterna. Och det i kombination med medicinen har givit effekt, helt uppenbarligen.
Däremot har jag blivit väldigt konstig i magen, vilket tydligen är en vanlig bieffekt av medicinen. Jag springer på toaletten stup i kvarten, vilket jag inte behöver göra i normala fall. Men man får ta det onda med det goda och medicinen har ju trots allt haft önskad effekt när det kommer till vikten. Jag känner mig redan aningen rörligare och smidigare efter den viktnedgång jag haft, vilket ju är otroligt positivt. Nu hoppas jag bara att viktnedgången fortsätter i önskad takt och åt rätt håll.
Jag har gjort försök tidigare att gå ner i vikt och varit väldigt hård emot mig själv när det kommer till vad jag stoppat i mig. Det har varit oerhört tufft – och inte minst oerhört tråkigt. Jag har avstått allt socker, alkohol och fett i så stor utsträckning som det bara gått. Men det blir en ganska tråkig tillvaro i längden och där blir det svårt att ta det onda med det goda, även om jag formligen rasade i vikt. Nu behöver jag inte vara fullt lika strikt, utan går ner i vikt i alla fall. Vilket känns fantastiskt bra.
