Den som far till ett land innan han kan dess språk går kvar i skolan och är inte på resa

När jag gick gymnasiet läste jag fyra språk – engelska, tyska, ryska och spanska. Och jag var ambitiös i mina språkstudier, jag ville nå riktigt långt i mina språkkunskaper. Under skoltiden hade jag som målsättning att jag skulle bo en period i ett land för varje språk jag läst så jag verkligen lärde mig språket ordentligt. Med andra ord skulle jag bo utomlands i minst fyra omgångar. Och jag hade högt ställda ambitioner och planer på att jag bland annat skulle bo i Australien, Spanien, Ryssland och Tyskland. Nu blev det aldrig riktigt som jag hade planerat. Jag fick jobb i London något år efter att jag tagit studenten, men kom mig aldrig iväg till något annat land – även om jag var på god väg. Bland annat hade jag långtgående planer på att fortsätta plugga ryska i just Ryssland, men fick aldrig ihop pengarna som det skulle ha kostat. Så i slutändan blev det att jag nöjde mig med min tid i London 1997 och har sedan blivit kvar hemma i Sverige bortsett från en och annan utlandsresa. Ibland kan jag ångra litegrann att jag inte tog tag i mina planer att bo utomlands lite mer, att jag inte såg till att komma iväg när jag på sätt och vis hade chansen. Självklart är det aldrig försent och självklart finns fortfarande möjlighet att komma iväg om jag skulle vilja – men nu har jag blivit för hemkär och bekväm och tror inte att jag skulle vilja flytta utomlands igen faktiskt. Nu har jag stadgat mig så mycket hemma i Sverige, att jag inte riktigt känner för att sticka iväg någonstans igen under någon längre period – det känns inte fullt lika spännande eller lockande längre.
Mitt intresse för språk finns dock kvar och jag har försökt att ta upp mina ryskastudier vid flera tillfällen genom åren och istället läsa ryska på något svenskt universitet. Men det har varit svårt att kombinera studierna med att arbeta heltid och därmed har jag valt att hoppa av studierna – och ”bara” skrapat ihop 30 högskolepoäng i ryska hitintills. Återstår att se om jag gör fler försök att läsa ryska och kanske kombinerar det med att gå ner i arbetstid eller liknande, men just nu finns inte riktigt tiden och energin till att plugga vid sidan av jobbet. Hur mycket jag än skulle vilja, ska väl tilläggas – eftersom jag formligen älskar att plugga och gärna skulle spendera väldigt mycket mer tid i skolbänken än vad jag både gjort och numera gör.

Sen kan jag erkänna att det skulle vara härligt med den erfarenheten, att ha levt mer utomlands än vad jag gjort genom åren. Jag har alltid varit fascinerad av andra länder, kulturer och språk och det hade varit roligt att ha snappat upp mera av hur det är i andra länder. Man får en helt annan inblick i andra kulturer genom att leva mitt i dem än genom att resa och spendera några få dagar eller veckor i ett land. Resa i all ära, men just att leva i andra länder är sällan helt fel om man lära sig så mycket som möjligt om språket och kulturen. Jag har visserligen sökt vissa jobb som skulle innebära utlandsstationering, bland annat som diplomat på svenska UD. Där kan man visserligen inte alltid själv välja vilket land man hamnar i – men man hamnar i alla fall i en rad olika länder. Tro det eller ej, men jag har faktiskt kommit långt i rekryteringsprocesserna – men aldrig så långt att jag erbjudits en tjänst. Det hade dock varit ett bra alternativ till att ”själv” skaffa utlandsjobb och bege sig iväg till andra länder – på UD ordnar arbetsgivaren mycket av de praktiska och ekonomiska som jag förstått och det underlättar trots allt hela flytten ganska mycket. Nu blev jag aldrig diplomat heller, så jag får hålla mig kvar hemma i Sverige även i fortsättningen. Men – som sagt – det gör mig inte särskilt mycket.
Jag har ändå haft förmånen att få resa en del och se mig omkring, både genom olika jobb och rent privat. Genom åren har jag haft ett och annat jobb som inneburit resor åt olika håll – oftast inom Sverige, men även utomlands. Och även om man kanske inte ser så mycket av platsen man är på genom jobbet, så hinner man i alla fall se litegrann. Sen har jag själv svårt att förstå dem som reser på allinclusive-resor och knappt lämnar hotellområdet – då kan man ju lika gärna hålla sig hemma i Sverige känner åtminstone jag själv. Varför åka till ett annat land bara för att se ett hotellområde, liksom? Då märker du varken av kulturen, språket eller annat som är specifikt för landet du befinner dig i.

Numera är jag trots allt ändå rätt nöjd med att bo i Stockholm och att komma mig iväg på en och annan resa åt olika håll – både inom och utom Sverige. Jag är nöjd med att inte ha blivit kvar i min uppväxtstad Hudiksvall, utan att jag faktiskt kom mig iväg och vidgade mina vyer litegrann. Från början var det tänkt som något högst tillfälligt, men nu har jag bott i Stockholm högst tillfälligt i 26 år – och trivs allt bättre ju längre tiden går. Det var en slump att det blev en flytt vid det tillfälle som det blev – och ännu mer en slump att det blev just till Stockholm. Det hade kunnat bli många städer, men Stockholm råkade vara den stad där jag först fick både jobb och lägenhet. Första åren trivdes jag lite si och så, men när jag så småningom fick en lägenhet lite närmare stan var det som att allting liksom föll på plats. Numera har jag cirka 20 minuter till centralen inklusive promenad – vilket med stockholmska mått mätt är ett tämligen överkomligt avstånd.
När jag var yngre tänkte jag ofta att det kanske inte gjort så mycket om jag ”blivit kvar” i något av de länder jag planerade att bo i, om jag permanent bosatte mig utomlands. Men idag är jag nöjd att ”bara” ha blivit kvar i Stockholm – med överkomliga avstånd till resterande familj, släkt och vänner. Det var nog den tuffaste biten när jag bodde i London, att vara så långt ifrån familjen – även om jag visste att det hela var högst tillfälligt. Jag hade ett kontrakt på åtta månader och fick inte förlängt, även om jag ansökte om det – så jag kom hem ganska snart efter mitt avresedatum trots allt. Så jag skulle nog tycka att det vore väl påfrestande att leva långt ifrån familjen, inte minst med tanke på att jag valt att inte själv skaffa några barn. Då blir den resterande familjen desto viktigare på något vis, misstänker jag själv i alla fall.

Sen är jag alltför förtjust i de svenska årstiderna för att vilja bo utomlands permanent. Jag har med åren börjat tycka alltmer om årstidsskiftningarna i den svenska naturen, med alltifrån vår och sommar till höst och vinter. Även om vintrarna blir allt mildare, så tycker jag fortfarande om skiftningarna och trivs oerhört bra med det svenska klimatet. Så inte heller det skulle jag kunna tänka mig att vara utan, utan skulle sakna den svenska sommaren, den svenska vintern och så vidare. Även om det naturligtvis är så att man kommer hem ibland även som utlandssvensk, så missar man oerhört mycket på hemmaplan genom att bo i ett annat land – det går liksom inte att komma ifrån. Sen trivs jag med att kunna åka ut till stugan på somrarna, spendera semestern i den svenska skärgården. För att inte tala om den svenska julen, med allt som hör därtill. Så nej, permanent skulle jag inte kunna tänka mig att flytta utomlands – utan möjligen för kortare perioder. Och det är en stor skillnad mot vilken inställning jag hade till det där med att flytta utomlands för 30-35 år sedan. Numera är jag nöjd med att flänga och resa det som erbjuds på olika sätt, men jag skulle inte kunna tänka mig att bo utomlands.