Att jag finns är inte samma sak som att jag lever

Jag vet inte vad jag gjort denna gång, men något har jag förmodligen ställt till med – eller gjort något för att förtjäna det. I morse vaknade jag och hade groteskt ont i en tå, jag trodde först att jag fått nageltrång och klippte tånaglarna väldigt grundligt. Men det hjälpte inte och jag linkade försiktigt iväg till jobbet med min onda tå efter att ha pulat i mig några värktabletter. Under dagen har det onda sakta förflyttat sig ifrån tån till trampdynan, där det nu sitter och ger sig tillkänna med full kraft. Det är ytterst sällan jag klagar över att jag har ont någonstans, men nu känner jag bara att jag måste få klaga lite. Att ha ont i en fot är exceptionellt handikappande och jag linkar runt som om jag mer eller mindre vore invalidiserad – det är faktiskt så illa att jag övervägt att sjukskriva mig. För i jobbet måste jag vara på benen och gå ut för att förtöja fartyg – vilket är oerhört svårt om man har extremt ont i en fot. Men jag bestämde mig i slutändan för att gå till jobbet och det har i slutändan trots allt fungerat att jobba, trots smärtorna i foten. Trots allt har jag bra skor på jobbet – och det har funkat med nöd och näppe när jag gått omkring i de skorna.
Men jag blir alltid lika nojig när jag får ont någonstans numera, hur absurt det än låter. När jag för dryga tio år sedan fick cancer, började det med att jag en natt vaknade och hade oerhört ont i nacken. Jag gick upp och tog en värktablett och lyckades somna om, men det onda ville inte försvinna. Istället började jag må allt sämre och valsade runt och vårdkarusellen tills man slutligen hittade en tumör i nacken. Sedan dess är det ”alltid” cancer så fort jag får ont någonstans. Självklart vet jag att smärtor kan bero på oerhört mycket, det behöver inte betyda att jag har en tumör i foten bara för att jag har väldigt ont där. Men det är svårt att inte tänka tanken. Nu knaprar jag i alla fall värktabletter så att det står härliga till och jobbar på som vanligt, vilket funkar någorlunda. Vad som hänt med foten har jag ingen som helst aning om – jag har inte trampat snett, jag har inte slagit i något vad jag vet. Men något har uppenbarligen hänt och jag vet inte vad – och helst skulle jag bara vilja ligga på soffan och vila foten.

Vecka 22 tickar annars på, trots en ond och ömmande fot. Jag har en förhållandevis lugn vecka, vilket inte gör så mycket, det är skönt att ibland dra ned på tempot och hålla ett visst lugn också. Nu vet jag dessutom att det kvarstår bara två arbetspass innan jag går på långledigt – och är ledig till slutet på juni. Det ska bli fantastiskt skönt att få lite ledigt och kunna lägga upp sin tid själv. Visserligen kommer det garanterat bli en och annan filminspelning – jag har redan ett par sådana inplanerade – och det är inte omöjligt att jag blir inringd på lite övertid. Men på det stora hela ska jag nu ha min sommarledighet och bara ta det lugnt. Det känns ovant att ha sin sommarledighet redan i juni, jag som är van vid semester i augusti – men det är inte alltid man får sin vilja igenom helt enkelt. Så i år får det bli på detta sätt och det blir nog bra ändå skulle jag tro. Ledighet är aldrig fel någonstans känns det som. Vi har inte gjort några nämnvärda planer, men några dagar i stugan ska det väl bli i alla fall – om inte annat över midsommar. I övrigt blir det en lugn ledighet utan särskilt mycket att göra, så som det ska vara under sommaren.
Från början var det tänkt att vi skulle lämna tillbaka bilen nu i början av juni och jag hade bokat hyrbil för sommarledigheten. Men nu verkar det som att vi kan behålla ”lånebilen” över ledigheten vilket ju besparar oss en hel del pengar. Hyrbilen för merparten juni skulle ha kostat oss 10.000 kronor, vilket ju är en summa man kan ha väsentligt mycket roligare för. Så nu är hyrbilen avbokad och vi verkar kunna vara med bil ytterligare några veckor. Till helgen kommer vi prata med bilägaren och bestämma ett datum då bilen ska lämnas tillbaka. Det kommer kännas ovant att inte ha bil längre, nu när vi haft bil i närmare ett år. Plötsligt ska vi vänja oss vid att ta oss fram kollektivt istället, precis som innan – och jag ska börja pendla kollektivt till Södertälje, något som inte skett sedan förra sommaren. Det går, men det är oerhört mycket krångligare och man får vänja sig vid dubbelt så lång resväg i tid.

Nu har i alla fall min nya glasögon kommit och på fredag ska jag bege mig in till stan för att hämta ut dem. Denna gång har jag beställt både vanliga glasögon och slipade solglasögon – något jag tänkt på i flera år. Det är ofta man vill sitta på balkongen, i trädgården till sommarstugan eller på stranden och läsa, vilket blir väldigt jobbigt i strålande solsken utan solglasögon. Jag har skämt bort ögonen genom att använda solglasögon tämligen mycket och har svårt att tänka mig en tillvaro utan sådana. Jag kan inte köra bil i solsken utan solglasögon, jag kan knappt vara ute i strålande sol utan att dem på. Men jag har aldrig ägt slipade solglasögon, så nu är det verkligen dags. Hittills har jag haft terminalglasögon, som jag i första hand använt när jag läst, suttit vid datorn och liknande. Men nu ser jag så pass dåligt att det blir glasögon på heltid.
Det är åldern som börjar ta ut sin rätt och jag får gå ifrån att ha klarat mig utan glasögon under många till att återigen behöva sådana. För 20-talet år sedan opererade jag mina ögon och blev kvitt ett ganska allvarligt synfel. Man körde laser för bli kvitt astigmatismen, sedan opererade man in extra linser i ögonen för långsyntheten. Och jag har länge klarat mig helt utan glasögon, sedan blev det läsglasögon för några år sedan – och nu blir det glasögon på heltid. Vilket är helt i sin ordning egentligen eftersom jag trots allt börjar närma mig 50-sträcket. Man kommer liksom inte ifrån att man blir äldre med de krämpor som tillhör åldrandet, däribland att man ser sämre.

Och till helgen kan jag även hämta ut de sista klockorna som jag haft inlämnade hos urmakaren för reparationer och batteribyte. Jag har flertalet klockor, men haft oturen att en efter en gått sönder och/eller att batteriet tagit slut. Både av ekonomiska skäl och tidsbrist, har det inte blivit av att jag lämnat in klockorna – men förra månaden lämnade jag in några och nu har jag lämnat in de sista två denna vecka. Nu är de klara men det blir först till helgen som jag kommer ha tid att hämta ut dem. Nu kan jag lägga tillbaka klockorna i klockskrinet jag har hemma och ha en rad klockor att välja mellan när det är dags att göra sig i ordning på morgonen. Det har blivit så genom åren att jag samlat på mig en rad olika klockor, det är liksom något av en accessoar trots allt och fåfäng som jag är så vill jag ha några klockor att välja mellan.
Nu har jag lagt många tusenlappar på reparationer och batteribyten, pengar som jag egentligen kunnat göra annat för. Men jag tycker det är värt det, jag vill ha mina klockor att välja mellan utifrån humör, klädsel och dagsform. Och trots allt är mina märkesklockor värda väsentligt mycket mer än den summa jag nu lagt ut på att laga dem och byta batteri, så enkelt är det ju.