allkonstnarenEfter min operation för drygt sex år sedan har min kropp inte riktigt varit sig själv. Framförallt har jag haft nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva liksom nedsatt balans. Det är inget extremt, men jag märker av den nedsatta finmotoriken inte minst när det kommer till väldigt pilliga sysslor. Min största sorg sedan operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis börjat lära mig innan operationen. Jag har aldrig varit någon proffsgitarrist, utan gitarren har kommit fram sena kvällar efter X antal glas vin – då i princip vad som helst låtit bra. Men det är alltså den nivån vi pratar om när det kommer till finmotoriken, det är de allra pilligaste sakerna jag inte längre klarar.
Jag kan även märka av den nedsatta finmotoriken när jag sitter vid datorn. Det blir fler skrivfel än tidigare och jag måste vara noggrannare med att korrekturläsa det jag skriver eftersom jag ibland fumlar bland tangenterna. Den nedsatta känseln påverkar även urinblåsan, vilket gör att jag inte känner när jag börjar bli kissnödig. När jag väl börjar känna att jag är kissnödig, blir det snabbt akut och jag får bråttom till toaletten.
Detta var något jag visste redan innan operationen, att det kunde bli vissa nervskador som satte ned vissa kroppsfunktioner. Men det fanns inget alternativ till operation. Hade tumören fått sitta kvar, hade jag inte suttit här idag. Tumören hade klämt åt nerverna i ryggmärgskanalen och med tiden börjat slå ut viktiga kroppsfunktioner. Det första som slagits ut hade förmodligen varit andningen – enligt läkarna – och jag hade med all sannolikhet kvävts till döds.
Jag blev efter operationen rådd att träna regelbundet för att kroppen skulle återhämta sig ordentligt. Jag fick ett träningsprogram av en sjukgymnast och det programmet har jag följt nästintill maniskt under de gångna åren efter operationen. Tre gånger i veckan går jag till gymmet – oftast i alla fall, även om det händer att jag “syndar” ibland. Och det verkar som att det ihärdiga tränat faktiskt ger resultat.
Nervskador läker långsamt, så det är väl inte helt långsökt att man kan märka av förbättringar så långt som dryga sex år efter en operation. Sen gör träningen att jag bygger upp muskler, vilket kan kompensera för en nervskada. Och det börjar sakta märkas att finmotoriken och känseln faktiskt blir bättre successivt. Det märks inte minst i vänsterhanden, där den nedsatta finmotoriken känts av som mest. Jag kan fortfarande inte hålla i en gitarr, men framförallt framför datorn märks det att jag har bättre styrsel i handen och det blir inte lika många stavfel som tidigare, liksom att jag klarar av att skriva fortare än tidigare.
Tidigare har känslan varit som att jag haft en alldeles för trång handske på på vänsterhanden, det är närmsta jag kan komma i beskrivning av hur handen känts. Nu börjar den trånga handsken bli lite större och jag kan röra handen smidigare än vad som varit fallet efter operationen.
