allkonstnarenSnart har det gått två år sedan vi flyttade till vår större lägenhet några trappor upp från den gamla i samma fastighet. Det känns verkligen jättekonstigt att det gått så fort, att vi bott här så länge som två år. Det känns som igår som vi packade ihop våra tillhörigheter för att flytta några trappor upp. Inte har det gått två år sedan vi bodde i det flyttkaos som följer en flytt?! Men tittar man i almanackan, så är det precis så det trots allt ligger till – och då får man väl tro på det.
Och jag trivs bättre och bättre i den nya lägenheten, ju längre vi bor här. Det tog ett tag innan jag tyckte att det faktiskt kändes som ett hem och innan jag såg den nya lägenheten framför min inre syn när jag tänkte på “hemma”. Det var länge som jag tänkte på den gamla lägenheten när jag försökte se mitt hem för mitt inre, säkerligen för att jag bott så länge i den lägenheten och tyckte väldigt mycket om den. Jag trivdes oerhört bra i den förra lägenheten egentligen, dess enda nackdel var att den började kännas lite liten, att det saknades ett rum. Då var det ändå en stor tvåa vi hade, på 69 m2. Men med tidens gång började vi sakna att ha ett extrarum, ett rum som kan tjäna som kontor och gästrum. Så det var anledningen till att vi började leta en ny lägenhet från första början.
Sen var vi oerhört kräsna i vårt sökande. Hade vi varit villiga att betala 15-16.000 i månaden för en trea, då hade vi förmodligen fått en lägenhet för länge sen. Men vi ville inte gå upp alltför mycket i hyra, sen ville vi ha hiss, balkong och närhet någon form av centrum liksom tunnelbana. Och just att det var inom tunnelbanenätet var bland det allra viktigaste. Jag kan säga att vi fick en hel del skambud när vi annonserade efter lägenhetsbyte – trots att vi uttryckligen skrev i annonsen att vi ville bo inom tunnelbanenätet, fick vi erbjudanden om lägenheter i Nykvarn, Södertälje, Salem och liknande ställen. Och många gånger var det inte ens en trea man erbjöd, utan väsentligt mycket mindre lägenheter. Slutligen dök den här lägenheten upp i bostadskön och vi nappade direkt. En rejält tilltagen trea på 84 m2 med rejält tilltagen klädkammare och närhet till Bagarmossens centrum och tunnelbana, det var liksom precis vad vi letade efter. Dessutom med en rätt mänsklig hyra, trots storleken på lägenheten och dess hyfsat centrala läge.
Och jag njuter verkligen av att kunna gå runt i en så stor lägenhet som vi har nu, att kunna ha en sådan boendeyta som vi är priviligierade att ha. Att kunna gå så många steg i en riktning utan att det kommer en vägg i vägen till exempel, det känns verkligen oerhört lyxigt.
Den enda som inte fattat att vi flyttat är brevbäraren – och jag inte fatta hur svårt det kan vara förstå. Det händer fortfarande att post hamnar i den gamla lägenheten eller inte dyker upp alls – precis som problemet var första tiden efter att vi flyttat. Eftersändningen av post fungerade inte alls det första året, det var bara med viss tur som breven kom fram i slutändan. Annars delades den ut i den gamla lägenheten eller returnerades till avsändaren.
Det är för mig som före detta brevbärare helt obegripligt att det inte ska gå att dela ut post ordentligt – framförallt när det står namn och allt på dörren och nere i trapphuset. På den tiden jag jobbade som brevbärare hade man koll på sina kunder och när/om de flyttade – och inte minst vart de flyttade. Eftersändningarna fungerade för det allra mesta och flyttade någon inom samma fastighet var det inga konstigheter, även om försändelsen var adresserad till den gamla adressen. Men idag fungerar inte postgången what so ever, så det är nog bara att gilla läget. Det svider i mitt brevbärarhjärta att erkänna det, men jag litar varken på PostNord eller Bring när det kommer till att leverera brevförsändelser. När det kommer till paket fungerar det i princip alltid, men inte när det kommer till brev. Vilket är tragiskt – ska man överhuvudtaget kunna konkurrera med elektroniska försändelser måste man ju se till att det hela fungerar från punkt A till punkt B.
Nåja, huvudsaken är väl trots allt att vi trivs i nya lägenheten, vilket vi också gör. Att sedan postgången inte alltid fungerar som man kan önska är världsliga ting. Oftast löser det sig ändå även om ett eller två brev inte kommer fram som de ska. Det är ett irritationsmoment, men samtidigt löser det sig oftast i slutändan ändå. Så jag försöker att inte störa mig alltför mycket på det, även om det är svårt emellanåt.
Det känns skönt med all yta, att kunna ha mycket folk hemma och att med lätthet kunna ha nattgäster – som då har ett eget rum att sova i. Och det känns mer som ett hem än vad förra lägenheten gjorde, jag börjar alltmer känna mig hemma här och tycker att det är ett riktigt hem helt enkelt.
